Yves Bonnefoy – Pensées d’étoffe ou d’argile

Jord,
regnets vävnad pressades mot dig.

(Sommarregnet)

Och där stod
i sommarlandet, mycket nära himlen,
ett antal kärl tätt intill varandra och ur vart och ett
växte en låga och varje låga
hade olika färg och sprakade,
dunst eller dröm eller värld, under stjärnan.
Det var likt själar som trängdes för att hinna
till en brygga längst ut på en ö där de var väntade.
Jag tyckte mig rentav höra eller nästan höra
– nästan, på grund av antingen den brist eller det övermått
som ligger i språkets skröpliga förmåga –
hur orden drog förbi, flyktigt, som en dallrande värme

(Sparvhöken)
 
De båda dikterna, i översättning av Lasse Söderberg, ingår i volymen Språket, stenarna (Ellerströms, 2012)
 

Yves Bonnefoy har i sin essäistik fört en nära dialog med andra diktare och en lång rad konstnärer. I essä efter essä har han begrundat språkets och poesins väsen och klätt sina betraktelser över måleriet och skulpturkonsten i en skimrande poetisk skrud. Under årens lopp har han också intresserat sig för olika uttryck av uråldrigt hantverksmässigt skapande, såsom vävning och keramik. Lerkärl av olika slag förekommer stundtals i hans skrifter, exempelvis i texten om den spanske målaren och skulptören Antoni Tàpies Un vase de terre crue et le T du nom de Tàpies från 1987 och i några essäer om den ungersk-franske konstnären Alexandre Hollan, vars stilleben – så kallade ”Vies silencieuses” (Tysta liv) – bitvis föreställer lerkrus och lerkrukor som Bonnefoy tillskriver en symbolisk betydelse. För övrigt återfinns kärl och vävnader även i hans lyriska universum.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

I en till omfånget anspråkslös volym med titeln Pensées d’étoffe ou d’argile (Tankar av väv eller av lera, L’Herne, 2010) reflekterar Bonnefoy över likheterna mellan dels språket och det vävda tyget, och dels språket och äldre tiders keramik. Volymen rymmer två korta essäer, ”Le tissu et ses œuvres” respektive ”Le travail du potier”, vilka egentligen tillkom som förord i tidigare skeden av Bonnefoys författarskap men publiceras här i omarbetad form.

Det var måhända genom att iaktta fåglar som byggde sina bon som människan i tidernas begynnelse lärde sig att väva. Att hon började framställa tyger var ett stort språng framåt i mänsklighetens utveckling. Dock präglades tygstyckena, åtminstone inledningsvis, av en viss ambiguitet: å ena sidan skyddade de henne mot köld, å andra sidan gömde de människokroppen eller delar av den. Enligt den bibliska berättelsen blev Adam och Eva medvetna om sin nakenhet först efter att ha ätit av frukten från kunskapens träd. Då fäste de ihop fikonlöv och ”band dem kring höfterna”. Innan de blev förvisade från Edens trädgård gjorde Herren Gud ”kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.” Med andra ord var deras kläder ursprungligen förknippade med syndafallet.

Masaccio - Utdrivningen ur paradiset, före och efter restaureringen
Masaccio – Utdrivningen ur paradiset, före och efter restaureringen

I den bibliska världen förekommer olika slags klädesplagg, däribland kungliga och prästerliga skrudar, de saligas dräkter, de skriftlärdas vida mantlar. Manteln hade olika funktioner: den skyddade mot köld, den kunde också draperas runt huvudet för att skydda mot vädret eller gömma delar av ansiktet, och dess veck och flikar användes till förvaring.

Bonnefoy menar att det finns vissa beröringspunkter mellan det vävda tyget och själva språket. Med hjälp av språket vävs begrepp och föreställningar, vilka ger en förenklad bild av sinnevärlden och därmed beslöjar snarare än uppenbarar. Samtidigt bidrar de till att skapa illusioner när de missbrukas av demagoger som vill tillskansa sig makt, men även när de används under en rad andra omständigheter. Kanske i ännu högre grad än det vävda tyget präglas språket av ambiguitet, i den meningen att det kan medföra risker eller rentav väcka skräck; i vissa sammanhang kan människor snärjas i ordets garn så som insekter fångas i spindelnätet. Men poesin som språk, påpekar Bonnefoy i en tidigare essä, ”måste bana sig väg genom ordens skälvande och hårt knutna tillstånd, genom deras förlamningar och ännu inte utvecklade relationer”.

I andra delen av föreliggande volym drar den franske diktaren en överraskande parallell mellan språket och äldre tiders keramik. Att vi människor fascineras av minsta lilla forntida lerkrus eller lerkruka beror i hans ögon på att framställningen av lerkärl en gång i tiden kan ha påverkat språkets utveckling eller rentav bidragit till dess tillkomst. Den relation som uråldriga kärl hade till sitt innehåll, såsom vatten, olja, vin, säd och kryddor, är jämförbar med den mellan det betecknande och det betecknade – liksom ord kan kärl således betraktas som betydelsebärande tecken.

Vid läsningen av denna text förs tankarna osökt till en annan essä av Bonnefoy, ”Gravarna i Ravenna”, där han bland annat reflekterar över det sinnliga tingets närvaro och skiljelinjen mellan sinnevärlden och den begreppsmässiga världen (texten ingår i volymen ”Den andra enkelheten”, 1982, i tolkning av Malou Höjer och Östen Sjöstrand). ”Det sinnligt närvarande tinget är här, är nu.” När tinget är på väg att försvinna upplever vi dess närvaro. Bonnefoy använder sig av en allegori: ett skadat löv i murgrönans grenverk, ”detta löv som i sitt öppna sår visar allt det djup som finns i Varat, detta löv med oändligt innehåll är ren närvaro”. För mig är lerkärl liksom det skadade lövet sinnligt närvarande ting: de kan vara slitna, kantstötta eller ha sprickor. Och de kan sprängas i tusen bitar i en tid som, med Bonnefoys ord, bara är ett fragment av Tiden.

 

Klicka här för att läsa Robert Azar om Bonnefoys Le Digamma

– Se ett samtal med Bonnefoy här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).