”För mig är Hélène Bessette och ingen annan idag den levande litteraturen i Frankrike” ansåg Marguerite Duras om den idag återupptäckta författaren Hélène Bessette. Hon var en författarnas författare, en förnyare som under tidigt 50-tal uppfann en litterär hybridform, den poetiska romanen, men fick då ingen publik framgång. Hon presenteras här av Emet Brulin.
Vems är skulden och vem bär den när ett slaget barn slår tillbaka? I sin förbisedda poetiska kriminalroman från 1955, Ving minutes de silence (Tjugo minuters tystnad), nagelfar Hélène Bessette tystnaden, skulden och det skuldbeläggande narrativ som omgärdar mordet på en familjefar. Men om vi vet mer mot slutet av boken än i början har inget ändå blivit klarare. Offret är skyldigt och vittnet kanske förövare, den anklagade borde vara utan skuld och att söka efter otvetydighet är suspekt. Fadern är död, modern undflyende, sonen fängslad och själva texten styckad.
Bessette uppfann under tidigt 1950-tal en litterär hybridform, den poetiska romanen. En slags underjordisk föregångare till le nouveau roman där poesi sätts i berättandets tjänst för att förnya litteraturen. På det prestigefulla förlaget Gallimard publicerade hon under tjugo år, 1953 till 1973, tretton romaner och en teaterpjäs. Hon hyllades av kritiker, författare och konstnärer som Simone de Beauvoir, Jean Dubuffet, Michel Leiris och Marguerite Duras. Men något publikt erkännande kom aldrig och försäljningen uteblev. Lågvattenmärket blev La Grande Balade (1961) med endast 113 sålda exemplar. Hélène Bessette dog år 2000, okänd och utblottad.
I Ving minutes de silence tycks givet att en pojke skjuter sin far och strax hamnar i fängelse. Eller? ”Han har inte mördat någon”, säger berättaren. Nu måste detaljerna redas ut för att undvika ett justitiemord. Till en början rekonstrueras mordscenen.
”Revolvern låg i bilen
Revolvern låg inte i bilen
Den var gömd bakom böckerna i bokhyllanNej förlåt, jag sa fel, jag måste ta tillbaka det där. Den låg i skåpet, gömd bakom en trave lakan.”
Familjen väntar sedan i tjugo minuter på att gå över till grannen, som är läkare, och be om hjälp. Tjugo minuters tystnad. För att förfina en lögn? För att lägga skulden på en oskyldig?
Pojken grips, förhörs och efter åtta dagar berättar han sanningen – enligt kommissarien – och erkänner mordet. Men enligt berättaren bör vi misstänka mor och far. Hon bedrar sin man. Han tittar inte åt sonen, är en ”far-med-bara-en-rygg.” De önskar båda att sonen blivit dödfödd. Så om var det sonen som sköt svarade han bara med samma mynt: hat. Fadern bär den moraliska skulden, modern den faktiska och pojken får ta straffet. ÅNGESTEN – skriver Bessette och byter typsnitt. Och sedan vänder allt igen: vem är egentligen skyldig och till vad? Det hela är, som boken slutar, Sans fin (”Utan slut”).
Bessettes text är ogarderad och tycks osäkrad. Den gör flera saker samtidigt, vilket gör den sårbar och lite ojämn. Som ett poetisk snabbskytte. Ibland är den kyligt träffsäkert och emellanåt lite från målet, när berättandet tar överhanden. Serier av poetiska formuleringar följs av meningar som för fram en berättelse som också den är ogarderad. Utan fast grund eller suverän utgångspunkt.
”Karaktärerna i den här berättelsen är inga riktiga karaktärer, de är alltså inte vad de tycks vara:
en kvinna
en son.”
Allt tas om och om igen. Få fakta som presenteras får stå oemotsagda. Det som hänt i en mening har inte hänt alls i nästa.
Ving minutes de silence berättas för det mesta av en allsmäktig och osynlig författarinna. Men ibland kliver hon in i texten och blir ett jag, en skygg dotter till en sträng mor eller upplöses i kollektivets anonyma vi och tilltalar läsaren direkt. En berättarröst som inte riktigt verkar veta vem hon är eller vart hon är på väg, som sammanfaller med pojken – förövaren, offret – eller blir till ett slags kollektivt subjekt. Berättelsens upprinnelse i en nyhetsnotis och berättarens egen rörelse kommenteras sakligt: ”Den här journalisten är poet”.
Det ogarderade löper parallellt med och underminerar kriminalromanens strävan efter upplösning. Det finns en nivå där familjedrama och brott ska utredas och skuld fastställas. Men på en annan nivå går det inte att bestämma vare sig skuld, förövare eller händelseförlopp. Det är en nivå där omdömen motsägs och kronologi bryts upp. Klassisk prosa med löpande beskrivningar och dialog varvas med poesins grepp med grafiskt uppbrutna ord, upprepningar och ordlekar.
Det är roligt, fartfyllt och vackert, men också svart och sorgligt. Poesins precision och tvetydighet i kombination med prosans skenbara trygghet sätter fokus på vårt eget sökande efter säkerhet. ”Om det inte var hon, om det inte var han?”
Ving minutes de silence var Bessettes tredje publicerade bok. Den var med på den korta listan för Prix Goncourt – Frankrikes mest prestigefulla litterära pris – och togs också varmt emot av kritiken men fick nästan inget gensvar alls hos bokhandlare och läsare. Som Bessettes övriga böcker försvann den snart in i glömskan.
I sin biografi Hélène Bessette (2008) frågar sig Julien Doussinault vem som kan anses skyldig till att hon förblev så osynlig. Till att hennes böcker knappt salufördes hos bokhandlarna och inte heller tillgängliggjordes på biblioteken, och till att hon aldrig hamnade i den franska litteraturhistorien. Hennes livshistoria pekar ändå på en osedvanlig envetenhet.
Bessette föddes den 31 augusti 1918 i en förstad till Paris, och dog den 10 oktober 2000 i Mans. Under hennes livstid utspelades ett drama inte helt olikt det i Ving minutes de silence. Efter att hennes mor tvingat henne att utbilda sig till lågstadielärare gifte hon sig med en protestantisk pastor och missionär och följde med honom till Nya Kaledonien i Stilla havet.
Tre år senare återvände hon till Frankrike, bedragen och nyskild med två söner. Som isolerad, ensamstående mor försörjde hon sig ytterst motvilligt som lärare. Både eleverna och deras föräldrar klagade på hennes bristande insatser. Hennes mor såg till att hon inte fick något arbete i Paris, i närheten av den litterära miljö hon ansåg sig tillhöra.
Efter att flera manus refuserats antogs till sist vad som blev hennes debutroman, Lili pleure (Lili gråter, 1953) av den välkända poeten, författaren och redaktören för Gallimard, Raymond Queneau. Bland de då positiva lektörerna märks Simone de Beauvoir.
Lili pleure fick ett gott mottagande av kritikerna som unisont pekade på Bessettes märkliga och originella språk. Någon utropade ”Äntligen något nytt!”. Ett utdrag ur boken publicerades av Jean-Paul Sartre i Les temps modernes och boken tilldelades Prix Cazes. I snabb takt publicerade hon sedan den experimentella maternA (1954) och därpå Ving minutes de silence.
Med den fjärde boken, Les Petites Lecocq (1955) gjorde hon skandal. Den här gången hade Bessette försökt vinna också läsarnas gillande, men dömdes istället till böter för brott mot god sed, förtal och ärekränkning. Målet handlade om några biografiska likheter mellan en fiktiv karaktär i boken och en person som Bessette hade träffat när hon läste till lärarinna. Gallimard försvarade inte sin författare och själv hade Bessette har inte råd med en seriös advokat. Les Petites Lecocq drogs tillbaka från bokhandlarna och det publika erkännandet uteblev.
Marguerite Duras uttryckte sin frustration i en artikel med titeln ”Läs Hélène Bessette!” i L’Express 1964: ”för mig är dagens levande litteraturen i Frankrike Hélène Bessette och ingen annan.” Bessette förblev en författarnas författare och förnyare. Istället för välförtjänt framgång blev det snart tydligt att Bessette var paranoid och trodde att världen ville henne illa. När till slut hennes främsta beskyddare, Raymond Queneau, tog sin hand ifrån henne slutade Gallimard publicera hennes böcker. 1973 gick Hélène Bessettes sista manus i tryck. Därefter återstod 27 år av tystnad.
I sin bok pekar Julien Doussinault på flera förhållanden som ledde till att Bessettes säregna stil och röst föll bort. Hon var kvinna, kompromisslös, hade ovänner i kritikerkåren och bokhandlarna var ogina. Men hennes osynlighet förblir ändå svårbegriplig. Kanske ska svaret inte sökas i det biografiska, utan i det estetiska.
I sitt litterära manifest skrev Bessette 1955:
”Litteraturen ligger 50 år efter måleriet, arkitekturen och musiken. Dessa konstarter tvekar inte att använda nytt material. Varför släpper inte litteraturen taget om den litterära traditionen?”
Bessette försökte åstadkomma en palatskupp: romanen skulle korsas med poesin. Representation skulle bli abstraktion och det invanda ställas på huvud.
Var tiden helt enkelt inte mogen?
”Jag tror”, säger Duras angående Bessette i Radio France Culture 1963, ”att brist på framgång för ett visst verk kommer ur själva det verket, från en i det inneboende kvalité. När ett verk är ensamt om att vara just så som det är, när det är unikt, då är det också rimligt att det bara drabbar vissa initierade först.”
I Frankrike ges Bessettes böcker nu ut i nyutgåvor och översättningar till flera språk är på gång. Kanske är hennes tid nu?
- Klicka här för att läsa Ingrid Elam om ytterligare en nyupptäckt fransk författare, Luc Dietrich
- Klicka här för ett längre program om Bessette på France Culture
- Se en intervju med Hélène Bessettes son, Patrick Brabant