Hur skipar man rättvisa efter något oerhört, när en ordinär juridisk prövning av olika skäl inte kan leda till en fällande dom och till försoning? I en ny polsk bok berättas om de judiska Medborgardomstolar som inrättades av överlevande judar för de judar, som påstods ha samarbetat med tyskarna under kriget. Domstolarna hade ingen formell makt, men deras utslag om de anklagades heder fick ändå en avgörande betydelse för deras framtid.
När andra världskriget var över, Hitlertyskland besegrat och nazismens alla brott låg i öppen dager, fanns det efter de gångna årens fasor ett starkt behov av att skipa rättvisa. Det gällde i högsta grad i Polen, det land som drabbats hårdast. Närmare sex miljoner, i det närmaste var femte polsk medborgare, hade dödats. De materiella skadorna var fruktansvärda och landets huvudstad Warszawa låg helt i ruiner.
Inte minst bland de överlevande polska judarna – en minoritet som nu var nästan utplånad – var behovet av rättvisa mycket stark. Nittio procent av dem var borta, mördade av nazisterna. Av en judisk befolkning 1939 på tre och en halv miljon återstod vid krigsslutet inte fler än cirka 350 000. Och då hade en övervägande majoritet av dem lyckats överleva utanför Polen, i Sovjet.
Viljan att skipa rättvisa efter kriget gick inte oväntat hand i hand med en stark hämndkänsla. Många ville, fullt förståeligt, kunna ge igen. Det fanns också oändligt mycket att hämnas. Olika politiska och ideologiska överväganden gjorde sig därtill gällande. Inte minst i Polen där en ny politisk kraft – kommunisterna – med sovjetiskt stöd höll på att etablera en ny ordning i landet.
Ett nytt samhälle krävde att man gjorde upp räkningen med det gamla. Att jaga rätt på krigsförbrytare, ställa dem inför rätta och utdöma hårda straff var av naturliga skäl populärt bland befolkningen. Liksom hos de nya makthavarna, som saknade folkligt stöd och behövde populära åtgärder.
Förutom med de tyska – och österrikiska – krigsförbrytarna skulle räkningen göras upp med deras inhemska kollaboratörer. (Att man dessutom börjat fängsla politiska motståndare, är en annan historia.) Det var inte någon okomplicerad uppgift. Bilden av det lidande polska folket som hjältemodigt stått upp mot en brutal ockupant – i sig förvisso sann – gick dåligt ihop med att ett stort antal polska kollaboratörer varit i tysk tjänst.
Det blev därför en grannlaga uppgift att ta ställning till hur man skulle behandla de över tre miljoner personer, framför allt i Schlesien, som skrivit på den så kallade Deutsche Volksliste, som i olika grad definierade tillhörighet till det tyska folket.
Frågan var än känsligare bland de polska judarna. Var det verkligen rätt och riktigt, frågade sig en del, att överlevande medlemmar av ett folk, som varit dömt till total utrotning, alls skulle kunna ställas inför rätta och dömas? För vad? Att de överlevt? Att de gjort allt i sin makt för att klara sig?
De flesta ansåg ändå att det var rätt och riktigt. Fram till december 1945 ställdes därför 44 judar inför allmänna domstolar. Med stöd av de så kallade augustidekreten – utfärdade av den ”tillfälliga” kommunistiska regimen 1944 – anklagades de för samarbete med den tyska ockupationsmakten för att ha varit judiska gettopoliser, kapos från koncentrationsläger eller, i några få fall, gestapoagenter. Trettio av dem befanns skyldiga, varav tio dömdes till döden. Minst två av dödsdomarna verkställdes.
Men många ville inte nöja sig med resultatet av processerna. Till en del kunde utgången förklaras av det oklara bevisläget i många fall. Vittnen var döda och de som ändå fanns kvar lämnade ofta mycket motsägelsefulla vittnesmål. Flera av de friade ansågs oavsett en friande dom vara moraliskt skyldiga. Det uppstod därför ett behov av att skapa en judisk domstol som kunde skipa rättvisa och ”rensa luften” av egen kraft och utan inblandning utifrån.
Inte minst ansågs det viktigt att kunna rensa luften. Genom att ställa några få rötägg inför rätta och döma dem kunde man visa att de var undantagen som bekräftade regeln: det judiska samfundet hade, trots sitt extremt utsatta läge, ändå i sin helhet uppträtt oförvitligt och klanderfritt. I förlängningen fanns förhoppningen att med detta kunna återuppbygga det judiska livet i Polen.
Så skapades i oktober 1946 av Centralkommittén för judar i Polen (Centralny Komitet Żydów w Polsce, CKŻP) den så kallade Judiska Samhällsdomstolen, ibland också benämnd som Judiska Medborgardomstolen.
Om denna domstols verksamhet har den polske journalisten Jakub Szymczak skrivit en fascinerande reportagebok, Ja łebków nie dawałem. Procesy przed Żydowskim Sądem Społecznym (”Jag levererade inga skallar. Processer inför Judiska Samhällsdomstolen” 1.”
Domstolen var på många sätt en högst märklig institution. Den var inte del av landets juridiska system och dess kompetens var begränsad till judar (även om definitionen av jude nog inte var alldeles solklar). Den fick enbart ta upp fall som rörde samarbete med den tyska ockupationsmakten, men saknade sedan behörighet att utdöma vedertagna straff som fängelse, böter eller liknande.
Domstolen var närmast en slags hedersdomstol, som skulle avgöra om de anklagade under ockupationen iakttagit ett ”uppförande värdigt en medborgare och jude”. Vissa påföljder kunde ändå utdömas vid en fällande dom. De var, beroende på straffvärdet, tillrättavisning, reprimand, fördömande, suspendering av rättigheter i upp till tre år och slutligen uteslutning ur den judiska samhällsgemenskapen.
Suspendering innebar att den dömde berövades rösträtt i samtliga judiska organisationer och institutioner och dessutom förlorade rätten till ekonomiskt stöd. Något som naturligtvis kunde vara synnerligen kännbart för många då. Uteslutning i sin tur var i sammanhanget ett långt värre straff än vad vi kan föreställa oss idag.
Szymczaks bok är inte någon fullständig redogörelse för domstolens drygt treåriga verksamhet. I stället koncentrerar sig författaren på några spektakulära fall där kända personer var inblandade. Men urvalet belyser ändå väl de motsättningar och problemställningar som plågade den lilla skaran av judiska överlevande i Polen under denna tid.
Szapsel Rotholc var en välkänd och bland den judiska befolkningen omåttligt populär boxare. Polsk mästare i flugvikt, bronsmedaljör vid EM i Budapest 1934 och mångfaldig landslagsrepresentant med idel segrar. När gettot i Warszawa upprättades blev han både polis och okrönt smuggelkung. Småningom flyttade han tillsammans med fru och en son till ett gömställe på den ”ariska” sidan. Han och sonen överlevde, men hustrun dödades.
Efter kriget framfördes anklagelser mot honom om brutalitet. För att kunna rentvå sig, sökte han själv om att bli ställd inför Medborgardomstolen. Paradoxalt nog var det nog mycket vanligt att de anklagade själva på det sättet sökte upprättelse inför domstolen.
Han dömdes till två års uteslutning (suspendering) ur samfundet och tre års avstängning från samhälls- och idrottsorganisationer. Han överklagade och friades så småningom. En tid senare arresterades han av åklagarmyndigheten men släpptes ganska snart. Han lämnade Polen och dog i Kanada 1997.
Även om deltagande i den judiska gettopolisen i sig inte ansågs brottsligt, kom ordningspolisen att bli allmänt hatad av judarna. Det är tydligt att domstolen här ville göra en klar markering. Man valde en syndabock, och valet föll inte helt oväntat på den mest kände, Rotholz. 2
Michał Weichert var före kriget en uppskattad regissör, dramatiker och skribent inom den judiska teatervärlden. Han hamnade i gettot i Kraków där han in i det sista ledde en judisk hjälporganisation. Den organiserade hem för äldre och föräldralösa barn, undervisning, sjukvård, soppkök och till och med lån till småföretag. En viktig uppgift var att ta emot och fördela läkemedel, mat, hygienartiklar och andra gåvor från utlandet, förmedlade av Internationella Röda Korset och judiska Joint.
I januari 1946 ställdes han inför en ordinarie domstol anklagad för att ha vilselett den allmänna opinionen i de allierade länderna om judarnas situation, och för att den hjälp som på hans begäran skickats till tyskarna, hade stärkt deras krigsansträngning.
Bland Weicherts belackare fanns de ikoniska motståndsmännen Yitzhak Zuckerman och Marek Edelman, som i oblyga ordalag anklagade honom för att ”göda grisen före slakt”. Under rättegången fanns i vanlig ordning få vittnen och deras vittnesmål var motstridiga. Weichert friades, domen överklagades men överklagandet avslogs.
Det hjälpte honom inte. Ryktesspridningen om hans verksamhet under kriget fortsatte. De gamla anklagelserna förenades nu med nya, helt bisarra påståenden om hans vänskap med nazistkoryféer. I slutet av 1949 accepterade han därför att ställas inför Medborgardomstolen. Efter flera dagars förhandlingar förklaras han skyldig till samarbete med ockupationsmakten och dömdes till ”fördömande”.
Man kan naturligtvis fråga sig hur en kollaboratör kunde gå fri med ett ”fördömande” efter en fällande dom vid Medborgardomstolen. Svaret är kanske att det inför denna domstol egentligen inte handlade om en enskild person och hans eventuella skuld utan om två olika överlevnadsstrategier, som stod mot varandra.
På den ena sidan fanns Zuckerman och Edelman med flera, som betraktade allt samarbete med tyska myndigheter efter massdeportationerna sommaren 1942 som brottsliga och totalt oförlåtliga. På den andra sidan fanns Weichert som med andra ansåg att det gällde att rädda vad som räddas kunde, att varje liv räknades, samtidigt som Weichert givetvis förnekade att det skulle ske till varje pris.
Efter Medborgardomstolens utslag nekades Weichert att arbeta vidare med teater. Han och hans familj kom att leva isolerade, utfrysta av det judiska samfundet. De fick så småningom tillstånd att emigrera till Israel, men det illasinnade ryktet följde honom också dit.
Weicherts fall är inte det enda som Szymczak beskriver, där anklagelser och uppgörelser färdades till fjärran trakter, också så långt bort som till Sydamerika och Australien.
Att bli förföljd och få sitt liv förstört av illvilliga, och som det förefaller, orättvisa rykten, var ett öde som också drabbade Wiera Gran. Hon var en berömd sångerska, som bland annat hade uppträtt i gettot tillsammans med Władysław Szpilman, musikern skildrad av Polański i filmen ”Pianisten”.
Hennes fall visar hur en tillvaro under extremt svåra villkor, i ständig närhet av döden, kan förmörka och förbittra människornas omdöme. Mot Gran anfördes till exempel att hon varit välklädd (!) och ett vittne kunde berätta att hon sett sångerskan le en gång (!). Båda vittnesmålen togs som bevis på hennes omoraliska leverne.
Medborgardomstolens ärliga försök att återuppbygga ett judiskt liv i Polen kan inte annat än betraktas som misslyckat. Man hade historiens mäktiga krafter mot sig, men är väl kanske därför ändå värd beundran.
Domstolen fick också en vidare betydelse. Dess tillkomst och verksamhet ställer också idag svåra frågor om skuld och ansvar, motstånd och överlevnad. Och inte minst om vem som kan och ska ställas till svars och vilka som sedan egentligen har rätt att döma.
Det är en märklig paradox, en historiens ironi, att det folk som kanske mest på djupet sökt göra upp med sin roll under nazismen, var Hitlertysklands största offer. Imponerande då att man åtminstone i viss mån förmådde nyansera förståelsen av historiens mekanismer under extrema förhållanden.
- Klicka här för att läsa om hur folkdomstolen efter folkmordet i Rwanda dömde en förövare att gemensamt med sitt offer ta hand om och hålla en ko, med tanken att den gemensamma omsorgen om något levande skulle göra försoning möjlig. – I kontrast till folkdomstolens arbete berättar den välkända åklagaren vid Rwanda-tribunalen, Carla Ponti, i en video hur den juridiska domstolen i stora delar var framgångsrik, men också om hur det politiska spelet skapade svårigheter uppnå en fullständig, traditionell juridisk genomlysning av allas ansvar efter folkmordet.