Fråga fyra språkvetare vad de forskar om och bered dig på fyra olika svar. Olika i termer av forskningsfrågor, metod, intresse – och olika i synen på vad språk egentligen är. Språkens långa historia är ju också en historia om olika språksyner som inte sällan förgrenat sig in i filosofin. ”All filosofi är språkkritik” skrev Wittgenstein drastiskt.
En lingvist svarar kanske att språk framför allt är avancerade byggen av grammatiska strukturer sammanhållna av regler. En annan säger att språk är ett system av tecken inflätade i andra teckenordningar (bild, ljud, form, material). En tredje att språk är medel för kommunikation och förståelse. En fjärde åter hävdar att språket är ett tankens redskap, en i första hand kognitiv företeelse.
Alla svaren är rimliga och riktiga. Fler är möjliga. Frågan är var vi lägger tyngdpunkten.
Den tyske språkvetaren Jürgen Trabant står utan tvekan representant för den fjärde uppfattningen. I sin senaste bok Sprachdämmerung. Eine Verteidigung. (Språkskymning. Ett försvar.) mobiliserar han ingen mindre än det moderna Berlin-universitetets fader, statsmannen och språkforskaren Wilhelm von Humboldt för sin sak – den Humboldt som skrev att ”språket är tankens bildande organ”.
Med detta postulat menade Humboldt att språket är tänkandets själva förutsättning, och att språkens olika sätt att kapsla in verkligheten leder till olika sätt att se, varsebli och tänka. Det är Trabants utgångspunkt. Och inte bara här, den var grundackordet också i hans lärda och omfångsrika bok om den europeiska språkreflektionens historia från 2006, Europäisches Sprachdenken, där samma citat från Humboldt återgavs i förordet.
Idén om språkets intima förbundenhet med tanken är inte okontroversiell i modern lingvistik. Så sent som för några år sedan argumenterade de svenska språkvetarna Lars Melin och Mikael Parkvall med kraft mot den i sin bok Laddade ord (2016). Under 1900-talet tog den gestalt i den omstridda och i sin radikala uttolkning förkastade Sapir/Whorf-hypotesen. På senare tid har varianter av den fått genomslag i diskursanalys, queerteori och andra skolbildningar som sporrats av ”den språkliga vändningen” i human- och samhällsvetenskaperna.
Som Trabant visar i sin bok var idén egentligen inte heller särskilt utbredd före de tyska romantikerna och Wilhelm von Humboldt. Han beskriver det som att filosofin motarbetade språket. Inte språket i sig, men som kungsväg till kunskap om världen. Här öser författaren generöst ur sina väldiga kunskaper om den europeiska språkreflektionens historia. Man tackar och tar emot.
Det finns goda skäl att ha Trabant som följeslagare, åtminstone en bit på vägen. Han har nog rätt i att språket påverkar tanken, det finns evidens som pekar i den riktningen. Han skriver med finess och kraft i argumentationen. Men han odlar som Humboldt och flera av dennes samtida en idealiserande syn. Språket förvandlas till Språket med stort S, till något oantastligt och sakrosankt. Då blir för Trabant till och med semiotiken eller teckenläran dubiös, och dess grundidé att tecknet står för något utanför sig självt muterar till ett hot mot den Humboldtska språkuppfattningen och mot språklig mångfald i samhället. Så enkelspårig är nu inte semiotiken. Där finns plats för en dynamisk syn på språk och tanke.
Var någonstans anar då Trabant språkskymningen som bokens titel adresserar? Om man som han anser att varje språks semantik är förenad med ett säreget sätt att uppfatta världen på – en ”Weltansicht” med Wilhelm von Humboldts ord – ligger det nära till hands att frukta och se kritiskt på domänförluster i svallet från engelskans utbredning. Om det inte längre går att tala om allt på ett språk blir detta oändligt mycket fattigare. Kunskaper som lagrats i språket går förlorade. Hela domäner undandrar sig offentligheten när de inte längre förmedlas på det för ett samhälle gemensamma språket. I förlängningen nöts banden ned som håller oss ihop.
Från en svenskspråkig utsiktspunkt är det kanske svårt att tro hur tyskan – ett av världens större språk, med cirka 75 miljoner modersmålstalare – skulle förvandlas till ett informellt talspråk på avstånd från samhällets arenor för politik, ekonomi och kunskapsutveckling. Men Trabant är genuint rädd för det, orostecken saknas inte. Med franskan är det annorlunda. Här sätter man större värde på den språkliga egenarten, är restriktiv med lånord och håller engelskan i strama tyglar. Det hör till saken att tyskan sedan flera århundraden varit förstaspråk i områdena som först under sent 1800-tal förenades till Tyskland, medan franskan i en sedan länge stabil nationalstat segrade på bred front mycket senare – på bekostnad av en rad små minoritetsspråk, ska tilläggas.
Franskan är det också som Jürgen Trabant lyfter fram som sitt ”broderspråk”. Redan som gymnasist reste han till Frankrike och lärde sig språket. Sedermera blev han professor i romanistik. Och egentligen är det här som bokens största behållning kan utvinnas. Här skriver Trabant riktigt inspirerat, i självbiografiskt mättade reflektioner från en tillvaro i, med och för språk. Nu sönderfaller Sprachdämmerung i flera olika delar, av vilka språkteorin har avhandlats förr av Trabant och andra medan återblickarna på ett långt yrkesliv i akademin står ut som unika och värdefulla. Ja, boken hade nog tjänat på driv och konsekvens i det personliga anslaget. Självbiografier från betydande språkvetare är vi trots allt inte bortskämda med.