Litteraturens rikedom 
Nos Richesses av Kaouther Adimi

Om förläggaren och bokhandlaren m.m. Edmond Charlot, som var den förste som publicerade Albert Camus och flera andra senare välbekanta franska författare, och om hans bokhandel i Alger, Les vraies richesses, har Kaouther Adimi skrivit en roman, där hon blandar Charlots dagboksanteckningar med den fiktiva berättelsen om vad som sedan hände med bokhandeln i Alger. Jeana Jarlsbo har läst Adimis roman.

 

Glömskans damm har inte lagt sig över Edmond Charlots namn. Tack vare hans trägna insatser som förläggare i Alger, och under en kortare period även i Paris, utkom från 1936 och fram till början av 1960-talet en lång rad verk skrivna av betydande franskspråkiga författare och poeter. Albert Camus, Jules Roy, Emmanuel Roblès och flera andra Algerietfödda författare ”upptäcktes” av honom och debuterade på Éditions Charlot, Charlots förlag. Att det var Edmond Charlot som gav ut Camus två första böcker, L’Envers et l’Endroit (1937, Framsidan och frånsidan) respektive Noces (1938, Bröllop), har nog blivit den mest omtalade sidan av hans förläggarverksamhet.

Kanske mindre känt, åtminstone på våra breddgrader, är att han samtidigt drev även en bokhandel döpt till Les Vraies Richesses (De sanna rikedomarna), ett namn som han valt med omsorg, som en hyllning till den store författaren Jean Giono, vars essäbok med samma titel lär ha väckt hänförelse hos honom.

Edmond Charlot hade en vision om en ny medelhavskultur. När han, blott tjugoett år gammal, startade förlaget och bokhandeln, båda inrymda i en liten lokal på Rue Charras i hans hemstad Alger, ville han där skapa en mötesplats för författare och läsare från olika medelhavsländer, oavsett språk eller religion. På förhållandevis kort tid blev Les Vraies Richesses ett välbesökt ställe där man kunde köpa eller låna nyutkomna böcker, upptäcka nya författarskap, vidga sin litterära horisont, eller fröjda sig åt de konstverk som med jämna mellanrum ställdes ut där, ty Charlot, som hans författarvänner brukade kalla honom, drev även ett konstgalleri i den lilla lokalen på Rue Charras. Kort sagt: Les Vraies Richesses visade sig vara en sann guldgruva för litteraturentusiaster och kulturintresserade i dåtidens Alger.

På Charlots förlag, som under hela sin existens var en garant för litterär kvalitet, utkom under årens lopp drygt 300 verk, varav somliga nådde ut till en internationell läsekrets, långt bortom Algeriets gränser. Tragiskt nog förvandlades Edmond Charlots oskattbara förlagsarkiv i Alger en dag till grus och aska. Trots det är hans betydande förläggargärning långtifrån bortglömd, tack vare värdefulla insatser från bokförläggare, författare, kulturjournalister samt litteraturforskare.

Bokförlaget Domens, med säte i Pézenas, en sydfransk kommun där Edmond Charlot bodde från början av 1980-talet och fram till sin bortgång 2004, har i högsta grad medverkat till att sprida kunskap om hans förläggargärning och hans viktiga roll som kulturförmedlare. Det var på förlaget i Pézenas som han på ålderns höst redigerade serien Méditerranée vivante, grundad i början av 1980-talet. Domens har sedan nästan ett kvartssekel tillbaka gett ut bland annat en intervjubok med Edmond Charlot i en nyutgåva, en rikt illustrerad studie av hans förläggarverksamhet, en catalogue raisonné över hans utgivning, och så vidare. År 2015, då man firade hundraårsjubileet av hans födelsedag, anordnades utöver utställningar och andra kulturevenemang även ett kollokvium på temat ”Edmond Charlot som kulturförmedlare” i Montpellier och Pézenas; kollokvieföredragen publicerades efteråt av samma förlag.

adimi_vraies_richesses_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Också den 33-åriga författaren Kaouther Adimi, född och uppvuxen i Alger men numera bosatt i Paris, har bidragit till ett förnyat intresse för Edmond Charlot. I sin senaste roman Nos richesses (2017, Våra rikedomar) blåser hon liv i en svunnen tid och låter honom ta till orda, eller rättare sagt fatta pennan, för att i en fragmentarisk dagboksform berätta om delar av sin förläggar- och bokhandlarhistoria. Detta är Kaouther Adimis tredje roman, belönad med flera litterära priser, däribland Prix Renaudot des lycéens 2017 samt Prix Beur FM Méditerranée 2018 (den nominerades även till Goncourt, Renaudot och Médicis).

Handlingen i boken utspelas i Alger på två tidsplan, dels i nutid, dels mellan juni 1935 och oktober 1961, och kretsar huvudsakligen kring bokhandeln Les Vraies Richesses. Det öde som drabbat den i våra dagar ter sig långtifrån avundsvärt. Efter att ha varit sedan 1990-talet ett enkelt annex till nationalbiblioteket i Alger har den 80-åriga bokhandeln på Rue Hamani, tidigare kallad Rue Charras, blivit nedlagd och riskerar därmed att få sitt oåterkalleliga slut; detta på grund av att den nya lokalägaren tänker satsa där på en betydligt lukrativare verksamhet – munkservering! Förgäves har den hängivne, ålderstigne Abdallah, som i många år pietetsfullt skött ”Charlots bokhandel”, kontaktat berörda myndigheter i ett försök att förhindra nedläggningen, ingen har brytt sig om hans angelägna ärende.

När Ryad, en 20-årig fransman av algerisk härkomst, en natt anländer till Alger är han fast besluten att genomföra det uppdrag han fått, vilket skulle bli spiken i kistan för Les Vraies Richesses. Han har nämligen kommit för att så fort som möjligt utrymma den nedlagda bokhandeln, göra sig av med alla böcker och måla om lokalen, så att den nya ägaren kan starta sin tilltänkta kommersiella verksamhet. Med tanke på Ryads likgiltighet för böcker tycks han vara som klippt och skuren för sitt uppdrag.

Parallellt med berättelsen om Ryads sorgliga uppgift i Alger löper Edmond Charlots korta men innehållsrika dagboksanteckningar, varav den första är daterad den 12 juni 1935, när han omnämner Jean Grenier, hans, och Camus, filosofilärare på gymnasiet i Alger, som kommer att uppmuntra honom till att bli förläggare och bokhandlare. I sin egenskap av filosof och författare erbjöd sig Jean Grenier dessutom att ge honom en text för publicering (det rör sig om volymen Santa Cruz et autres paysages africains, utgiven på Charlots förlag 1937). Även den välkända franska förläggaren och bokhandlaren Adrienne Monnier, som Charlot lärt känna under en kortare Parisresa sommaren 1935, inspirerade honom att välja samma yrkesbana.

Några dagboksanteckningar från april 1936 berör hans beslut att ofördröjligen publicera pjäsen Révolte dans les Asturies (Uppror i Asturien), skriven av Camus i samarbete med tre vänner (Jeanne-Paule Sicard, Yves Bourgeois respektive Albert Poignant). Pjäsen, som handlar om gruvarbetarnas uppror i Asturien 1934, skulle egentligen ha spelats upp på Théâtre du Travail i Alger, men uppsättningen förbjöds av stadens borgmästare, en högerpolitiker med Francosympatier. ”Om den inte kan spelas upp måste den åtminstone bli uppläst”, antecknar Charlot den 21 april, och två veckor senare preciserar han att den färdigtryckta pjästexten nu finns till salu. Att texten till Révolte dans les Asturies överhuvudtaget har bevarats åt eftervärlden har vi tvivelsutan Edmond Charlot att tacka för.

Den 3 november 1936 invigdes Les Vraies Richesses. Inför själva invigningsdagen lät Charlot, med Jean Gionos samtycke, trycka 350 exemplar av dennes text La Rondeur des jours, som gåvor till sina första 350 kunder. Under de efterföljande veckorna började litteraturintresserade lärare, studenter och konstnärer strömma till hans bokhandel, men även en del arbetare som lagt undan lite pengar för att kunna köpa någon roman.

I dagboken skriver Charlot bland annat om sina tankar kring förlaget och bokhandeln, om möten med författarvänner, om sina framtidsplaner och om sina, och andras, projektidéer. Han sjuder av entusiasm över det stora äventyr han just påbörjat. Dock kan man redan tidigt ana en tillstymmelse till oro för förlagets ekonomi: ”jag är så illa tvungen att tygla mina stora drömmar; mina ytterst begränsade ekonomiska möjligheter tar ner mig på jorden”. Men ändå. Även om han står med bägge fötterna på jorden har han också vingar som bär honom högt, högt. Trots sin ungdom är han redan en fullfjädrad förläggare, till fullo hängiven sitt arbete, med osvikligt sinne för hög litterär kvalitet samt en omisskännlig förkärlek för både böcker som fysiska objekt och för själva tryckprocessen.

Bland de författare som nämns i dagboken före andra världskriget återfinns Emmanuel Roblès, Gabriel Audisio, Max-Pol Fouchet, Armand Guibert, alla publicerade förr eller senare på Charlots förlag. Att Camus ofta blir omnämnd i anteckningarna är kanske föga överraskande, med tanke på att han flitigt besökte Les Vraies Richesses, delvis för att köpa eller låna böcker, men också för att ge en hjälpande hand: ”Han [Camus] tar plats på ett av trappstegen eller under den lilla mezzaninen och skriver, läser eller korrekturläser manuskript åt mig. Han känner sig hemma här.” Camus var också litterär rådgivare på Charlots förlag.

Under krigsåren fortsatte den handlingskraftige och orädde förläggaren att, om möjligt med ännu större entusiasm, ge ut bok efter bok, men han hade många svårigheter att tampas med. Han antecknar i slutet av oktober 1940 att censuren med sina ”stora saxar” förstört alla exemplar av tidskriften Rivages tredje nummer, som handlar om den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca, mördad 1936 (Rivages, grundad 1938, var utgiven på Charlots förlag och redigerad av Camus). Knappt fem månader senare beklagar Charlot att den skriande bristen på papper hindrar honom från att publicera tre texter som han fått av Camus – L’Étranger (Främlingen), Le mythe de Sisyphe (Myten om Sisyfos) respektive Caligula – texter vars höga kvalitet gjort starkt intryck på honom. ”Jag har upplyst Camus om att jag inte kan publicera hans texter och rått honom att vända sig till Gallimard”, noterar han den 13 mars 1941.

Även stora författare kan ibland vara ovarsamma med orden. Gertrude Stein, vars bok Paris France utkom i fransk översättning på Charlots förlag i december 1941, sa då, obetänksamt nog, i en intervju i brittisk radio att hennes förläggare i Alger var ”very dynamic and resistant”. Att Vichymyndigheterna, som redan såg med oblida ögon på Charlots verksamhet, genast tolkade det laddade ordet resistant som ”motståndsman” är kanske inte att undra på. Så Steins uthållige algeriske förläggare anklagades för att vara gaullist och fkommunistsympatisör, arresterades och skickades till Barberousse-fängelset i Alger innan han förpassades i husarrest i en liten by utanför staden Orléansville (numera Chlef); sammanlagt en månads fängelsevistelse.

I november 1942 blev Alger det Fria Frankrikes huvudstad. Hädanefter kunde Charlot återigen få tag på papper, och hans arbete ökade således i intensitet. ”Min utgivning har aldrig varit så rik: Bernanos, den hängivne Giono, Bosco. Jag ger också ut utländska författare: Austen, Moravia, Silone, Woolf”, skriver han en sommardag 1943. Dessutom kunde han nu, med hjälp av några pilotvänner, få sina böcker distribuerade även utanför Algeriets gränser, i Libanon, Egypten och även Sydamerika.

Efter att ha gett ut en ny upplaga av novellen Le silence de la mer av Vercors (pseudonym för Jean Bruller) fick Charlot genom en ödets ironi hård kritik från kommunisthåll, och anklagades för att ha publicerat en ”fascistbok” (Vercors text utkom först på det underjordiska förlaget les Éditions de Minuit, ”Midnattsförlaget”; genom översättaren Elsa Thulins försorg översattes den till svenska under titeln Havets tystnad, 1945). Inte nog med det: man krävde dessutom att han skulle ställas inför militärdomstol! Först misstänkt som gaullist och kommunistsympatisör, därefter beskylld för att vara fascist – uppenbarligen befann sig Charlot under kriget i en utsatt position.

Två nummer, 1938 och 1939, av tidskriften Rivages

Nya möjligheter öppnade sig för den algeriske förläggaren efter kriget när han flyttade till Paris, där hans förlag öppnat en filial och där tre av ”hans” författare kom att belönas med litterära utmärkelser. År 1945 gick det prestigefyllda Renaudotpriset till Henri Bosco och Prix du roman populiste till Emmanuel Roblès, året därpå var det Jules Roy som tog emot Renaudotpriset. En seger också för Charlots förlag! Men alla framgångar till trots brottades Charlot, paradoxalt nog, med allt större ekonomiska svårigheter, i synnerhet som de stora förlagen börjat uppvakta ”hans” författare och lovade dem guld och gröna skogar. Till råga på allt fick han allt svårare att skaffa papper, så han tvingades köpa det på svarta marknaden till en astronomisk summa.

Till sist blev också konkurrensen från de stora förlagen honom övermäktig. I augusti 1948 försattes han i konkurs och blev tvungen att sälja det lilla han ägde för att kunna betala sina skulder. Den 2 september 1948 konstaterar han uppgivet: ”Charlots gäng, som Jules Roy brukar kalla det, slås nu i bitar. Gallimard, Le Seuil och Julliard lockar till sig de flesta av mina författare. Ska tillbaka till Alger, med mina drömmar om medelhavslitteratur och vänskap.”

Och drömmarna förblev hans trogna följeslagare. Uppmuntrad av sin vän och landsman, poeten Jean Sénac, startade Charlot på Rue Michelet i Alger i maj 1949 en ny bokhandel kallad Rivages, eftersom Les Vraies Richesses vid den tidpunkten drevs av hans bror Pierre. Till hans stora bedrövelse försattes Charlots förlag drygt ett halvår senare i konkurs av en domstol i Paris.

Edmond Charlots algeriska bokhandlarhistoria fick ett brutalt slut den 15 september 1961, då en bomb exploderade i bokhandeln Rivages och totalförstörde den. Hade han varit ovarsam med orden, sagt något olämpligt i fel sammanhang? Den dagen förlorade han allt: sin brevväxling med André Gide, Jean Amrouche och andra författare, Camus läsanteckningar, tusentals böcker, manuskript, dokument och fotografier. ”Mina värdefulla arkiv har tillintetgjorts! /…/ Ett helt liv i spillror.” Ändå ville han inte lämna Alger när hans familj bad honom att komma till Paris. Kanske hade han in i det sista en svag förhoppning att han skulle kunna börja om på nytt i sin födelsestad. Historien kom dock att grusa hans förhoppning.

Kaouther Adimi är såväl en subtil stilkonstnär som en driven berättare som har förmågan att varsamt väva samman fakta och fiktion för att återskapa svunna tider och få texten att pulsera av liv. I sin roman låter hon två berättarröster komma till tals: dels jagberättaren i dagboksanteckningarna, dels en vi-berättare som bärare av ett kollektivt minne, en vi-berättare som blottlägger kollektiva smärtpunkter och som gör sig hörd redan i boktiteln – Våra rikedomar.

I mina ögon är Nos richesses främst en hyllning till Edmond Charlot, förenad med en kärleksförklaring till den goda litteraturen och till boken som fysiskt objekt.

 

– Kaouther Adimi presenterar själv sin bok:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!