Den 9 november i år är det 30 år sedan Berlinmuren föll och gränsen mellan Väst- och Östtyskland öppnades. Muren, som hade byggts rekordsnabbt av den kommunistiska DDR-regimen i augusti 1961, skulle hålla dess egna medborgare fångna. Den som sökte fly sköts ihjäl. Men flera lyckades ändå ta sig över till friheten i väst och en av dem som hjälpte dem var Burkhart Veigel som nyss tillsammans med författaren Roswitha Quadflieg kommit ut med boken Frei (”Fri”). Clarissa Blomqvist har läst den.
Många tyskar minns tydligt var de befann sig den 9 november 1989 och vad de kände, då bilderna av glädjerusiga människor och tutande östtyska Trabanter som passerade gränsövergångarna, sändes ut över hela världen. Betydligt färre minns idag hur det var när DDR-regimen för nästan 60 år sedan, den 13 augusti 1961, stängde gränsen till Förbundsrepubliken Tyskland och när muren, som skulle dela Berlin mitt itu, byggdes inom loppet av bara några timmar. En av dem som minns denna dag väl och som dessutom kom att spela en betydande roll i den delade stadens historia är Burkhart Veigel. Hans bok Frei (Fri), skriven tillsammans med författaren Roswitha Quadflieg, börjar samma dag som muren byggs och idén föds om den flykthjälp, som under de följande åren skulle komma att hjälpa hundratals östtyskar till friheten i Väst.
Frei, som kallas för ”roman” i undertiteln, är utformad som en berättelse i två parallella tidsplan med Janus Emmeran som huvudperson. Det första av de två tidsplanen löper från augusti 1961 till december 1968 och omfattar de intensiva och spännande år då den från början 22-årige medicinstudenten Janus ägnar sig åt sin efterhand allt mer professionella flykthjälp över världens då kanske hårdast bevakade gräns. Det andra tidsplanet utspelar sig under hösten 2016. Den då 77-årige Janus, som blivit pensionerad läkare och är frånskild med vuxna barn, kastar sig in i en romans med en betydligt yngre kvinna och i dialog med henne får återuppleva sitt livs största äventyr. Även om det förstås gäller att vara försiktig med jämförelser mellan författaren och hans huvudperson, går likheterna mellan Burkhart Veigel och hans Janus Emmeran inte att ignorera.
Men det är inte som roman boken övertygar. Den har istället sina förtjänster som en samling utförliga minnesanteckningar av ett samtida vittne. Burkhart Veigel, född 1938 och medicinstudent i Västberlin i början på 60-talet, var nämligen Tysklands mest framgångsrike flykthjälpare under 1960-talet, som med risk för sitt eget liv och jagad av Stasi, hjälpte cirka 650 människor att fly från Öst till Väst. Efter en karriär som läkare i tidigare Västtyskland är Veigel idag återigen bosatt i Berlin, där han är verksam som föreläsare och forskare om DDR-diktaturen. Belönad med Förbundsrepubliken Tysklands Förtjänstorden är han en engagerad röst i det viktiga minnes- och upplysningsarbetet.
Bokens kvalitet ligger därmed i beskrivningen av de olika flykter som Veigels romanfigur Janus Emmeran organiserar och genomför under sju år från och med efter murens tillkomst i augusti 1961. Allt börjar med att Janus vill hjälpa sin studiekamrat som bor i Östberlin och som från en dag till en annan inte får fortsätta sina studier vid Freie Universitet i Västberlin. Upprymd av framgången med den och andra av de första relativt spontana flykterna, intensifierar Janus med tiden sin verksamhet och blir nyckelpersonen i en större flykthjälparring. Den kan bistå med bland annat förfalskade pass och med att andra människor lånar ut sina identiteter för att göra det möjligt för Östberlinare att ta sig genom gränskontrollerna. Janus och hans medhjälpare leder också nästan hundra Östberlinare till friheten i Västberlin genom stadens underjordiska kanalsystem, där vägen gick via en 600 meter lång men endast en meter hög tunnel, delvis fylld av vatten och fekalier. Först när ett par helt oplanerat passar på att ta samma väg, men utan att stänga tunnellocket efter sig, blir det plötsligt stopp för de framgångsrika flykterna genom tunneln.
Efterhand som allt fler flyktingrutter upptäcks och gränsen blir alltmer säkrad mot flykt, tvingas Janus hitta nya metoder och vägar ut. Att hjälpa alla människor som på östsidan väntar på att kunna fly till friheten blir hans stora kall.
Boken skildrar också på ett mycket spännande och ingående sätt de många motgångar som både hjälpare och flyktingar tvingas uppleva. Flykttunneln under muren, till exempel, som Janus och en vän har grävt under flera veckor, med risk för att själva kvävas, rasar bara någon meter från sitt mål på östsidan, strax bredvid en DDR-soldats stövel. Boken drar sig inte heller för att berätta de mörka kapitlen i DDR:s historia och utelämnar till exempel inte de talrika muroffren: flyktingar som arresteras och försvinner i Stasi-fängelser, förolyckas eller skjuts till döds av gränssoldaterna som har order att skjuta på ”republikflyktingar” vid den ”antifascistiska skyddsvallen”.
https://www.youtube.com/watch?v=iZOFjR9oFtk
Janus Emmeran själv utsätts för förräderi, spionage och kidnappningsförsök från Stasi och svävar under sina år som flyktinghjälpare i livsfara. Hela vidden av faran han befunnit sig i inser han först många år senare, efter att ha studerat Stasi-dokumenten om sig själv. En påstådd planerad flykt vid en gränsavspärrning visade sig då ha varit en fälla Stasi gillrat för Janus, som låg i ett dike på staketets västsida och väntade på en flykting som aldrig kom. Tanken var att Janus skulle ha blivit skjuten från det östtyska gränstornet som låg i närheten. Att ordern inte nådde fram till gränssoldaten i tid räddade Janus liv.
Berättelsen är i sig mycket fascinerande som skildring av spännande flykthistorier och mänskliga öden under en dramatisk tidsepok. Författarnas grepp att låta den autofiktiva berättelsen ramas in av en romanhandling i nutid – kärlekshistorien mellan den 77-årige Janus och den mycket yngre förläggaren Colette – fyller flera funktioner. För det första kan händelserna mellan 1961 och 1968 belysas retrospektivt och kompletteras med sådan bakgrundsinformation, som Janus får först långt efter själva händelserna. För det andra personifierar Colette, född 1968 och uppvuxen i DDR, det östtyska perspektivet, mån om att betona det positiva i det gamla Östtyskland. Hon representerar en balanserande motvikt till västtysken Janus, frihetens förkämpe och humanitetens hjälte, och ser till att inte boken tar en alltför ensidig ställning. Till sist – och det är väl också problemet med detta berättarplan – möjliggör nutidsperspektivet att en ny händelsetråd introduceras i bokens sista del, en som överför bokens flyktingtema till den aktuella flyktingdebatten. Medvetna samhällsmedborgare som de är, bestämmer sig Colette och Janus för att gömma en syrisk kvinna, syster till ett offer för hedersmord och själv jagad av islamistiska hämnare. På de sista sidorna i boken tematiseras dessutom flyktingbåtarna på medelhavet och integrationsproblematiken – mycket svåra ämnen, som är hett omdebatterade i det tyska samhället, allt sedan Angela Merkel myntade sitt Wir schaffen das (”Vi kommer att klara det”).
- En trailer till boken
- Burghart Veigel berättar om hur han smugglade människor bakom instrumentbrädan i en ombyggd Cadillac
https://www.youtube.com/watch?v=rxS6AbtBbcU
- En rekonstruktion av hur Berlinmuren såg ut under 80-talet