Med utgångspunkt i de nyutgivningar och nytolkningar som gjorts av Gramscis texter – inte minst av hans 33 anteckningsböcker från fängelsetiden – har Romain Descendre och Jean-Claude Zancarini velat skriva ett œuvre-vie, ett ”livsverk”, om Gramsci, den italienske marxisten som inte ville skilja på teori och praktik och som är välkänd inte minst för begreppet hegemoni och teorierna om hegemonins makt.
I sitt sista kampanjtal inför presidentvalet i Frankrike 2007 lovade högerns kandidat Nicolas Sarkozy, att han skulle erövra makten genom att vinna kulturkampen. Han hänvisade till den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier om hegemoni och hegemonins makt. Franska högerextremister upprepar gärna Sarkozys fras.
De båda författarna Descendre och Zancarini kommenterar tilltagen i sin bok, L´oeuvre-vie d´Antonio Gramsci, med att ”De stjäl från den man som i hela sitt liv kämpade för de underordnades frigörelse. För demokrati och jämlikhet.”
De båda franska historikerna och språkvetarna ägnar sig annars inte alls åt polemik. Avsikten, så formulerar de sig, är att skriva ”ett livsverk” om Gramsci, inte en biografi eller ett idéhistoriskt verk. Istället bygger de den på de nyutgivningar och de nytolkningar som Gramscis texter nyligen genomgått. I tre avsnitt väver de samman hans dramatiska och tragiska liv med Gramscis 33 anteckningsböcker från hans tid i fängelse, med hans analyser och fragment. De vill klargöra Gramscis ”leitmotif”, den röda tråden i hans marxism, både den teoretiska och den praktiska.
Gramsci föddes 1891 i en liten stad i Sardinien. Familjen tillhörde den lägre medelklassen och pappan satt en period fängslad. Antonio kunde genom ett stipendium göra den långa resan till universitetet i Turin, där han studerade filologi och den då dominerande idealistiska filosofin.
Turin var Italiens största stad, industrialiserad och med en välorganiserad arbetarklass. Gramsci, som blev medlem av socialistpartiet 1913, betraktade arbetarrörelsen som alltför reformistisk, fackligt och korporativt orienterad. Den vänster han blev en del av agiterade för uppror och för att makten över produktionen – till exempel i Fiat-fabrikerna i Turin – skulle utgå från fabriksråd.
Med den terminologi Gramsci senare skulle formulera, borde arbetarklassens ”ställningskrig” övergå i anfallskrig. Turin kom, särskilt under ”de två röda åren”, 1919 – 1920, att domineras av masstrejker och fabriksockupationer. Gramsci var de revolutionäras agitator och strateg. Han skrev i vänstertidningar som Avanti och Il Grido del Popolo.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Upproret krossades och nederlaget kom att förbereda fascismens seger. 1922 marscherade Mussolinis svartskjortor till Rom och makten. Några år senare utropades den fascistiska diktaturen. Gramsci sammanfattar förloppet i en av sina mest kända satser, eller aforismer: ”Det gamla dör innan det nya hunnit födas. Under den tiden skapas monstren”. Det vill säga fascismen.
Under åren i Turin bröt Gramsci och hans allierade med socialistpartiet och bildade kommunistpartiet i Livorno 1921. Ett halvsekel senare blev det Västeuropas mäktigaste. ”Varje politiskt ställningstagande kräver ett på förhand tyst beslut om villkoren för det rent privata”, noterar Gramsci. Hans liv exemplifierar tesen.
1922 sändes han av sitt parti som delegat till Kommunistinternationalen i Moskva och resan förändrade hans privata liv. I Moskva mötte han systrarna Schucht, vars föräldrar var nära vänner till Lenin. Antonio förälskade sig först i Eugenia, sedan i Giulia, som blev mor till deras två barn. Den tredje systern Tania skulle bli Gramscis närmast förtrogna under hans korta liv. Deras korrespondens utgör en stor del av fängelsebreven. Breven till och från hustrun Giulia är sparsamt förekommande, inte sällan tyngda av missförstånd eller misstänksamhet. Giulia bodde kvar i Moskva, länge på ett sanatorium.
Gramsci, en aning skeptisk till att revolution uppstått i det agrara och feodala Ryssland, var lojal med den unga framväxande sovjetstaten och dess ledare Vladimir Lenin. Det var med hjälp av honom som Gramsci utvecklade sin grundläggande teori om ”hegemoni”. Lenin kopplade hegemoni endast till arbetarklassen; Gramsci anlade ett betydligt bredare socialt perspektiv.
Redan i Gramscis första noteringar från Moskva anar de två franska historikerna ett tvivel. Den italienske marxisten var tveksam till den sovjetiska modellens anspråk på dominans och krav på att styra Kominterns alla medlemsländer, till exempel Italien med sin särskilda historia och samhällsstruktur. Gramsci gjorde för egen del alltid en noggrann distinktion mellan att ”dominera” och ”vägleda”. Kanske kunde han ha accepterat vägledning från Moskva, men aldrig ”dominans.” Han varnade också tidigt för Stalin: ”Se upp för honom. Han hyllar det storryska. Han likviderar sina motståndare.”
Inom den marxistiska forskningen diskuteras ibland omständigheterna kring ett brev som Gramsci 1926 sände till den Sovjetiska Centralkommittén. Kom det fram? Boken svarar ja och citerar Gramscis ord till Sovjetledningen: ”Ni håller på att ödelägga er egen skapelse.” En oerhörd anklagelse som innebar att Gramsci kom att förskjutas av Sovjet-ledningen. Det skulle vara avgörande för hans överlevnad.
Det italienska kommunistpartiet höll 1926 en extrakongress i franska Lyon. Gramsci talade i fyra timmar om behovet att organisera partiet underifrån, från den folkliga basen. Och om vikten av en allians mellan arbetare och bönder. Italien var ju ett agrart-feodalt land, särskilt i de södra delarna.
Strax efter kongressen i Lyon greps Gramsci. Han representerade Veneto i folkförsamlingen och hade en tid varit skyddad av parlamentarisk immunitet. I parlamentet yttrade han sig endast en enda gång. Ämnet var frimurarnas rättigheter. Hans lilla tunna röst försvann, uppslukad av fascistiska häcklare. Mussolini var en av dem. Han skrek åt Gramsci: ”Din puckelryggade sard.”
Gramsci flyttades mellan olika fängelser innan han till slut hamnade i ett specialfängelse i Turi, nära staden Bari i Puglien. Han och hans politiska medfångar höll föreläsningar där och stred mot varandra under hårda teoretiska uppgörelser. Paradoxalt nog infann sig med tiden ett visst lugn. Gramsci fick tid att läsa: sex tidningar varje dag och åtta böcker i veckan: Dante, Goethe, Whitman, Stefan Zweig, Romain Rolland. Dessutom Bröderna Grimms sagor. Han läste också Sigmund Freud.
Det drama som Gramsci särskilt älskade var ”Ett dockhem” av Henrik Ibsen. Också Kiplings Djungelboken tillhörde favoritlektyren. Han jämförde bokens samling apor med fascisterna. En av hans eviga vänner, Cambridgeekonomen och Keynes-vännen Piero Sraffa, hade försett honom med ett obegränsat bokkonto. Gramsci läste grammatik och lärde sig både ryska och tyska. Gramsci, som också var teaterkritiker, förberedde något överraskande ett arbete om dramatikern Luigi Pirandello, som i ett brev till Mussolini utbett sig om medlemskap i fascistpartiet. Men Gramsci ville skriva ett verk ”für ewig” och inte längre bara journalistik och fragment.
I Puglien fick Gramsci tid att studera marxismen, filologiskt och historiefilosofiskt. Hans läsning fick honom att ta avstånd från den revisionistiska Marxtolkning, som dominerade inom den socialdemokratiska Internationalen men också från den sovjetiska marxismen. Han fann den vulgär, alltför ekonomistisk, och sovjetsystemets främste teoretiker Nikolaj Bucharin, anklagades för oförmåga att se komplikationerna i relationerna mellan ekonomisk bas och tänkandets och idéernas överbyggnad.
Att klargöra de sammanhangen blev helt dominerande för Gramscis teoretiska arbete. I detta filosofiska tänkande var det civila samhällets roll stor och avgörande. Det blev den aldrig någonsin i sovjetsystemet.
Gramsci skrev om kulturens avgörande betydelse men betydligt mindre om proletkultur än den klassiska. Han beskriver Beethovens Pastoralsymfoni som det största verk någon människa skapat. ”Utan kultur kommer revolutionen att misslyckas.” Kulturen måste, menade Gramsci, utvecklas i relationen mellan intellektuella och arbetarklassen. Inte i över- och underordning eller patriarkalt utan genom att de intellektuella blev delar av den politiska rörelsen, ”organiska intellektuella”. Till skillnad från ”de traditionella intellektuella” vars uppgift var att upprätthålla gällande samhällsordning. Gramsci var imponerad av kyrkans förmåga att förbli förankrad i en massrörelse och utbilda sina egna intellektuella., prästerskapet.
Gramsci läste systematiskt Machiavellis Fursten och drog slutsatsen att den moderna fursten utgörs av ”partiet”. Machiavellis allsmäktige 1500-tals monark, lyckligt befriad från etik, vann folkligt stöd genom upplysning. Så skulle folket förstå att härskaren hade rätt. Samma principer skulle gälla i ett starkt parti. Efter fri diskussion skulle medlemmarna förstå att ledningen hade rätt. Här hamnar Gramsci på exakt samma position som ”den demokratiska centralismens” anhängare.
I detta klipp från Raiuno och spelfilmen I giorni del carcere (”Dagarna i fängelse”) från 1977 låter Lino del Fra Gramsci och de övriga fångarna bl.a. diskutera hegemoni
Maktens tänkande och strategi sammanförs hos Gramsci i begreppet ”filosofisk praxis”. Revolutionen står aldrig för dörren som en gång i Turin 1919. Revolutionen är i själva verket en lång process som måste förberedas genom kulturellt arbete, alliansbyggen som skapar ”sociala block” och ibland genom en utdragen förberedande ”passiv revolution”. Framförallt måste övergångens problem måste vara lösta före revolutionen. Gramsci berömmer franska revolutionen som framgångsmodell. Bourgeoisien hade i detalj planerat sitt nya samhälle. il Risorgimento däremot, Italiens enande, lämnade kvar landet i splittring och misär.
Några av Gramscis sentenser är särskilt kända: ”Jag hatar de likgiltiga.” Efter läsningen av ”Livsverket” blir en annan aforism mer påträngande: ”Behovet av att förena förnuftets pessimism med viljans optimism.” Men mot slutet av sitt korta liv och efter bortåt ett decennium i fängelse bryter Gramscis optimism samman. Hans sjukdomar blir alltmer outhärdliga: ”Jag lever under ständig tortyr.”
Han orkar inte skriva längre och känner sig skrämd av att vara glömd. Det berättar han för sin bror. Han är osäker på om hans hustru Giulia vill träffa honom. Breven från henne är svala: ”Jag skriver till Dig som vän till vän.” Den privata rädslan kombineras med den politiska. Han misstänker att partiet övergivit honom och att Sovjet inte längre vill ha med honom, kritikern, att göra. Ingen anstränger sig för att få honom frisläppt, ingen verkar på allvar för att han ska bli en del av ett fångutbyte.
Gramsci hade antagligen rätt. Palmiro Togliatti, hans ungdomsvän från Sardinien, ledde kommunistpartiet men undvek all kontakt med Gramsci. Senare skulle Togliatti, som boken visar, tillrättalägga Gramscis fängelsebrev så att de passade in i den kommunistiska historieskrivningen, både den italienska och den sovjetiska.
Gramsci skrev till Mussolini för att begära villkorlig frigivning. Till slut beviljades den, men samma dag drabbades Gramsci av en massiv hjärnblödning. Två dagar senare dog han. Historikern James Joll har rörande sammanfattat Gramscis liv i en kort biografi:
”1900-talets störste marxistiske författare är paradoxalt nog ett av de främsta exemplen på människans förmåga att göra sig oberoende av materiella begränsningar.”
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman om Eric Hobsbawms How to change the world: Tales of Marx and Marxism
- Klicka här för att läsa om holländska Machiavelli’s lef. Levensfilosofie voor de vrije mens (Machiavellis mod. Livsfilosofi för den fria människan)
- Klicka här för att lyssna på författarna Romain Descendre och Vincent Charbonnier i ett samtal om boken och Gramsci från France Culture
- Se (först from den 22 maj) ett samtal, här mellan de båda författarna till boken, Descendre och Zancarini