Till de levande legenderna i fransk poesi hör Yves Bonnefoy, född 1923 i Tours, den anrika staden vid Loire. Hans dikter kan läsas på husväggarna i Paris och många franska gymnasieelever är ålagda ett studium av de melodiska dikterna i sviten Les Planches courbes (2001).
Bonnefoys litterära produktion är omfattande. Sedan den lyriska debuten med Du mouvement et de l’immobilité de la Douve (1953) har han givit ut ett tjugotal diktsamlingar. Han har även skrivit essäer i skilda ämnen – om filosofi, poesi och konst – och varit verksam som översättare, bland annat av Shakespeares pjäser. I fjol utkom hans översättning av ett urval ur Petrarcas sonetter.
Hans senaste bok, Le Digamma (2012), består av en samling korta essäer, angränsande till prosadikter, och kan läsas som en rad variationer över samma tema. Digamma var ursprungligen den sjätte bokstaven i det grekiska alfabetet; den har fått sitt namn eftersom bokstavens form påminner om två gamman ställda ovanpå varandra.
Bokens tema är alltså en försvunnen bokstav, eller snarare ett ständigt pågående försvinnande, som blir till en metafor inte bara för livets ändlighet utan även för någonting i den västerländska kulturen som obevekligen lämnar oss. Det sanna försvinnandet, det som ingen märker, äger rum utan begravningar eller ceremonier. Bonnefoy har underkastat sig sorgearbetet inför en förlust som omgivningen knappt har noterat. Som vanligt är hans stil kristallklar utan att vara simpel; den är variationsrik utan att vara rörig. Tonen är dämpad men levande. Han har inte resignerat, hans behärskning är den vises, som insett att ögonblicket inte fångas genom de stora gesterna utan genom det långsamma insupandet av detaljer och avlägsna minnen.
Titeln på hans senaste diktsamling, L’Heure présente (2011) eller ”Den nuvarande timmen”, tyder på en orubbad sinnesnärvaro. Hos Bonnefoy utgör nostalgin kungsvägen till nuet. Den har burit upp hans diktning sedan debuten. Och möjligen är det just denna höstliga men föryngrande doft som håller på att försvinna, som omärkbart faller bort ur språket likt en bokstav som ingen längre använder.