Nadar - Charles Baudelaire (Wikipedia)

Yves Bonnefoy – Poésie et photographie

Yves Bonnefoys bibliografi är omfångsrik, och trots sin höga ålder – han är född 1923 – slutar han inte att publicera i ett rasande tempo. Under fjolåret utgavs av hans hand tre essäer över poesins och dramatikens historia. Hans andra i år publicerade bok, Poésie et photographie, bygger på en bearbetad föreläsning som han hållit i Turin om poesins förhållande till fotografiet. Den är utgiven i det prestigefyllda förlaget Galilées vackra snitt, till priset av 16 euro.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Trots den ambitiösa titeln bör denna skrift inte läsas som ett nytt standardverk om fotografiets konst – i stil med Roland Barthes Det ljusa rummet och Susan Sontags Om fotografi. Det rör sig snarare om en mindre essä på drygt 80 sidor, där Bonnefoy med sin rena men avancerade prosa för fram en rad svårbegripliga, nästan metafysiska idéer om fotografiets och poesins inbördes förhållande. Det är svårt, om inte omöjligt, att sammanfatta själva tesen eller de bärande idéerna på dessa blad, varpå frågor ställs snarare än besvaras.

Till det yttre uppträder Bonnefoy som historiker, resonerande kring hur dagerrotypin och sedermera fotografiets uppkomst påverkade västerlänningarnas förhållande till världen och tingen under 1800-talets lopp. Men genom sin poetiska blick, och i kraft av sin bildning, kan han ur de välkända händelserna utläsa hittills obeaktade sammanhang och därur utvinna ett slags mentalitetshistoriskt guld. Hans skrift utgör ett exempel på hur poeterna i vissa fall även är de främsta historikerna. Deras blick för det förflutna förmår fånga något av vardagslivets djupaste skiftningar, vilket inte de historiska skolbildningarna, som likaledes siktar på att fånga vardagens skeenden bortom de daterbara världshistoriska händelserna, förmår att registrera med sina mer utstuderade metodologiska verktyg. Jag nöjer mig med två exempel på Bonnefoys förmåga att se, och att till skrift översätta det sedda, om än det ges många fler i denna uppslagsrika essä.

PRIMO: År 1887 infördes elektrisk belysning i Paris innerstad, på kaféerna och de stora boulevarderna, varmed gaslyktorna som installerats vid mitten av seklet successivt avvecklades. Bonnefoy betonar hur detta på djupet förändrade parisarnas förhållande till tingen. Både ljusflamman och gaslågan är känsliga för vindens nycker, under det att elbelysningen belyser verkligheten med ett statiskt, nästan sterilt ljus. Med strömmens hjälp har mänskligheten erövrat natten, övervunnit det plågsamma behovet av stjärnornas vägledande ljus, samtidigt som hon, paradoxalt nog, har blivit än mer främmande för tingen. Något liknande skedde, menar Bonnefoy med en av sina vilda paralleller, genom dagerrotypins uppfinnande 1839. Människan, som plötsligt lärt sig fånga ett stycke verklighet på en tvådimensionell duk, erövrar förvisso verkligheten men till priset av att bli alltmer främmande för den. Bonnefoy studerar också, med reflektioner över skrifter av bland andra Poe och Maupassant, hur seklets diktare svarade på dessa förändringar.

SECUNDO: Det finns i slutet av Poésie et photographie en kort passage, där Bonnefoy anmärker att fotografiet gjorde det möjligt att föreviga en människas blick. Han exemplifierar med Nadars porträtt av Baudelaire och noterar, att måleriet inte har kunnat detta. Med sina medel är det endast förmöget att göra en ”ofullständig analys av blicken”, menar Bonnefoy, medan en ”reell närvaro” först kan frammanas med hjälp av fotografiet.

Essän kommer av Bonnefoys biografer inte att räknas till de främsta av hans många verk. Men den är läsvärd ur flera synvinklar – inte minst genom det faktum att hans djupa förtrogenhet med den västerländska poesins historia ger läsaren en känsla av att befinna sig i en trakt där luften går att andas.

Jag köpte boken i det sjätte arrondissementet, i närheten av Théâtre de l’Odéon, i en affär som drivs av en äldre dam, vars gester och språk upprättade den sköraste förbindelse mellan De Gaulles Frankrike och dagens. Vid läsandet av Bonnefoy hör jag likaledes förgänglighetens bittra musik, en förgänglighet som inte skall följas av någon renässans, ty hans essä hör till en epok i den franska kulturens historia som håller på att försvinna, och som – i ordets djupaste bemärkelse – redan har försvunnit.

__________

  • Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om Yves Bonnefoys Pensées d’étoffe ou d’argile

  • Klicka här för att höra Yves Bonnefoy tala om ”la parole poétique”

  • Robert Azar

    Robert Azar

    Robert Azar, född 1986, doktor i litteraturvetenskap och redaktör för Tidskriften Staden. Utgav senast Förnuftets auktoritet på ellerströms förlag.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: