Trots att man egentligen vet mycket lite om Shakespeares liv kommer ständigt nya biografier. I The Private Life of William Shakespeare söker Lena Cowen Orlin rensa bort tidigare biografiska försanthållanden.
Det krävs en rensning av det biografiska ogräs som har växt upp kring Shakespeares person och Lena Cowen Orlin är trädgårdsmästaren som har tagit sig an denna utomordentligt besvärliga uppgift. The Private Life of William Shakespeare syftar till att dels avfärda eller ifrågasätta biografiska försanthållanden, dels utifrån dokument redovisa vad vi säkert kan fastställa om Shakespeares liv samt vad vi i väntan på framtida arkivfynd måste sväva i ovisshet om. Hennes bok handlar uteslutande om Shakespeare i Stratford. Åren i London från 1592 till 1613 lämnas därhän (eller sparas möjligen till en annan bok).
I kapitel rubricerade med specifika datum polemiserar Orlin mot tidigare forskning samtidigt som hon genom att söka brett i arkiven preciserar vad som faktiskt går att konstatera. Notapparaten är omfattande och varje kapitels notavdelning inleds med att beskriva syftet i förhållande till tidigare forskares resultat.
Den 26 april 1564, det datum som Shakespeares dop noterades i församlingsregistret, har lett till antagandet att dopet enligt tidens bruk skedde tre dagar efter födseln och att han därmed skulle vara född den 23 april. Den dagen firade man Englands skyddshelgon St George och dessutom hade två av astronomen, matematikern, med mera John Dees fyra barn blivit döpta tre dagar efter födseln. I Book of Common Prayer (Den Allmänna Bönboken), anvisas söndagar eller andra heliga dagar för dop. Vi har alltså vad Orlin kallar ett beviskluster, en rad indicier – tredagarsregeln, St. George och Dee – som man tillsammans med Allmänna Bönbokens anvisning låtit sammanfalla till ett bevis.
Orlin går till arkiven och finner att i Stratford 1564 utfördes endast nio av 48 dop på en söndag och fem på andra heliga dagar. Redan Malone visste i sin biografi 1821 att den 26 april varken var en söndag eller helgdag. Orlin menar att det rimliga var att man administrerade dop när flest i församlingen kunde närvara. Bevisklustret löses upp och faller samman. Vi vet vilket datum Shakespeare döptes, men inte när han föddes.
Orlin påpekar att man tidigare har nöjt sig med att studera dokumenten isolerade i stället för att se till kontexten, vilken kan ge både nya fynd och omvärdera gamla, exempelvis testamentet som hittades 1747 eller äktenskapslöftet som återfanns 1836. Till och med Samuel Schoenbaums magistrala William Shakespeare – A Documentary Life (1977) undviker att kontextualisera. Folger Shakespeare Library har 107 manuskript som nämner bardens namn under dennes livstid. Där finns 95 böcker och manuskript som refererar till Shakespeares verk eller till honom som dramatiker/författare samt 34 noteringar i den officiella myndighet som registrerade godkända trycksaker, Stationers’ Register. Därtill drygt 100 dokument som rör familjen Shakespeare (Orlins sex appendix återger några viktiga dokument).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det är ett ganska magert material för en biografi, men för en man utan hög social status är det osedvanligt mycket. Men inga brev, inga dagböcker, inga manuskript. (Det finns endast ett brev till Shakespeare, aldrig avsänt.) Uppgifter om personer hittas ofta när det privata möter offentliga institutioner, som församlingsregister (dop men inte födelse, bröllop men inte trolovning och begravning men inte dödsdatum). Vi kan hitta register för lärlingsanställningar, betalda eller obetalda hyror, böter, rättstvister och liknande.
Bland de förmodanden som inte sällan har tagits för sanning har vi faderns, John Shakespeares, ekonomiska problem i slutet av 1570-talet. Man har antagit att hans uppdrag i Stratfords fullmäktige dels var ett bevis på hans goda anseende och sociala ställning och dels att hans ekonomiska bekymmer berodde på att han misskött sig. Orlin visar tvärtemot att den som uppnått ett visst ekonomiskt välstånd helt enkelt var skyldig att delta i stadens förvaltning. Dessutom medförde uppdraget som ålderman i fullmäktige betydande utgifter. Stratfords skatteinkomster räckte inte till, vilket ställde krav på ekonomiska bidrag från de som utvalts att sitta i fullmäktige – till gatubelysning, fattighjälp, festiviteter, med mera.
John Shakespeares exemplariska närvaro vid fullmäktigesammanträdena bröts 1577, samtidigt som han slutade gå i kyrkan, händelser som tyder på att han var skuldsatt. Länsmannen hade inte rätt att arrestera någon i hans hem, däremot i kyrkan. Den ekonomiska nedgången berodde inte på att han misskötte sig själv eller sin ekonomi. Snarare handlade det om den nya regleringen av bomullsförsäljning från samma år. Han verkade som ”brogger”, en olicensierad och olaglig verksamhet som mellanhand vid bomullsförsäljning, och den nya regleringen satte stopp för den verksamheten.
Sonen William var 13 år när faderns ekonomi havererade och med tiden måste han ha begripit att hans arv – främst marken som kom från Johns hustru, Mary Arden – var borta och att han skulle bli tvungen att klara sig själv. Men om Williams tidiga liv vet vi inte mycket. Efter skoltiden, avslutad kring fjortonårsåldern, bör han från det år han fyllde 17 ha varit lärling, i så fall förmodligen slaktarlärling. Han kan också dessförinnan ha verkat som skollärare. Register för åren i fråga saknas. Lärlingsperioden stipulerades till sju år, i Williams fall från 1581 till 1588, där de tre senare åren sammanfaller med de förlorade åren. Mellan 1568 och 1585 fick Stratford besök av minst ett dussin resande teatersällskap. Han kan ha farit i väg med vilket som helst av dessa.
John Aubrey, i Brief Lives (1693), hänvisar till ett samtal med en son till en skådespelare från Lord Chamberlain’s Men. Denne ska ha berättat att William Shakespeare ska ha kommit till London som artonåring (alltså redan 1582) och där framträtt som skådespelare. Än en gång, vi vet inte, men till London for han, och knappast på eget bevåg.
Många – bland de sentida till exempel Stephen Greenblatt, Jonathan Bate, Katherine Duncan-Jones – har antagit att Shakespeares äktenskap var olyckligt. Ann Hathaway var sju år äldre, dessutom gravid vid giftermålet. Att vigseln inte hölls i Stratford, utan på okänd ort blir ytterligare en indikation. De många åren han höll sig borta från Stratford fram till 1614 (med enstaka besök hemmavid) ska ha tytt på att äktenskapet mer eller mindre hade ingåtts med tvång. Testamentets berömda ”I give unto my wife my second-best bed with the furniture” har ofta anförts som kronbeviset på makarnas olyckliga äktenskap. Sammantaget ser Orlin också här ett beviskluster som hon tråcklar upp och komplicerar.
Bröllopet förlades rimligen utanför Stratford för att fadern skulle kunna närvara, han riskerade ju att bli arresterad i kyrkan. När det handlar om äktenskapets väl eller ve, redogör Orlin för en av Stratford mest välbeställda kvinnor, Elizabeth Quiney, vars man Richard i egenskap av ålderman liksom Shakespeare vistades långa tider utanför Stratford; bland annat i London för att söka ekonomiskt stöd för de bränder och missväxter som drabbade staden under 1590-talet. Hans son Thomas gifte sig senare med Shakespeares dotter Judith. I Stratford var det Quineys hustru Elizabeth som skötte affärerna. Elizabeth, visar Orlin, drev en rad omfattande verksamheter och ansvarade för ekonomin. Av dokument och arkiv framgår hur mycket arbete som en hustru – till de mer välbärgade – hade att sköta.
Ann Shakespeares verksamhet var inte lika omfattande som Elizabeths Quiney, men den var allt annat än obetydlig. Hon framställde malt och bryggde öl, tog in hyresgäster, hyrde ut marknadsstånd, drev fruktodlingar, var värd för en rad offentliga sammankomster, skötte om fastigheten och hade hand om hushållets och verksamhetens ekonomi i vilken det ingick att driva in och återgälda skulder. Allt annat än en hemmafru som stod i köket och födde barn. Vartefter Shakespeares förmögenhet ökade och han kunde köpa fastigheter (både i Stratford och London) fick Ann rimligen ännu mer att ansvara för. Han köpte New Place 1597, Old Town Market 1602 och drog in tionden från arrenden. Han var också delägare i teatrar i London. Vid slutet av hans liv uppskattas hans förmögenhet i dagens valuta ha uppgått till ungefär 2 miljoner kronor. Anns omfattande verksamhet med en man som investerade i hemstaden tyder inte på ett olyckligt äktenskap.
Vi kan också erinra oss att till skillnad från sina dramatikerkolleger återfinns Shakespeare inte i några brottsregister eller dokument om föreläggande (han ska vi ett tillfälle varit sen med att betala skatt i London). De flesta av hans dramatikerkolleger – George Peele, Thomas Kyd, George Chapman, Christopher Marlowe, Thomas Nashe, Thomas Dekker, Ben Jonson, Thomas Middleton – dog fattiga eller skuldsatta.
Testamentet tyder heller inte på att äktenskapet skulle ha varit olyckligt, även om sängfrågan inte slutgiltigt kan läggas till handlingarna. Formuleringen är knepig att avkoda. Orlin ägnar ett halvdussin sidor åt olika slags sängar med tillbehör och deras benämningar. Det är inte alldeles lätt att veta vad ”bed” syftade på, än mindre tillägget ”with furniture”, det kan betyda sängram, förhänge, madrass eller båda. Det finns ett otal varianter i samtida testamenten, rimligen visste exekutorn och de närvarande vad som åsyftades. Och ”best” är naturligtvis en relativ term. Experter på tidens testamente vet att den bästa sängen oftast användes för gäster och testamenterades till äldste sonen. Men det går inte att fullt ut rekonstruera en familj utifrån testamenten, eftersom de endast upptog dem som det ännu inte var sörjt för.
En del har undrat över varför Ann inte utsågs till exekutor av testamentet, utan i stället dottern Susanna med sin man John Hall. Det var ett klokt val. Uppgiften som exekutor var omfattande. En sådan skulle arrangera begravning, göra bouppteckning, sköta den nödvändiga korrespondensen, företräda och sköta det juridiska vid arvsskiftet, söka upp borgenärer och lösa skulderna och agera vid eventuella juridiska tvister. Åtagandet kunde sträcka sig åratal framåt, till att barn hade växt upp och gift sig, eftersom ingånget äktenskap kunde vara ett villkor, eller en lärlingstid var avslutad, med mera. Ann Shakespeare var vid sin makes bortgång 70 år. Det var fullt logiskt att utse någon yngre till exekutor.
Orlins detaljerade och balanserade studie både korrigerar och komplicerar vår kunskap om Shakespeares liv. Mycket är fortfarande oklart, men det har så att säga fått klarare konturer. Man kan tycka det märkligt att det har dröjt så länge innan en forskare ifrågasätter nedärvda uppgifter utan att närmare granska dokumenten och – framför allt – placera dem i sitt sammanhang. Jag emotser Orlins – eller någon annans – motsvarande insats om Shakespeares liv i London.
- Klicka här för att läsa den första av Claes Wahlins texter om vad som egentligen är känt om Shakespeares privatliv
- Klicka här för att komma till podden Speaking of Shakespeare – ”Conversations about things Shakespearean, including new developments in Shakespeare studies and Shakespearean performance and education across the globe.”
- Lyssna här på ett längre samtal med författaren om boken