Illustration ur boken - ristning från Rished, Sotenäs, RAÄ Askum 70:1. Foto av Åsa Fredell

Genus hugget i sten?
Erektioner och skålgropar från bronsåldern

För en tid sedan rapporterades det i tidningarna om en vikingatida grav som innehöll ett kvinnligt skelett och flera stridsvapen. Fyndet var egentligen inte nytt, utan hade legat länge i samlingarna — det nya var att man hade könsbestämt kvarlevorna.

Det blev en sensation, om än kortvarig: i några dagar debatterades det om hela historien behövde skrivas om. Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men nu är även sensationen historia och uppmärksamheten har riktats åt andra håll. Jag minns emellertid att några arkeologer fick lov att yttra sig och att de tyckte att det här var mycket intressant men knappast något unikt. Det kan också ha bidragit till att dämpa den massmediala uppståndelsen.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Varför skulle det vara intressant med en grav som innehöll en kvinnlig krigare? Ja, intresset för historien dikteras inte sällan av de diskussioner som förs i samtiden. Vad som är manligt och kvinnligt är en fråga med stor relevans på 2000-talet, och då får tidigare epoker finna sig i att betraktas med de glasögonen.

Själv är jag också ett barn av min tid: jag vill gärna veta mer om den här kvinnliga krigaren. Samtidigt noterar jag att redan de ord jag använder riskerar att bli anakronistiska. Det kanske inte alls var fråga om en kvinnlig krigare. Den som begravdes kan ha varit en krigare.

De senaste veckorna har jag tillbringat i sällskap med en diger bok med valda bidrag från en arkeologisk konferens i Göteborg 2015: New perspectives on the bronze age (red: Sophie Bergerbrant och Anna Wessman, 2017). Det här är en sorts bok som jag uppskattar: man får ett tvärsnitt genom de diskussioner som förs inom en viss disciplin. För lekmannen är det inte alldeles lättläst — delvis på grund av att författarna riktar sig till en väl insatt publik, det vill säga sina kolleger; delvis för att alla oavsett språklig bakgrund skriver på engelska. Det senare är ganska dystert. Jag menar inte att texterna innehåller triviala språkliga fel, utan att de är liksom litet ”off” (för att nu använda ett engelskt uttryck): meningarna är upplagda på ett onaturligt sätt, som gör att man måste leta efter den röda tråden.

Konferensen behandlade nordisk bronsålder och var den trettonde i sitt slag (den fjortonde har redan avhållits, i Oslo i somras). Kanske kan man tycka att det blir för mycket krukskärvor, stolphål och gravgåvor när arkeologer kommer samman, men den som är förtjust i pusseldeckarens dramaturgi bör absolut pröva en arkeologisk avhandling som omväxling. Det finns så oerhört mycket indicier (och på samma gång alldeles för få), men vad det till syvende och sist handlar om är ju att fallet skall lösas: man försöker bygga upp en hel värld utifrån de skärvor som återstår. I det första stadiet är amatören hopplöst utestängd: man kan inte göra egna strontiumanalyser, och förmodligen skulle man inte ens se skillnad på ett lod till en vävstol och en gammal potatis om man själv satte spaden i jorden. Men i det andra stadiet, tolkningen av materialet, där kan man delta, även om ens begränsade erfarenhet hela tiden riskerar att leda en fel.

Basteröds hällristningar på Tjörn från 1300 till 1100 f Kr (Bild: Harri Blomberg)

Jag har försökt lyfta blicken för att urskilja vad som förenar de olika uppsatserna. En sak som jag tycker återkommer litet här och var är just frågan om könen. Här är det kanske inte i första hand materialet man brottas med, utan det gamla forskarsamhället som var utpräglat mansdominerat. Man måste alltså ta sig igenom 1800-talet för att komma till bronsåldern.

Christian Horn från Kiel slår fast att det blir ett cirkelresonemang om man låter gravgåvor fastställa könet på den som begravts, eftersom man i förväg har bestämt vilka gåvor som hör ihop med vilket kön. Han skriver vidare om situationen i allmänhet hos de nordiska gravarna under sen bronsålder, och konstaterar att en majoritet är kremeringar och innehåller få föremål. I Norge har man funnit att kvinnor (eller ”biologiska kvinnor”, som han skriver) oftare ligger i flatmarksgravar, medan männen ligger i högar. I Sverige är det inte nödvändigtvis så: i ett gravfält i Löderup fann man inga kvinnor alls, medan kvinnor och män i Ingelstorp hade begravts hur som helst i alla tillgängliga gravtyper. Litet mer metall i manliga sammanhang har konstaterats i en studie över husurnor, litet mer textilverktyg och armband i kvinnliga. I gravhögarna från bronsålderns andra period i norska Jæren ligger övervägande kvinnor. Det är svårt att göra en slagkraftig rubrik till Aftonbladet utifrån de här rönen.

Ändå finns det vissa saker i materialet som hela tiden aktualiserar könsfrågan. Om vi återvänder till Christian Horn så är det hällristningar som hans uppsats ”It’s a man’s world” huvudsakligen handlar om. Det är svårt att bortse från könet när det hela tiden sticker ut mitt på kroppen på figurerna. För att bringa klarhet har Horn satt sig ner och beräknat proportionerna: 1 procent av figurerna är kvinnor, 99 procent är icke-kvinnor (män + oklara). Om man sållar bort alla som inte har någon tydlig könsidentitet blir det 4 procent kvinnor och 96 procent män.

Men hur vet man vilka det är som är män? Hur gör Horn för att undvika att göra sig skyldig till samma cirkelresonemang som i fallet med gravgåvorna? Jo, han anser att det manliga könsorganet är ett otvetydigt tecken på manlighet (i de fall det inte är fråga om svärd). 25 procent av alla figurer har ett manligt könsorgan, medan 75 procent inte har det, eller har ett annat slags könsorgan. Jag begrundar att 96 procent av alla penisar är erigerade, medan 4 procent är slaka.

Frågan är vad man kan lära av Horns prydliga cirkeldiagram. Nästan tre fjärdedelar av alla figurer saknar könsmarkör — är inte det det mest uppseendeväckande? Horn gör en koppling till gravarna, där också det största antalet helt saknar könsskiljande föremål, eller föremål över huvud taget. Kan man rent av tala om ett tredje kön: den stora massan som framlever sitt liv asexuellt och nalkas evigheten lika nakna som de föddes?

Under det här resonemanget ligger en sorts förväntan på att hällristningarna skall ge ett rättvisande underlag åt sociologiska studier, och det kan mycket väl tänkas att det inte var ristarnas avsikt.

Likväl känns det besvärande att de konstaterade könsorganen i så hög grad är manliga. En nutida betraktare som är mån om jämn könsfördelning kan inte släppa den här frågan. Jag letar febrilt i texterna. Till sist hittar jag, faktiskt också hos Horn, att det hos de kvinnliga hällristningsfigurerna finns fördjupningar strategiskt placerade mellan benen. Dessa kallas skålgropar.

Slagstaristningen med båtfigur och ett flertal skålgropar

Jag bläddrar fram till Gerhard Milstreus uppsats som huvudsakligen handlar om skeppet som hällristningsmotiv. Han konstaterar att skeppet är det näst vanligaste motivet, efter skålgropen. Och skålgropar, också kallade älvkvarnar, förekommer inte bara bland hällristningar, utan snart sagt överallt på större och mindre stenar, på hällar och block, och gjordes långt fram i tiden, ändå till vår tideräknings början. Det finns hur många skålgropar som helst.

Jag har alltså funnit precis det jag letade efter.

Det är i en sådan stund som varje forskare bör sätta sig ner och fundera: hur kunde det komma sig att det förhöll sig precis som jag trodde? Och jag är ju inte ens forskare.


Erik Andersson

Erik Andersson

Författare, skribent och översättare, senast bla av Tolkien och Joyce.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: