I nyss utkomna Paris – Babel. Histoire linguistique d’une ville-monde (”Paris – Babel. En världsstads språkliga historia”) växer sakta men säkert en bild fram av ett Paris som under två tusen år blivit alltmer mångkulturellt och flerspråkigt, där en hel palett av språk samexisterat och på olika sätt påverkat franskan.
Gilles Siouffi är professor i franska språket vid Sorbonne och specialiserad inom språkhistoria. Med sin nyligen utkomna Paris – Babel. Histoire linguistique d’une ville-monde (ung. Paris – Babel. En världsstads språkliga historia) tecknar han ett språkporträtt av Paris under inte mindre än två årtusenden. Boken börjar ett par hundra år f.Kr. och avslutas sommaren 2024, då de Olympiska Spelen hölls i Paris, och staden med alla sina besökare fullkomligt myllrade av olika språk från världens alla hörn.
Siouffi var för några år sedan en av författarna till skriften Le français va très bien, merci! (ung. Franskan mår alldeles utmärkt, tack!), där syftet var att bemöta alla missuppfattningar och alarmistiska påståenden som ofta cirkulerar kring det franska språket – som att det håller på att invaderas helt av engelskan – och mot dessa ställa franskans vitalitet och föränderlighet.
Paris – Babel är skriven i samma anda. Sakta men säkert växer där en bild fram av ett alltmer mångkulturellt och flerspråkigt Paris, där inte bara engelskan utan en hel palett av språk samexisterat och på olika sätt påverkat franskan. Faktum är att Paris så gott som aldrig varit en rent enspråkig stad, också om det i olika perioder funnits en strävan att befästa den ”rena franskan” och att inskärpa dess ställning.
Siouffi börjar med att skildra hur gallerna och senare romarna intog staden och hur galliska och latin kom att samexistera mellan 200-talet f.Kr. fram till 400-talet e.Kr. I början dominerade galliskan – då endast i muntlig form – men sedan tog latinet successivt över. Paris var alltså tvåspråkigt och som ofta sker när språk samexisterar på en plats påverkade de också varandra. Många, menar Siouffi, kunde under den här perioden antagligen inte skilja på vad som var latin och vad som var galliska. Från den tiden lever uppskattningsvis 150 ord med galliskt ursprung kvar i dagens franska. Bland dessa märks exempelvis chêne (ek), alouette (lärka) och lance (lans).
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Frankernas intåg medförde att galliskan från och med 500-talet fasades ut. En ny tvåspråkighet uppstod när ett nytt germanskt språk, frankiskan, skulle samsas med latinet. Också då lär de flesta ha växlat mellan de två språken för att hantera olika situationer i vardagen, precis som tvåspråkighet fungerar på många platser runtom i världen idag. Så småningom tog dock latinet över, men nu med influenser från både galliskan och frankiskan. I dagens franska finns uppemot 600 ord med frankiskt, alltså germanskt, ursprung. Hit hör exempelvis guerre (krig), bleu (blå) och gris (grå).
Mycket tyder på att flera språk samsades i området också längre fram, kring år 1000. Utöver latinet användes regionala språk, exempelvis de som talades i Picardie och Normandie. Sakta men säkert växte så det språk som kom att kallas franska fram. Det talades av allt fler människor, samtidigt som allt färre behärskade latin. De regionala språk som användes vid sidan av franskan blev fler, och under 1400-talet förekom i Paris förutom picard och normand även limousin, flamand, breton, lorrain, och occitan. Från det occitanska språket letade sig en rad ord in i franskan, bland dem escargots (sniglar).
*
På 1500-talet tog franskan över mer och mer också i vardagen och etablerades dessutom som administrativt språk. Nu var det latinet som gradvis fasades ut, även om det levde kvar bland bildade parisbor, inom juridiken och kyrkan, men då främst i skriftlig form och som undervisningsspråk. Samtidigt pågick en process åt andra hållet när den dåtida franskan ”latinifierades”.
Vid mitten av seklet hade Paris vuxit till en riktig storstad med omkring 300 000 invånare. En betydande del av dessa invånare var inte födda där, utan hade kommit till staden för att arbeta och studera. Flamländare, engelsmän, tyskar och schweizare bidrog inte bara med arbetskraft utan också till det språkliga landskapet. Särskilt ett främmande språk blev nu dominerande i Paris, italienskan, vilket ledde till farhågor om att det skulle sätta alltför djupa spår i franskan.
Man började därför diskutera vad som var ”bra” och ”dåligt” med den parisiska franskan och med franskan i hela landet. Siouffi uppskattar att omkring 400 ord i dagens franska vokabulär kom från italienskan under 1500-talet, som fourchette (forchetta, gaffel) och balcon (balcone, balkong). Även suffixet -issime (jätte-, mycket) ska då ha letat sig in i franskan via italienskan och lever och är produktivt än i dag (richissime, mycket rik, rarisissme, mycket ovanlig).
Under 1600-talet grundades Franska akademin och med den spreds en normativ syn på språket. Ordet purisme började användas: språket skulle rensas från ”felaktigheter”. Regler, ordböcker och grammatikor skulle skapa tydliga språkliga normer – le bon usage skulle råda! Men i Paris fortsatte den flerspråkiga situationen och dessutom anlände i slutet av seklet ännu fler utländska studenter, de flesta från Tyskland, men också från England, Spanien, Portugal och Nederländerna, liksom människor som talade créole, asiatiska och afrikanska språk.
Under 1800-talet började engelskan leta sig in i Paris, och användes mer och mer, även av parisbor. Siouffi talar om en utbredd anglomanie och hur man började använda begreppen anglicisme, anglophile och anglophobe. I tidningstexter förekom ord som high-life och fashionable. Moulin Rouge, som grundades 1889, kallades för en music-hall. I skolorna infördes undervisning i både engelska och tyska under seklets andra hälft. Samtidigt ökade befolkningen dramatiskt och i slutet av 1800-talet hade Paris omkring 1,8 miljoner invånare. Det språkliga landskapet berikades nu också med polska, ryska och rumänska och undervisningen skedde inte längre på latin, utan på franska. Även arabiskan fick fäste vid den här tiden tack vare de många algerier som bosatte sig i staden. Idag är arabiskan det näst mest talade språket i Frankrike, och mycket livaktigt i Paris. Vid slutet av 1800-talet myllrade det alltså av språk i Paris – mer än någonsin tidigare.
*
Under de senaste hundra åren har flerspråkigheten i Paris tilltagit ytterligare. Precis som under tidigare sekel har olika omständigheter som krig och oroligheter runtom i världen, samt studier och arbete, fått människor att söka sig till Paris och där berika det språkliga landskapet. Tillsammans med de ofantligt stora mängderna turister från världens alla hörn – omkring 40 miljoner per år – har det sammantaget fört med sig att ett stort antal språk oundvikligen måste samsas i staden.
Siouffis skildring visar för övrigt att inte bara andra språk bidragit till den språkliga mångfalden och till franskans utveckling, utan också hur franskan har förändrats inomspråkligt. I Paris finns många olika varieteter eller varianter av franska med egna särdrag, som uppstått som följd av olika utbildningsnivå, ålder, kön, hemkvarter och yrke. Ibland kan de bero på influenser från andra språk i staden, men inte alltid. Ett välkänt exempel är le verlan, en språklig process som innebär att stavelserna i ett ord kastas om: café blir féca, cité blir téci, merci blir cimer. Verlan, som växte fram under 1900-talets andra hälft, är för övrigt verlan för l’envers (ung. ’bak och fram’). Denna språkliga kreativitet har lett till att språket berikats med ett stort antal nya ord, vissa av dem fick till och med plats i Le Petit Robert 2007: meuf (femme ’kvinna’) och keuf (flic ’snut’) till exempel.
*
Den flerspråkiga situationen i Paris aktualiserar – i alla fall hos den som forskar i språkinlärning – frågan om hur det egentligen går till när en person som redan behärskar flera språk börjar lära sig och använda ytterligare ett? Är det möjligt att koppla bort de tidigare språken och inlärningserfarenheterna när man börjar tillägna sig det nya språkets ord, uttal, ordföljd och andra egenheter? Det korta svaret är att det inte går att ”stänga av” språk, åtminstone inte helt och hållet. Den som en gång har tillägnat sig språk har dem alltid med sig på ett eller annat sätt. Det som framför allt utmärker flerspråkiga inlärare är just att de ofta låter sig influeras och är behjälpta av hela sin språkliga repertoar när de lär sig ett nytt språk.
Ser man på de senaste decenniernas forskning om flerspråkiga individers inlärning av franska som främmande språk är en tydlig slutsats att alla tidigare inlärda språk tycks kunna påverka det nya språket, oavsett om det rör sig om ett modersmål eller senare inlärda språk, om de är nära besläktade med franskan eller inte, eller vilken färdighetsnivå inläraren befinner sig på. Tyska, spanska, engelska, svenska, nederländska – alla har de visat sig påverka inlärares franska på olika sätt.
Det fanns en tid då influenser från andra språk betraktades som störande ”interferenser”. Idag vet man bättre. Att blanda in andra språk och växla mellan dem ses numera som en helt naturlig del av språkinlärning och språkanvändning. Språken fungerar som resurser som kan underlätta kommunikation och förståelse i mötet med andra människor. Varje språkinlärare är sitt eget Babel, för att tala med Siouffi.
”Détendez-vous !”, ta det lugnt! säger han i en intervju, som svar på frågan vad han vill säga till dem som oroar sig för att franskan förändras och påverkas av andra språk. Den som upprörs över nya egenheter i franskan kan bara luta sig tillbaka och acceptera faktum. I Paris har språket ständigt utvecklats, under mer än två årtusenden, och så kommer det att fortsätta göra. Det är naturligt och oundvikligt att språket påverkas både av andra språk och språkbrukarna själva.
Människor har i alla tider sökt sig till Paris och bidragit till stadens språkliga mångfald. I dag bor där omkring 2,2 miljoner immigranter, och deras språk bidrar till den språkliga paletten. Människor från alla delar av världen samsas idag i Paris och där finns minikvarter eller gator där majoriteten av invånarna till vardags talar ett helt annat språk än franska: exemplevis finns i 13:e arrondissementet ett asiatiskt kvarter, i 10:e hittar man Petite Inde och Petit Pakistan och i 9:e Little Tokyo.
Den språkliga mångfalden gör att fler och fler kommer i kontakt med andra språk än sitt modersmål varje dag: på caféer och restauranger, på gator och i affärer. I metron sker utropen sedan 1994 på minst tre språk: först franska, sedan engelska, följt av tyska, italienska, spanska, japanska eller kinesiska beroende på linje. Trots den språkliga rikedomen verkar alltså franskan inte vara på utdöende.
Efter att ha läst Siouffis tvåtusenåriga språkporträtt av detta Babel är det lätt att hålla med om den slutsats han själv var med om att formulera: ”Le français va très bien, merci !”
- Se ett klipp från fllmkomedin La Crise där Victor instruerar sin assistent Michou i telefonetikett och samtidigt försöker korrigera hans parisdialekt, hans parigot