I en serie om tre essäer gör bibelforskaren Natalie Lantz en historisk exposé över den judiska apokalyptiken som den gestaltas i antika hebreiska och arameiska texter. I denna första del behandlas apokalyptikens eskatologiska drag, där idén om den yttersta tiden står i centrum. Kan de historiska rötterna göra det möjligt att bättre förstå och hantera apokalyptiska strömningar i vår egen samtid?
En shofar sträcks upp mot den ursinniga himlen där blixtar räcker ut sina flammande tungor ur mörklila ovädersmoln. Vädurshornet ringlar sig som en osalig orm i händerna på prästen. Han sätter läpparna mot hornets slätfilade öppning och drar in smaken av kalk och hålighet. Det känns som att sila den kväljande ökenhettan genom ett skelett. En svalkande, tillnyktrande känsla. Det drar ihop sig. Den yttersta tiden är kommen och de onda makterna kraftsamlar inför slutstriden.
Mänskligheten och de kosmiska makterna är indelade i två stridande läger: det goda och det onda. Liksom ljusets barn strider mot mörkrets barn strider änglarna mot demonerna. Samtiden är en ond tidsålder, men snart kommer Gud att träda in i historien, krossa de syndiga och belöna de rättfärdiga genom att skapa ett nytt, fulländat rike. Prästen stöter fram en öronbedövande stridssignal och ur folkmassan stiger ett väldigt härskri. Himlens härskaror tumlar vilt över valvet. Befrielsen är nära, faktiskt precis runt hörnet, du är väl på rätt sida i striden?
Idag används ordet ”apokalyps” som ett negativt begrepp för att beskriva jordens undergång. Man syftar då på skrämmande domedagsscenarier om världens slut. Men de apokalyptiska scenarierna i judisk litteratur från århundradena kring vår tideräknings början var optimistiska. De handlade inte om hela världens undergång utan om slutet på den innevarande tidsåldern. Och eftersom den epok man levde i ansågs vara ond och avskyvärd, såg man fram emot undergången av den och början på en ny och fulländad värld där det onda skulle förgöras och det goda bevaras.
Utmärkande för antika apokalypser som litterär genre är att det oftast finns en narrativ ramberättelse och en uppenbarelse eller en vision där en utomjordisk, övernaturlig verklighet förmedlas av en ängel eller någon annan övernaturlig varelse till en människa. Apokalyptisk litteratur är ofta full av änglar och demoner, onda och goda makter med olika namn, och satans- och messiasfigurer.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det finns historiska apokalypser som fokuserar på världshistorien och eskatologi. Gud har en plan för hela världens historia och räddningen inträder när Gud ingriper och skapar något nytt. Ofta förekom olika tecken på hur man ska känna igen sluttiden. Ett gudomligt domslut ska fällas. Efter detta ska en ny tidsålder inträda. Den andra typen av apokalypser betonar rumsliga dimensioner såsom utomjordiska resor, den himmelska världen, kosmologi och astronomi.
De apokalyptiska föreställningarna satte frö hos judendomen redan under persisk tid (539-334 f.v.t). Den persiska zoroastrismen uppvisar en stark dualism, scenarier som involverar stora härer av änglar och demoner, uppståndelse, en slutgiltig dom och tro på himmel och helvete.
Efter att Jerusalem förstörts av den babyloniska hären år 586 f.v.t och en stor del av Judéens befolkning först bort i exil till Babylon, hyllades perserkungen Kyros, eller Koresh som en befriare när han 539 f.v.t. lyckades inta Babylon utan strid. Han blev så populär att han fick titeln ”messias” (moshiach, ”den som är smord) i Jesaja 45:1:
”Så säger Herren till sin smorde,
till Kyros, vars högra hand han har fattat
för att lägga folken under honom
och beröva kungarna deras svärd,
för att dörrarna skall öppnas för honom
och inga portar förbli stängda”
Den centrala tanken är att Gud planerar och styr historien och i detta fall genom perserkungen som slagit det nybabyloniska riket och möjliggjort för judarna att återvända till Jerusalem och bygga upp templet där. Men messiasbegreppet är ännu inte personknutet, utan fungerar som en ämbetstitel för präster, kungar, profeter som installerats genom att bli smorda med olja över hjässan. I senare, icke-kanoniska texter från Döda havet, finns ett hopp om att Gud ska sända två messiasfigurer, en kunglig messiasfigur och en prästerlig frälsarfigur.
Det är först omkring århundradena kring vår tideräknings början som det apokalyptiska tankegodset framträder tydligt i judiska texter. Folket i exil hade återvänt och Jerusalem och templet var återuppbyggt sedan 515 f.v.t. Sedan 334 f.v.t behärskade grekerna Judea. Judarna befinner sig i den kulturmiljö som uppstod i kölvattnet av Alexander den Stores erövringar, då den klassiska epoken kom att ersättas av det vi idag kallar hellenismen (ungefär de sista 300 åren före vår tideräkning).
Hellenismen hade en stor påverkan på kultur, religion och andlighet i de områden som grekiska styrkor erövrade. Traditioner och berättelser som spreds med den grekiska kulturen inlemmades i de lokala traditionerna och nya religiösa traditioner, gudomligheter, kulter och berättelser skapades i den mångkulturella och polyetniska miljön som uppstått.
Efter Alexander den stores död 323 f.v.t. uppstod en maktkamp mellan hans generaler. Det väldiga riket kom att delas mellan dem och judarna hamnade under överhöghet från två hellenistiska dynastier: först härskade ptolemaierna med huvudsäte i Alexandria i Egypten, och sedan, från 200 f.v.t. regerade seleukiderna med säte i Antiokia i Syrien. Initialt rådde ett fredligt och pragmatiskt förhållande mellan judarna och den grekiska ockupationsmakten, men spänningarna ökade.
Seleukiderkungen Antiochos IV Epifanes utfärdade ett dekret som förbjöd den judiska religionen i Judéen. En hänsynslös religiös förföljelse blossade upp som kulminerade när Antiochos införde en främmande kult av Zeus i templet. Under ledning av prästen Mattathias och senare hans söner, varav den förste hette Judas med tilltalsnamnet Mackabaios, gjorde judarna uppror mot den seleukidiska överhögheten i det anti-hellenistiska gerillakrig som kallas för Mackabéerupproret.
År 164 f.v.t. lyckas Mackabeerna erövra templet och återinviga det. Detta beskrivs i Första och Andra Mackabéerboken. Mackabéerna uppnådde politiskt oberoende och etablerade en ny dynasti med sig själva som både kungar och överstepräster. Ironiskt nog är det under mackabeerna, som gjort uppror mot den främmande kulten, som hellenismen sprids på allvar. Mackabéerna kan beskrivas som en typisk hellenistisk dynasti präglad av stridigheter om tronföljd och expansionspolitik.
Under den hellenistiska tiden var de heliga skrifternas status given, men inte låst. Nya tolkningar och modifieringar skrevs ned och lades till. Den litterära kreativiteten flödade. Trots att det producerades mycket apokalyptisk litteratur under den här tiden, finns det bara en enda utpräglad apokalyptisk bok i den Hebreiska bibeln, nämligen Daniels bok (särskilt kapitel 7-12). Den kan bäst kan beskrivas som en historisk apokalyps, i vilken framtiden är orubbligt fastlagd. I sina drömmar får Daniel visioner som uttyds av änglar.
Mackabéerupproret var inte bara en anti-hellenistisk kamp mot en yttre fiende, utan i lika hög grad en intern uppgörelse mellan judar som stöttade helleniseringen och judar som motsatte sig den. Under mackabéernas regim uppstår olika rörelser av judiska riktningar som resultatet av en komplicerad historisk och religiös process med många interna stridigheter. Knäckfrågorna handlade om vilka som hade den rätta tolkningen av den religiösa lagen och hur Jerusalems tempel skulle skötas.
Vissa av de här rörelserna kom att spela en nyckelroll för de religiösa och kulturella omvälvningar som skulle äga rum vid vår tideräknings början, däribland fariséer och saddukéer. Den rörelse som författade och förvaltade Dödahavsrullarna brukar kallas för esséer. I vissa texter från Döda havet framkommer det upprördhet över att mackabéer-ätten hade roffat åt sig översteprästämbetet. Vissa ansåg att de mackabéeiska översteprästerna var illegitima eftersom de inte härstammade från översteprästen Sadok. De menade att tempelkulten i Jerusalem var korrupt och anklagade andra judar för att vara fiender.
Just fienderetorik är ett framträdande drag i apokalyptisk litteratur, och fienden ges ofta symboliska namn. I Krigsrullen, som ingår i de texter som refereras till som Dödahavsrullarna, läser vi om det av Gud förutbestämda krig som de rättfärdiga, ”ljusets barn”, ska föra mot fienden ”mörkrets barn” vid tidens slut:
”Det är den dag som han för länge sedan bestämde för kriget då mörkrets barn skall utplånas. Då drabbar församlade änglar och människor samman i ett blodbad. Under högljutt larm och härskri från gudar och människor strider ljusets barn och de som hör mörkret till mot varandra på fördärvets dag.”
(Krigsrullen, 1QM, Spalt 1:10: Winninge, Mikael, red. 2017. Dödahavsrullarna: i svensk översättning. Uppsala: Bibelakademiförlaget).
Krigsrullen är en handbok för slutkriget och beskriver såväl militär utrustning, krigshärens stridsordning och strategi, som vilka böner som ska reciteras under och efter sammandrabbningen. Möjligen kan Krigsrullen dateras till Mackabéerupproret, men en annan rimlig datering kan vara romersk tid precis kring tideräknings början. Texten skulle då spegla de politiska spänningarna som leder fram till det judisk-romerska kriget år 66 v.t., som resulterar i att Titus erövrar Jerusalem och förstör templet år 70.
Krigsrullen är tillsammans med de flesta andra Dödahavsrullarna utställd i en specialbyggd avdelning på Israels nationalmuseum som kallas för Bokens helgedom. Museets arkitektur speglar Krigsrullens dualistiska syn på världen: motsättningen mellan mörkrets och ljusets barn symboliseras av en monolit av svart basalt som kontrasterar mot en bländande kupol av vitskimrande sandsten.
Genom historien har apokalyptiken frodats särskilt väl under tidsperioder då det råder kamp om identitet och där olika grupperingar utmanar varandras legitimitet. Apokalyptiken har förmågan att hetsa upp stämningar med fienderetorik och domedagsscenarier. Men apokalyptiken frammanar också hopp i tider av förtvivlan. Genom att föreställa sig kosmiska rymder fulla av änglar, demoner, satans- och messiasfigurer dramatiserar apokalyptiken människovarandets uppslitande tillvaro på jorden.
Vi lever idag i en tid sargad av krig, miljöförstöring, polarisering och desinformation pådriven av korrumperande algoritmer. Apokalyptiska domedagsscenarier känns inte alltför avlägsna. Under komplicerade tider tenderar vi att sätta upp förenklande dikotomier: ont mot gott, mörker mot ljus, rätt mot fel, vi mot dem. Därför är det särskilt viktigt att påminna om exegeten Ola Wikanders insikter i boken Orden och evigheten:
”Om det är något man lär sig genom att studera gamla källor är det att mänsklighetens normaltillstånd alltid varit krig, våld, svek och sjukdom.”
Med djupare förståelse för apokalyptikens uttryck i utmanande tider, kan vi kanske omfatta inte bara dess polariserande tendenser, utan även dess kreativa krafter som vågar föreställa sig en ljusare värld. En shofar sträcks upp mot den ursinniga himlen – må framtiden bli bättre än denna skräckinjagande tid.
- Denna essäserie i tre delar om den judiska apokalyptiken har gjorts möjlig genom generöst stöd från Katz judiska kulturfond.
- Klicka här för att läsa om zoroastrismens heliga skrift Avesta
- Klicka här för att läsa Nathalie Lantz om den ”märkligaste av alla profeter”, Hesekiel
- Klicka här för att läsa Skräckens eller hoppets bilder? av Jayne Svenungsson om senare, kristen apokalyptik