Jonathan Littell som debuterade 2006 med Les bienveillantes – omstridd för att historien berättades ur en SS-mans perspektiv – kom 2012 ut med romanen Une vieille histoire (”En gammal historia”) men nöjde sig inte riktigt med den boken, utan har fortsatt skriva och nu kommit ut med en Nouvelle version (”Ny version”), en amoralisk konceptroman där historien upprepas som i ett kretslopp och där varken barn eller vuxna tycks besitta något slags essentiell godhet. Jenny Högström har läst boken.
År 2006 utkom den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells mäktiga debutroman Les bienveillantes på franska. ”De välvilliga”, som den svenska översättningen lyder (Cecilia Franklin, Brombergs, 2008) är berättad i retrospektiv ur en SS-mans perspektiv, efter andra världskrigets slut. 900 sidor, 900 000 sålda exemplar i Frankrike, flerfaldigt prisad och översatt till ett 40-tal språk.
Littell, som arbetade humanitärt i bland annat Bosnien-Hercegovina, Kongo, Afghanistan och Tjetjenien innan han skrev Les bienveillantes, tycks inte ha blivit handlingsförlamad av framgången, utan har sedan dess skrivit en bok om den belgiske fascisten Léon Degrelle, en om massakern i Homs, ett reportage om kriget i Tjetjenien, en essä om Francis Bacon, och så vidare. 2016 hade Wrong Elements, hans film om barnsoldater i Uganda, premiär. Världens fasa och människors förmåga att begå fruktansvärda handlingar är med andra ord inte främmande för Littell.
2012 publicerades den lilla boken Une vieille histoire (”En gammal historia”). I vanliga fall brukar publiceringen av en bok också utgöra den definitiva slutpunkten för skrivandet. Men så blev inte fallet här, utan istället fortsatte Littell att skriva, eller kanske snarare började om. Det framgår av baksidestexten till Littells senaste bok – också den heter Une vieille histoire. men nu med undertiteln Nouvelle version (”En gammal historia. Ny version”) – som kom ut på franska 2018 och belönades med Prix Sade.
Och om Littell tidigare laborerat med krigsromanen och den historiska romanen som genre, samt skrivit reportage och essäer, är detta, hör och häpna, en konceptroman. Medan Les bienveillantes var linjärt berättad, så har Une vieille histoire. Nouvelle version istället upprepning och variation som ledande principer. Den är mer som ett kretslopp eller en fraktal och när jag väl läst ut den tänker jag att jag skulle kunna börja från början igen.
Boken är indelad i sju kapitel och varje kapitel inleds och avslutas på samma vis. Början: en människa häver sig upp ur vattnet i en simbassäng, går ut i omklädningsrummet, byter om (till ständigt samma kläder), och börjar sedan springa i något slags lätt ondulerande och mörk korridor och när personen (ibland man, ibland kvinna, ibland transperson, ibland en pojke eller flicka) stöter på ett handtag i väggen kliver den utan att blinka in i ett scenario och en situation där den har en given roll och genast finner sig till rätta. In medias res. Efter ett antal scener där personen gått in i olika givna situationer och sedan ut i korridoren igen, återupptagit sin löpning, stött på ett nytt handtag och så vidare, kommer hen åter ut i korridoren, anländer till simhallen, ställer sig vid bassängkanten och dyker ner i vattnet.
Varje dopp utgör en återfödelse, en reinkarnation, ett sätt att göra tabula rasa. För det är inte, som läsaren snabbt förstår, ett pålitligt eller sammanhängande subjekt vi får följa i den här romanen. Det är för den delen knappt en sammanhängande kropp. Detta blir explicit redan på första sidan, där romanjaget får syn på sig självt: ”étourdi par la vision fragmentée de parties de mon corps dans les grandes glaces encadrant le bassin” (i min översättning: ”omtumlad av den fragmenterade anblicken av delar av min kropp i de stora speglarna som omgav bassängen”.
Denna fragmentering eller splittring hittar vi alltså i romanens själva komposition. Vi hittar det i pornografiska böcker, konstböcker och fotografier i romanen, där kropparna antar olika roller, olika funktioner, och mer och mer framstår som godtyckliga, utbytbara. Kvinnor, män och barn som delvis liknar varandra återkommer i olika situationer och är ibland infogade i större sammanhang: familj, krig, fest, gruppsex, dansgolv, upplopp. Mest extremt blir det kanske i en scen där romanjaget ska klä av sig för att gå och lägga sig, och inte stannar vid kläderna utan även klär av sig huden, plockar ut organ efter organ, ögonglober, och så vidare.
I den här fragmenteringen ingår också könsidentiteten. Plötsligt får romanjaget syn på sig själv i spegeln medan han knullar sin fru, och ser sig själv som kvinna, eller vice versa. I en scen sätter en kvinna på sin älskare med strap-on. Och ett kapitel är berättat av en transperson vars gränsöverskridande könsidentitet väcker ömsom begär, ömsom avsky. Ibland infogar sig Jonathan Littells romanfigurer i ett enormt könsstereotypt rollspel, ibland inte.
I romanens första scen hamnar vi i ett närmast irriterande idylliskt familjescenario där romanjaget kommer hem till ett hus (ständigt detsamma, ska det visa sig) i en vacker trädgård med en kvinna och ett barn, barnet leker, hon lagar mat, de ligger med varandra och så vidare och så vidare. Men dessa roller kommer alltså att vridas och vändas. Ibland är romanjaget en elak jävel, en våldtäktsman, krigsherre, och så vidare, ibland en prostituerad, en legosoldat, en krigsfotograf, en motståndsman, en krigsfånge, ibland ensam, ibland omringad av människor.
När Les bienveillantes utkom uppstod en diskussion kring det faktum att den var skriven ur en SS-bödels perspektiv. Själv inspirerades Littell av Claude Lanzmanns Shoah – men fick kritik av Lanzmann, som i sitt filmepos aldrig tog in nazisternas egna vittnesmål. Dessa betänkligheter har alltså inte Littell: offer, förövare eller någonting däremellan – den gemensamma faktorn för hans romanfigurer, såväl här som där, är att de är människor och varken barn eller vuxna tycks besitta något slags essentiell godhet. Littell är ingen moralist: här står driften i centrum.
Romantiteln då? Une vieille histoire. En gammal historia. Jag tolkar det som ”samma gamla historia”. Den om familjen, den om kärleksparet, den om kriget, den om en ensam människa på road trip, den om bögen på sexklubb och så vidare. Men det är alltså samma gamla historia – ny version. Och inte en, utan flera: det är inte den stora berättelsen det rör sig om utan om en mångfald versioner. Men räcker det?
Med tanke på att det är en konceptroman som laborerar med upprepningen av liknande figurer och konstellationer skulle man kanske kunna tänka sig en ursinnig prosa i stil med Thomas Bernhard eller kanske någonting mer i enlighet med Alain Robbe-Grillets nya roman. Eller någonting vilt och postmodernt. Men nej.
Den franska romanen av idag är ingen experimentroman. Jonathan Littell är inget undantag. Hans prosa är klassisk, suggestiv, vacker. Språket är litterärt till hundra procent.
Genom sin utstuderade form och amoraliska hållning bryter alltså romanen mot konventionerna. Men inom ramen för denna form är den samtidigt djupt konventionell. Ibland är det underbart, som när de mest hårresande eller hallucinatoriska ting utspelar sig (en man vaknar upp i ett rum vars väggar har förvandlats till ett slags hud täckt av rövhål som han börjar penetrera med fingrar och tunga tills han sugs upp i och blir ett med väggen) eller för den delen när en ensam människa upplever något slags primär njutning: en måltid, ett bad, en stjärnbeströdd natthimmel.
Men trots överdådet av sexskildringar som sannerligen inte har något romantiskt skimmer över sig (Littell har ständigt Georges Bataille vid sin sida), trots all smuts, allt våld och alla övergrepp – sällan har jag förresten läst så många detaljerade beskrivningar av analsex, tack för det – så är det också en oerhört borgerlig roman vi har för ögonen. I alla fall gör det något med mig att det är Mozart romanfigurerna lyssnar på hela tiden, att det är en reproduktion av Leonardo da Vincis Damen med hermelinen som hänger på väggen i det första huset. Att romanfigurerna går på sexklubb, lyssnar på punk, drar i sig kokain, går ut i krig, blir ihop med gangsters och så vidare spelar i slutändan ingen roll. Det blir liksom bara ett lajv. Ett oerhört väl genomfört lajv med gränsöverskridande som sitt tema. Men det gör det inte till gränsöverskridande litteratur.
- Joanthan Littell i samtal med Eyal Weizman:
- Trailer till Wrong elements