”I Paris har jag valt tolv platser, gator, torg, gatukorsningar, kopplade till minnen, händelser eller till viktiga ögonblick i mitt liv.” Så beskrev den franske författaren Georges Perec (1936 – 1982) själv sitt minnes- och dokumentationsprojekt Lieux, som i vår kommer ut på förlaget Seuil.
I
I hörnet av Rue Vilin och Rue Julien-Lacroix ligger entrén till Parc Belleville i Paris. Om man från järngrinden följer gången står man efter 25 meter på den plats där en gång Rue Vilin nummer 24 låg. Här bodde författaren Georges Perec under sina första fem levnadsår tills nazisternas ockupation av Frankrike raserade hans tillvaro. Hans far dog i strid, hans mor mördades i Auschwitz tillsammans med flera av Perecs släktingar. Själv fördes han ut ur Paris med en Röda Kors-transport till ett internat. I dag återstår bara en fjärdedel av den ursprungliga gatan. De förslummade husen längs resten av Rue Vilin dömdes ut på 1960-talet, revs och ersattes av Parc Belleville 20 år senare. Perec återvände ofta till Rue Vilin i sitt författarskap, framför allt i W ou le souvenir d’enfance (W eller minnet av barndomen).
I år är det 40 år sedan Georges Perec gick ur tiden bara några dagar före sin 46-årsdag. I Frankrike högtidlighålls hans minne och hans mångskiftande produktion. Bland annat ger förlaget Seuil i maj ut Perecs omfattande och oavslutade självbiografiska dokumentationsprojekt Lieux (Platser). Han var en av de ledande medlemmarna i gruppen Oulipo (Ouvroir de littérature potentielle, ungefär verkstad för en potentiell litteratur) och skrev i dess anda av begränsningar och regler, avsedda att uppmuntra sökandet efter originella lösningar. Georges Perec belönades år 1965 med Prix Renaudot för sin debutroman Les Choses (Tingen) och 1978 fick han Prix Médicis för La Vie mode d’emploi (Livet en bruksanvisning). Men hans kanske mest kända roman är La Disparition (Försvinna) från 1969 vilken är skriven utan att använda bokstaven E. Hans följande bok W ou le souvenir d’enfance (1975) tillägnas samma bokstav –”pour E”. Dedikationen kan också uttalas som ”pour eux” – till dem som utplånades.
En annan årsdag gör sig påmind. Det är 80 år sedan deportationerna av judar från Drancy-lägret till förintelselägren inleddes. Den första transporten lämnade Frankrike den 27 mars 1942. Bland de 76 000 judar som deporterades fanns Perecs mamma Cyrla. Den 11 februari 1943 fanns hon och 997 andra franska judar på tågtransport nummer 47 som klockan 10.15 avgick från stationen Le Bourget/Drancy. Två dygn senare ankom tåget till Auschwitz-Birkenau. Med på samma transport fanns Cyrlas 16-åriga syster Fanny Szulewicz och deras far Aaron Szulewicz. De mördades tre dagar efter ankomsten. Den 2 mars 1943 deporterades även Perecs farfar David Perec. Inte heller han överlevde.
Med de franska judar som sändes till Förintelsen utplånades också en livaktig jiddischkultur i Paris. Perecs föräldrar, mor- och farföräldrar hörde till den stora grupp östjudar som vid sekelskiftet 1900 emigrerade från det tsarryska imperiet. Under mellankrigstiden bodde ungefär 150 000 jiddischtalande i Paris. Jiddischkulturen bars upp bland annat av en omfattande press, boktryckerier, bokhandlare, teatrar, föreningar, skolor, orkestrar, körer, författare, konstnärer. Flera av dessa kulturarbetare fanns just i Belleville, där Perec växte upp. Det var en ”shtetl-sur-Seine” som Perecs levnadstecknare David Bellos kallar stadsdelen.
Men före kriget bodde alltså Georges med sin mamma Cyrla och pappa Icek Judko på Rue Vilin nr 24. Cyrla drev där en damfrisering, farmor Rose hade en matvaruaffär ett kvarter bort och mormor och morfar bodde på Rue Vilin nr 1. Perec återger ett fragment av Bellevilles jiddischvärld i W ou le souvenir d’enfance. Det utspelar sig i farmoderns butik när berättaren är tre år och sitter där bland tidningar på jiddisch. Kanske var det Parizer Haint (Paris i dag) som lästes hemma hos Perecs farföräldrar. Det var Paris största dagstidning på jiddisch med en främst polsk-judisk läsekrets. De vuxna i boken imponeras av det lilla barnet som kan skriva en hebreisk bokstav, som sägs vara en gimel (ג) men tecknet som återges i boken liknar mer bokstaven pei (פ). Tecknen skulle kunna vara begynnelsebokstäverna till författarens för- och efternamn.
År 1969 startade Perec sitt minnes- och dokumentationsprojekt Lieux. I ett brev till sin vän Maurice Nadeau beskriver han sin idé: ”I Paris har jag valt tolv platser, gator, torg, gatukorsningar, kopplade till minnen, händelser eller till viktiga ögonblick i mitt liv. Varje månad beskriver jag två av dessa platser.” Rue Vilin är ett av de ställen som han har valt att skildra. Han dokumenterade omsorgsfullt hur gatan steg för steg förföll och gick mot en långsam död. Dokumentären En remontant la rue Vilin av Robert Bober bygger på Perecs anteckningar.
Perec använde sedan delar av sina insamlande noteringar om gatan i W ou le souvenir d’enfance, som består av två parallella men ändå sammantvinnade berättelser. Den ena handlar om ön W utanför Eldslandet där alla ägnar sig åt idrott under det olympiska mottot ”fortius, altius, citius” (starkare, högre, snabbare). Den andra är ett autobiografiskt sökande efter barndomens minnesspår. Den inleds med meningen: ”Je n’ai pas de souvenirs d’enfance”, (Jag har inga barndomsminnen). Båda skildringarna handlar om minne, identitet, saknad och försvinnande – återkommande teman i Perecs litterära verksamhet. På ön W räknas endast segrar, förlorarna straffas hårt. Där härskar den systematiska orättvisan och diskrimineringen. Förödmjukelserna blir värre, våldet grövre, skräcken är ständigt närvarande. Ju längre skildringen lider blir kopplingen till nazisternas förintelseläger allt tydligare.
Litteraturvetaren Annelies Schulte Nordholt benämner Perecs position det frånvarande vittnets. Som litet barn var han ett ögonvittne, men samtidigt frånvarande eftersom barnet inte kunde förstå krigets händelser och det som skedde i koncentrationslägren. Gatan Rue Vilin, som har en särskild laddning i Perecs författarskap, står för ett ursprung som togs ifrån honom, men också för ett framskrivande och en rekonstruktion av det förflutna. Perec ger sig själv i uppgift att samla och dokumentera fragment av minnen för att återskapa ett försvunnet universum.
Georges Perec är begravd på Père Lachaise tillsammans med sin faster Esther Bienenfeld som adopterade honom efter kriget.
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om ”La rafle de Vél d’hiver” och ett minnesmärke i Drancy