Frankrikes mest ansedda litterära pris, Prix Goncourt, tilldelades nyligen Brigitte Giraud för hennes autofiktiva roman – Vivre vite – om hur en plötslig olycka omintetgör alla drömmar. Ingrid Elam skriver här om boken.
Det börjar långt senare, när Brigitte Giraud måste sälja sitt hus för att det ligger intill ett stort nybygge som kräver att en väg ska dras över hennes tomt. Först då går hon i minnet tillbaka till den dag 20 år tidigare, alldeles innan hon och hennes man Claude skulle flytta in i huset, som omintetgjorde alla drömmar om en gemensam framtid. Han kör ihjäl sig på motorcykel.
Nu går hon till botten med alla de frågor hon inte ställde då, när hon var förstummad av den oväntade dödens chock. Hon går ett sista varv runt i huset de köpte och som hon flyttade in i med deras lille son. Huset är inte skuld till olyckan, men ändå en viktig pusselbit. För vad hade hänt om de inte hade sålt sin lägenhet, om hon inte hade hittat just det här huset, om de inte hade fått nycklarna ett par dagar i förväg, om inte hennes bror hade ställt sin motorcykel i deras garage.
I Vivre vite rekonstruerar Giraud livet före döden och låter berättelsen växa ut till något mer än en utredning av omständigheterna kring själva olyckan, nämligen en skildring av en generation och dess livsstil. Det personliga omvandlas till allmängiltig erfarenhet.
Brigitte Giraud föddes 1960, Claude några år tidigare, de växte upp i samma så kallade HLM (bostäder med subventionerad hyra) utanför Lyon och blev ett par i sena tonåren. De får sin första lägenhet, lyckas så småningom flytta in till centrum, de renoverar, tar fram trägolv och river innertak, bygger loft till dubbelsängen, för att ge plats åt barnsängen i enda rummet.
Åren går, han jobbar på diskotek, hon ger ut sin första roman 1997. Så hade de kunnat fortsätta leva om inte husdrömmen hade tagit dem i besittning.
Visst går det att känna igen sig i deras väg från rivningslägenhet till egen täppa, liksom i deras musiksmak, men det finns också erfarenheter som inte kan delas av alla: Båda är fransmän födda i Algeriet, så kallade pieds noirs, svartfötter, ovälkomna där och lika ovälkomna i Frankrike när de flyr dit efter Algeriets självständighet 1962.
Familjesammanhållningen blev viktigare för dem än den kanske var för många andra under de decennier när vänster- och ungdomsrörelsen sammanflöt i en mäktig strävan efter frihet på alla plan, inte minst frihet från sexuellt förtryck och föräldraauktoritet.
Brigitte Giraud skildrar i stället familjeband som hon varken kan eller vill slita. Hennes morfar tar sitt liv, dränker sig i Saône, en av de två floder som rinner genom Lyon, och det lilla arvet efter honom överlåts på Brigitte och hennes bror. Så kan hon köpa huset och berättar genast för sin mamma att det till och med har ett garage. Mamman vet att brodern behöver plats för sin hoj en vecka.
Det är inte vilken motorcykel som helst utan en Honda 900 CBR Fireblade som inte får saluföras i sitt hemland Japan, bara användas som tävlingsfordon, eftersom den är för farlig. Men i Frankrike sätts den på marknaden. Giraud läser motorcykeltidskrifter och synar varenda fälg och karburatormodell på jakt efter skyldiga till makens död. Varför fick den över huvud taget säljas?
Men till sist måste hon också fråga sig varför hennes bror hade köpt den och varför hennes man, som hade en egen motorcykel, lånade sin svågers när han skulle hämta deras barn vid skolan. Fanns det något i deras gemensamma algeriska bakgrund som förklarade deras motorcykelintresse? Ett undertryckt minne av våld som ledde till en oemotståndlig längtan efter att köra på bakhjulet genom korsningarna i 180 kilometer i timmen? Att ”vivre vite”, leva hårt och dö ung?
”Dieu que cette histoire finit mal…” Lyssna på Le courage des oiseaux med och av Dominique A, en av sångerna huvudpersonerna i boken lyssnade på. Hela texten finns t.ex här
Han hade inte behövt ha bråttom till skolan den dagen eftersom sonen skulle följa med ett annat barn hem. Brigitte var i Paris med anledning av att hennes andra roman skulle komma ut och hade kunnat ringa kvällen innan och tala om att han inte behövde hämta, men det fanns inga mobiler, hon ville inte låna sin väninnas telefon, rikssamtal var dyra på den tiden.
Så många om och men, ändå är det en annan förklaring hon till sist kommer fram till: Hon ville inte styra förhållandet mellan far och son. 90-talet var i Frankrike en tid då fäder på allvar började ta sin del av föräldraskapet, bytte blöjor, hämtade på dagis och skola. Och mödrar måste lära sig att släppa taget.
Brigitte Giraud vann årets Goncourtpris för Vivre vite efter ovanligt hård konkurrens från Giuliano Da Empolis Le Mage du Kremlin (Trollkarlen i Kreml), en roman om en fiktiv rådgivare till Putin. De Empolis bok var redan en bästsäljare, medan Giraud fram till priset var en ganska obemärkt författare till ett tiotal böcker.
Att den franska auto-fiktionens moder, Annie Ernaux, samma år fick Nobelpriset är en slump som ser ut som ett tecken på att det slags roman där författaren skriver om sig själv fortfarande vinner, inte bara läsares utan även kritikers och juryers bevågenhet.
Giraud har nu inte bara en tragisk historia och ett spänningsskapande sätt att berätta den på, där den ena biten efter den andra läggs i ett komplicerat pussel. Hon lyckas också i sitt uppsåt att låta det personliga ödet spegla ett samhälle och en generation som ville vara en del av tidens rörelse och göra allt, genast.
- Klicka här för att läsa Robert Azar om Annie Ernaux och hennes Retour à Yvetot
- Se en intervju med Giraud om boken här