Varför börjar man forska om något inom humaniora, vad väcker intresset och lusten? Margareta Hallberg berättar här om hur ett foto på en ensam kvinna bland 42 manliga filosofer fångade hennes intresse och kom att bli början på ett forskningsprojekt i vetenskapshistoria om den engelska vetenskapsfilosofen Mary Hesse (1924-2016), som i sin tur bl.a. intresserade sig för vilka förhandsantaganden och vilken syn på världen som egentligen styr forskarnas kunskapssökande.
Under 1900-talet, och särskilt dess första halva, blomstrade vetenskapsfilosofin i stora delar av västvärlden. Det var ett levande och intellektuellt utmanande område inom den analytiska filosofin och hit drogs många skarpa tänkare. Naturvetenskapernas och medicinens framgångar liksom teknikutvecklingen under de båda världskrigen, bidrog till intresset att förstå hur vetenskaplig kunskap och metod skiljer sig från metafysik, livsfilosofier och konst.
Vetenskapsfilosofer letade efter demarkationer och skiljetecken mot dessa andra områden och sökte efter likheter inom och mellan vetenskaperna. Fysiken ansågs förebildlig, övriga vetenskaper kunde komma ikapp om de lärde av och efterliknade fysikens arbetssätt. Den förhärskande filosofiska riktningen, positivismen, karakteriserades av utvecklingsoptimism och stark tro på vetenskapen och innebar också en reaktion mot all slags spekulation. Filosoferna bidrog med kriterier för hur hypoteser ska prövas, resonemang byggas upp och påståenden testas. Positivisterna skilde mellan meningsfulla och meningslösa påståenden och i kategorin meningslösa placerades alla där man inte kan avgöra om de är sanna eller falska. I centrum stod alltså sanningsfrågan, d v s hur man kan visa att ett påstående är sant eller falskt och därmed gynna kunskapens växt.
Positivismens ställning var stark inom både filosofin och de empiriska vetenskaperna. Åtskilliga vetenskapsfilosofer och forskare blev efterhand negativa till den klassiska positivismen, som modifierades eller ersattes av annorlunda filosofier. En tidig kritiker var Karl Popper, en annan något senare var Thomas Kuhn, ytterligare en var Paul Feyerabend. Samtliga har haft ett betydande inflytande på såväl förståelsen av vetenskaplig kunskapsutveckling som vetenskapsfilosofiska utgångspunkter. Alla har uppmärksammats långt utanför den specialiserade grupp som främst ägnade sig åt matematik och logik i studier av naturvetenskap. Debatterna mellan vetenskapsfilosofer som hörde till olika skolor var många och intensiva och fångades upp av flera olika discipliner.
Vid sidan av den starka tilltron till naturvetenskapen fanns tidvis också en rädsla för vad den kunde åstadkomma och en kritik av dess premisser. Till denna skeptiska grupp hörde vetenskapsfilosofen Mary Hesse, som förutom att vara skolad i matematik och logik såg vikten av att föra samman filosofi och historia för att få en fullödigare bild av vetenskapens utveckling.
Hesse är betydligt mindre uppmärksammad än Popper, Kuhn, Feyerabend och åtskilliga andra. Flera av dem förknippas med en viss term eller uttryck: Popper med falsifiering, Kuhn med paradigm, Feyerabend med ”allt går an”. Mary Hesse förde fram och kopplas idag samman med en så kallad nätverksmodell, Hesse-nätet. Det vardagliga namnet till trots har den en komplex innebörd för förståelsen av olika slags påståenden och lagar inom fysiken. Eftervärlden får avgöra vem som blir ihågkommen och för vad och vem som glöms bort. Idag talar man om nätverk i många sammanhang och begreppet kan därför kan uppfattas som mindre specifikt än till exempel paradigm. När Hesses nätverksmodell dessutom främst är känd inom en begränsad grupp vetenskapsfilosofer, förblir kanske intresset för hennes idéer utanför denna grupp tämligen lågt. Det hindrar inte att hon ur alla aspekter var en framstående akademiker, flitigt publicerad i välrenommerade tidskrifter. Hon gav ut flera böcker, var delaktig i åtskilliga konferenser, gästforskare vid universitet både i och utanför Storbritannien och handledare av flera doktorander.
Första gången jag kom i kontakt med Mary Hesses arbeten var under forskarutbildningen i vetenskapsteori i Göteborg. Hesse kritiserade den positivistiska synen på kunskapens växt, hon skrev om analogier, modeller och metaforer, närmade sig intresserat den framväxande vetenskapssociologin, studerade den kontinentala filosofin och föreföll allmänt vara en djuplodande tänkare med öppet sinne i nära kontakt med den analytiskt-logiska traditionen. Hon strävade efter en position mellan och bortom antingen realism eller relativism och utövade på så sätt en intellektuell lockelse på dem av oss som sökte något liknande.
Men tankarna på att skriva i det närmaste biografiskt om Hesse kom först senare och av en slump då jag fann en konferensrapport från 1957 med ett fotografi av ett stort antal internationella filosofer på omslaget. Jag hajade till då jag noterade något ljust i mitten på bilden. Det visade sig vara en vit blus som avvek från de grå och mörka överdelar som resten av personerna på fotot bar och mina blickar liksom min nyfikenhet drogs till denna avvikelse, detta som Roland Barthes kallat punctum, elementet som sticker ut, som rycker tag i betraktaren. Det handlar ofta om en liten detalj i bilden som fångar intresset, väcker känslor och pockar i minnet långt efter att blicken lämnat bilden i fråga. Det slående här var att den vita blusens bärare var Mary Hesse, den enda kvinnan av 43 filosofer på konferensen. Bilden dröjde sig kvar och väckte frågan om här fanns något spännande att utforska om vetenskapsteorin, men också om Hesse själv och om universitetskulturen. Jag träffade henne i Cambridge där hon levde som emeritusprofessor och gärna delade med sig av erfarenheter. En resa blev snart flera och under ett antal år utvecklade vi en förtroendefull kontakt. Mycket blev klarare medan en hel del ändå förblev i dunkel. Mary pratade gärna filosofi, teori och universitetspolitik men ytterst ogärna om sig själv utanför akademin och en biografi där liv och verk flätades samman tycktes inte nåbar.
För att hitta en ingång till hennes drivkrafter och engagemang gick jag tillbaka till de intressanta saker som Hesse tänkt och skrivit om 1900-talets vetenskapsfilosofiska utmaningar. Hon hade som sagt varit en spännande teoretiker för oss som studerade under 1980 och -90-talet. Någon gång läste vi ett kapitel eller en artikel av henne och hennes olika bidrag föreföll alltid ha hög klass, vara genomtänkta, svåra och krävande men tydliga och klara i stil och språk. Men oftare fanns hon med som en kommentar eller fotnot i texter av andra.
En av hennes artiklar handlade om Thomas Kuhns inkommensurabilitetstes – att vetenskapliga teorier ingår i och tillhör ett paradigm av tankar och verktyg för att utforska verkligheten och därför inte utan vidare kan jämföras med teorier tillhörande andra paradigm – och Hesses principiella stöd för denna tes. Även om hon själv sällan talade om paradigm delade hon uppfattningen att vetenskapliga förklaringar och teorier tillhör ett holistiskt sätt att förstå naturen och världen där teorin endast är en del av ett komplext och sammansatt paket av föreställningar. Just därför är teorier tillhörande olika sådana övergripande, holistiska synsätt, inkommensurabla med varandra.
Filosofer som Wittgenstein, Duhem och Quine var viktiga för Hesse och dessutom var hon en av få filosofer som både förstod sig på och understödde vetenskapssociologiska analyser av kunskap. Hon var starkt kritisk gentemot kolleger som alltför lättvindigt avfärdade kunskapssociologin. Istället tänkte hon ingående igenom sociologins centrala teser och drog ut konsekvenserna av dem på ett bland filosofer ovanligt sätt. För Hesse handlade vetenskap och forskning inte enbart om att argumentera strikt rationellt, logiskt korrekt eller vara metodologiskt stringent utan också om att psykologiska och sociala förhållanden inverkar när kunskap produceras. Det är till exempel omöjligt att förstå kunskapens växt utan att ta hänsyn till hur forskargruppen som producerar denna kunskap är sammansatt och vad de tror på, menade hon. Dessa idéer stämde gott överens med dem som på många håll dryftades inom vetenskapsteorin.
Under 1970-talet växte sig en vetenskapskritisk rörelse stark i universitetsvärlden och det som ifrågasattes var både vetenskapens destruktiva krafter och den syn som positivismen omfattade. Hesse arbetade främst inåt, mot naturvetenskapens filosofiska kärnfrågor och universitetet som arbetsplats och tillhörde inte dem som utåt demonstrerade sin kritik. Men hon var bekymrad över att värderingar och mänskliga värden inte fick plats i vetenskapens värld och såg sig själv som möjlig bidragsgivare till en alternativ uppfattning. För att formulera en sådan sökte hon sig till den kontinentala filosofin. Särskilt Jürgen Habermas, som underströk det kommunikativa kunskapsintressets avgörande betydelse för människans utveckling vid sidan av det tekniska, blev en stor inspiratör för henne. Språk, etik och historia ligger till grund för humanvetenskaperna, på motsvarande sätt som fysiskt arbete och teknikutveckling format naturvetenskaperna. Hesses intresse för tolkning, mening, värderingar, är väl dokumenterat i hennes rika produktion.
Trots att Mary Hesse alltså i första hand var logiker, matematiker och naturvetarfilosof, var det hennes utblickar mot andra tanketraditioner som lockade mig. Hon betonade att metastudier behöver vara öppna för vilka förhandsantaganden som styr kunskapssökandet bland forskare och vilken profilering och syn på världen som förenar forskare och filosofer. Vetenskapshistorien var en viktig nyckel för att förstå varför filosoferna och forskarna tänkte på ett visst sätt under en viss period och Hesse ville därför förena vetenskapsfilosofi och vetenskapshistoria i studier av vetenskapen. Härigenom kom hon att ta ytterligare avstånd från positivismen som satte vetenskapen på piedestal för att istället förorda det hon kallade en postempiristisk vetenskapsfilosofi som utan idealiseringar och nära forskningen själv drar slutsatser om hur kunskapsprocessen de facto går till.
Utöver det teoretiska intresset för Hesses bidrag till vetenskapsfilosofin finns fler anledningar att uppmärksamma henne. Hon verkade som akademiker under en period när väldigt få kvinnor nådde toppositioner i universitetsvärlden men hon nådde en framgångsrik position inom ett traditionellt mycket mansdominerat fält. Hesse var vid sidan av sitt vetenskapliga arbete också starkt engagerad i universitetspolitik. Hon ville dels förena filosofiska och historiska studier, dels skapa bättre villkor för unga forskare som liksom hon själv saknade college-anslutning och därmed hamnade i periferin av viktiga kontakter och beslut. Fotot från konferensen i slutet av 1950-talet pekar på en situation som några decennier senare väcker förundran. Varför valde Hesse som en av väldigt få kvinnor att ägna sig åt frågor inom fysik och vetenskapsfilosofi strax efter andra världskrigets slut? Vilka var hennes drivkrafter och hur såg vardagslivet ut? Hur lyckades hon göra karriär, få en professur i Cambridge, publicera så mycket?
Om detta och en del annat handlar det forskningsprojekt som jag av en ren tillfällighet kommit att ägna mig åt sedan den gången fotografiet fångade min uppmärksamhet: att genom en person skildra en epok och ge en fyllig bild av vetenskapsfilosofins och vetenskapsteorins metateoretiska bidrag och villkor under 1900-talet.