”och, han sade faktiskt och om och om igen, som om han snubblade över ett hinder, där fanns naturligtvis ingenting kvar, han sa naturligtvis och ingenting, för att understryka det meningslösa i resan.” K. Petrowskaja
”Och för att minnas mig själv återvänder jag till dig.” G. Gervitz
”Jag ville sjunga om det som inte förgås/ det var borta” K. Brygger
”Vi böjer våra huvuden med händer som minns,/ söker finna en gnista i minsta lilla bit” B. Schaechter-Gottesman.
Så snart båten lade ut och styrde mot Danzig – min morfars hemstad, dagens Gdańsk i norra Polen – föll jag och min mamma i något slags halvsömn. Där var restaurangen, röd i dämpat ljus, enstaka matgäster, brusande tystnad. I de smala korridorerna stod män med ryggarna mot varandra, rökte cigarett på cigarett.
Vi reste bakåt i tiden i en hytt utan fönster. Cigarettröken sipprade i jämna strömmar in under dörren.
Vi talade med varandra, men ljudet var som av.
Kommande dag mötte oss stranden, bländande vacker.
Hade jag vaknat ur denna märkliga dröm, denna halvdröm, om jag i den stunden ”känt igen mig”? Om så bara genom ett par rader ur den tyska författaren Alfred Döblins bok Resa i Polen, skrivna från Danzigs kust 1924, från samma glittrande strand som den jag såg fast åttio år tidigare:
”Detta här som jag ser tycks mig starkast, den oändliga naturen … och det andra, näst starkast? Själen. Anden, människans vilja.”
Om jag läst de raderna, om jag kommit så långt in i Döblins bok, då hade jag också tagit del av hans betraktelser från de judiska platser i Polen där något judiskt inte längre finns kvar. Liksom Döblin förefaller övertygad om naturens oändlighet 1924, något som idag inte känns lika självklart, var han vid tillfället förvissad om den judiska världens varaktighet – en värld som ett par decennium senare var slagen i bitar. När Hitler kom till makten brändes Döblins bok eftersom folkutrotningen också skulle innebära en minnesutrotning.
Resa i Polen är inte bara ett vittnesmål över det som har kommit att kallas ”Den förlorade världen”. Den är också en bok som vittnar om Döblin själv i egenskap av assimilerad jude som tillfälligt söker sig tillbaka till sina rötter. Trots att boken är skriven före Förintelsen har den vissa drag av den litteratur som växer fram därefter; en litteratur som i sitt sökande efter något ”rotlikt” i de judiska rötterna till sist måste vittna om tomheten efter de rötter som inte kan hittas, eftersom de en gång redan har skurits av. ”Skulle gärna ha trängt djupare i allt detta”, skriver Döblin mot slutet av sin resa, ”men jag förblev döv och stum”. Nästan hundra år senare skriver den tyska författaren Katja Petrowskaja i sin bok Esther kanske (2015): ”Vår judendom blev dövstum för mig, och dövstumheten judisk”. Hon skriver det, till skillnad från Döblin, i början av sin bok, som en förutsättning för de tvåhundra sidor som följer. Dövstumheten blev judisk.
Med det påståendet, åtskruvat som något blir när det tas ur sitt sammanhang, väcks komplicerade frågor om judiskt arv som min läsare inte kommer att få ett tydligt svar på, men som jag vill ge en öppning åt.
Trots båtens tydliga kurs vet min mamma och jag i någon mening inte vart vi är på väg. Allra minst vet jag själv det. Jag vet, som ingenting. Jag har glömt min barndom. Det är så jag minns det. Jag är tjugo år och rättar oupphörligen till mitt ansikte, som om det närsomhelst kunde falla sönder.
Vi reste vidare med buss. Förbi fält efter fält tunga av smältvatten. Ett hus med mörkgrå fläckar blir en bild, en mall, för varje hus, varje byggnad vi passerar. Det var som om husen varit nedsänkta i vatten vilket efter en lång tid hastigt sjunkit undan, varpå de lämnats nakna och skadade i det gula gräset.
Jorden låg mörk och mycket tät. Små vattenpussar speglade den vita himlen.
Nu är vi här, sa vi och såg oss om på den centrala busstationen. Men vi var borta. Vi var inte där.
”Och hennes förfäders döda röster dallrar, piper, dyker fram ur rummets vrår, ur golvet, från taket, tränger in genom persiennerna och mässar en historia som hon inte kan komma åt.” D. Drndić
”du visste inte att skogen utanför Vilnius/ kunde gömma så många skulle behöva göra det” A. Rich
”Synagogorna i min mammas hemstad var byggda för att likna husen runt omkring.” H. Krook
”Bleka stjärnor flyr i skräck/ Från min ensamhets himmel,/ Och midnattens svarta öga/ Stirrar allt närmare.” E. Lasker- Schüler
”Men snön kommer alltid igen och under tiden finner man inga spår av dem som försvann där.” E. Jelinek
Om dagarna gör vi vad som kan förväntas av tillfälliga besökare. – Det här måste vara det gamla rådhuset, säger mamma och tar ett fotografi. Med en sömngångares säkerhet väjer vi över den trafikerade gatan. Jag poserar intill en medeltida skulptur, ett mycket gammalt träd. Det ger någon mening, antar jag, att detta fanns, också tidigare. Men jag känner att, ingenting. Ingenting finns här som jag verkligen kan se. Kanske är det därför som vi måste fotografera allt.
Vi befinner oss i en stad som nästan helt raserades av nazisterna 1939 och där merparten av de ”gamla” husen, i en tummetott av den totala stadsytan, är rekonstruktioner uppförda under 1950-talet.
Vi är här med anledning av ett släktskap men ingenting är familjärt eller ens bekant.
Det som min morfar en gång kunde kalla sin hemstad eftersom han på sitt enda språk tyskan kunde ge en levande bild av gatorna, byggnaderna, floden och parkerna och de människor som rörde sig där var vid krigsslutet en stad i ruiner där var sak benämndes på ett helt annat språk. Den tysktalande majoritetsbefolkningen fördrevs ur staden efter kriget. Huruvida någon av dem var släktingar till mig vet jag inte, det är mer rimligt att anta att de redan tidigare hade försvunnit därifrån, mördats eller flytt till andra platser. Min morfar verkar ha varit en man helt utan släkt, utan mostrar, farbröder, kusiner. En man med tystnaden om sin bakgrund kring sig som ett pansar.
Han föddes i Kejsardömet Tyskland år 1896. Den tid då ordet ”tysk” och ordet ”from” var på modet. Men vad var det tyska för honom utöver det språk genom vilket han förstod och uttryckte sig? Med tanke på hans judiska släkt och tidens antisemitism var ”det tyska” troligen redan från födelsen osäkert, något att övervinna snarare än att vara en självklar del av. I likhet med många andra unga män av judisk härkomst stred han för Tyskland i första världskriget, liksom i hopp om att därmed bevisa sin ”tyskhet”. Men då Nürnberglagarna antogs 1935 stod det oavsett ansträngningarna klart att han inte inkluderades i detta ”tysk”. Den rasistiska inventeringen av personalen på företaget där han arbetade påbörjades omedelbart och ett par år senare flydde han landet. Att på senare år ”återvända” hade troligen ingen mening för honom. Och om det saknade mening för honom, vad har det då för mening för oss?
Kanske kommer vår halvsömn i själva verket mer av en förväntan om att känna igen något, än av det faktum att vi inte gör det.
Av de handlingar som står oss till buds är turistens dem som ligger oss närmast.
Vi känner inte till att den stora parkeringen i centrum en gång var platsen för stadens största synagoga. Vi känner inte till att samma plats tio år senare ska rymma Shakespeareteatern. Vi tar överhuvudtaget inte reda på något som rör ”stadens judiska” eller ”vårt judiska”. Det är inte därför vi är här. Min morfar föddes här, på denna plats, och vi är här för att se den.
På en polsk turistsida läser jag:
”Shakespeareteatern har skapats för att påminna om att den moderna teatern föddes i Gdansk. Men det är en tradition som fått samla damm under de senaste decennierna. Planen bakom den nya teatern var att återerövra teaterkonstens rättmätiga plats i samhället. Och det var inget slumpmässigt beslut som låg bakom valet av plats [min kursiv]. Vid sekelskiftet mellan 15- och 1600-talen var rika och moderna Gdansk en av Europas mest ’Shakespearianska’ städer och man välkomnade ofta brittiska skådespelartrupper med de senaste repertoarerna.”
Att dölja judiskt ursprung är sannerligen en konst värd en egen institution, en egen scen, ett eget kapitel i den stora berättelsen om judiskt arv.
”Djupet måste döljas. Var? På ytan”, skrev den österrikiske dramatikern Hugo von Hofmannsthal, född 1874 till en släkt som delvis var judisk. Under åren mellan hans och min morfars födelse sprider sig genom de tysktalande städerna en liten till synes obetydlig skrift av journalisten Wilhelm Marr, Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum. Antisemitiska skrifter var inte ovanliga, varken då eller tidigare, men hos Marrs får ordet ”antisemitism” den rasistiska betydelse som det har idag. Judar skiljdes inte längre ut med anledning av sin religion, utan med anledning av ”sitt blod”, ”sin ras”.
Denna pågående inre ström som är blodets nödvändiga väg genom kroppen och från vilken ingen levande kan fly kan bara hållas dold genom kroppens yta. I en sådan tid, och värre i den som skulle komma, spelade det ingen roll att såväl Hofmannsthals familj som min morfars, liksom många andra hade konverterat från judendomen. Den rasistiska antisemitismen såg de spanska judarna, de så kallade ”marranerna” (ordagrant ”svin”), som varnande exempel, vilka på 1300- och 1400-talet konverterade till katolicismen för att undkomma förföljelser medan de i hemlighet utövade sin judiska tro, eller misstänktes för att göra det. En del av deras ättlingar återvände senare till judendomen, om inte i Spanien så på andra platser där de mer fritt kunde praktisera sin religion. För den framväxande nazismen var det som räknades alltså blod. Någonting tillräckligt konkret och lagom svårgripbart för att var och en mer eller mindre medvetet skulle börja att kontrollera sin egen ”tyskhet” eller ”ariskhet”, eller omvänt – kontrollera att ”judiskheten” inte ”spillde ut” – och samtidigt hålla ett vaksamt öga på att andra gjorde detsamma.
Det framstår inte som en slump att Hofmannsthal ägnade sitt liv åt scenkonsten. Han måste ha haft en omedelbar förståelse för den laddade relationen mellan liv och mask.
Vi kan inte återse något i Gdańsk. Den plats som vi föreställde oss eller trodde att vi skulle besöka finns inte. Den är inte verklig. Den är en scen med noga utvald rekvisita för att passa något – ett land, ett stycke land – som inte har med ”oss” att göra, och som i grund och botten inte tillhör någon.
”Ni säger att jag bör ta reda på ta reda på vad? Sanningen svarar ni, om vad som hände, svarar ni, ni verkar betrakta det som ett slags släktforskning, en släktforskning vilken som helst, ni verkar tro att jag kan söka mig fram till en skomakare, en krukmakare eller en smed … det finns inget barnbarnsbarn till någon skomakare, krukmakare eller smed för länge sedan någonstans i Polen, det finns inget som kan leda mig dit, alla spår tar tvärt slut, de flesta slutar vid föräldern, möjligen vid barnet, de slutar i ett getto, de slutar i en boskapsvagn, de slutar i ett läger, de slutar under en marsch, dit eller därifrån, det finns ingen sko, kruka eller smycke i tacksamhetsgåva kvar.” E. Degenius
”Vägen är en hand med svarta konturer. Man märker den knappt. Endast då och då rör den sig vid ett vägskäl.” N. Sachs
– Vi har gått runt, det måste vara in på den här vägen! Mamma viftar avvärjande med handen och går i den andra riktningen. Längre ner på gatan stannar hon en äldre kvinna. Jag hör henne avlägset artikulera på tyska. Kvinnan ser frågande ut men pekar ivrigt när hon hör den polska adressen. Det är nära, det är alldeles här intill. Vi har gått förbi huset och promenerar tillbaka.
Jag söker efter någon känsla, ett uns av förväntan medan vi närmar oss morfars barndomshem som mirakulöst har överlevt kriget. Men allt glider undan. Det är som omöjligt. En hund kastar sig mot ett stängsel och skäller. Det är kallt och mulet, regnet kommer närsomhelst. Och inne i halvsömnen känner jag mig plötsligt mycket trött.
I efterhand kommer jag att tänka på en återkommande dröm jag hade som barn. Liksom i Gdańsk går mamma och jag i drömmen på en väg, en väg på väg hem. Liksom då är det ett hem som vi inte hittar. Och liksom då följer jag efter mamma som ska ha reda på vägen men som inte verkar ha det. I drömmen är det natt. Det har regnat och den svarta vägen blänker. Ett stort berg lutar över oss. Högst däruppe är platsen varifrån vi kom, en liten gul punkt. Liksom i Gdańsk är det i drömmen en kvinna som pekar ut vägen för oss, men i drömmen är hon ondskefull och leder oss fel. Jag vet det, men mamma vet det inte och plötsligt har jag förlorat henne. En port stängs igen framför mig och jag kan inget göra.
Drömmen kommer till mig under samma tid som jag för första gången får höra något om min morfar och varför han kom till Sverige. Det är samma tid som jag troligtvis hör ordet ”jude” för första gången och samma tid som nynazister tapetserar lyktstolpar och elskåp med sin propaganda längs gångvägarna där jag växer upp. Nynazisternas närvaro i vårt område är antagligen anledningen till att jag, som vid tillfället inte är mer än fem högst sex år gammal, får höra något om denna skärva av min släkt och om det hat och våld som uppenbarligen inte var över. Som utom sig berättade mamma om en plats och en händelse någonstans någon gång som vi aldrig fick glömma. Och jag kom ihåg det, hennes ansikte och det jag inte förstod, det som varken hon eller någon annan senare egentligen har kunnat förklara. Det som jag idag skriver är en skärva av judiskt arv, en förhållandevis avlägsen och av omständigheter dunkel sådan, var något som jag då uppfattade som alldeles nära. Känslomässigt kan jag inte skaka av mig den närheten, av flera skäl, men kanske framför allt eftersom rasistiskt våld och hat är någonting pågående som inte hör till det förflutna.
Vi går på en väg, en väg på väg hem, och de här lapparna dyker upp lika fort som mamma river ner dom och hennes ansikte förmörkas. Den dagliga upprepningen – lapparna och mammas reaktion – ”lärde mig” att det fanns ett yttre hot som kunde orsaka min mammas försvinnande, som i viss mening redan hade gjort det i och med hur hon gick upp i det och förändrades, försvann in i något som jag inte visste hur jag skulle kunna bryta och laga. Den återkommande drömmen avspeglar min upplevelse av denna händelse. Den skulle kunna tolkas som en vanlig mardröm hos ett litet barn, rädslan att förlora sin mamma, men en sådan tolkning separerar människan från historiska, sociala och politiska omständigheter.
När den tyska journalisten Charlotte Beradt drabbades av Hitlerregimens raslagar och förlorade sitt arbete började hon i hemlighet att samla in människors drömmar. Drömmarna tecknades ned fram till 1939 då hon slutligen flydde landet. Efter kriget sattes de samman i boken Drömmar i Tredje riket (1966). Beradt menar att de som drömde inte bearbetade privata konflikter ”utan konflikter in i vilka de drivits av det offentliga rummet och dess febertillstånd av vaga upplysningar och vaga aningar, uppgifter och rykten och antaganden”. ”Drömmarna”, skriver hon vidare, ”handlar visserligen om störda mänskliga relationer, men det är relationer som störts av omgivningen.”
1990-talets Sverige är inte jämförbart med Nazitysklands totalitära regim, men det är en tid då flera nynazistiska organisationer växer fram och är angelägna om att sprida ”sitt budskap” med ”inspiration” från Tredje riket. Den svenska journalisten Jackie Jackubowski skriver i sin essäsamling Ljudet av alef (2000): ”Det finns ingen ny nazism – det är samma gamla nazism idag, liksom på 1930-talet, som sprider hat, propagerar för folkmord och väntar på tillfälle att omsätta sin ideologi i praktik.” Sverigedemokraterna, med sina rötter i nazistiska och rasistiska partier och rörelser, bildades också vid denna tidsperiod. Jag var fem eller sex år, jag kunde inte ens läsa vad som stod på de här lapparna, men jag var samtidigt mer vaken då än vad jag någonsin senare har varit.
Det finns ett antal foton från platsen vid min morfars barndomshem, många av dem närbilder på skyltarna till gatuadresserna ”Lastadia 41” och ”Lastadia 1”. Den ena skylten mot en tegelvägg, den andra mot en fasad i ljusgrå sten. Ett slags bevis antar jag, för att vi var där. Vad nummer 41 gör på bilderna har jag ingen aning om. Vad jag har förstått bodde morfar på nummer 1. Men vem vet. Gatunamnet var ett annat då, kanske också ordningen på numren.
—
Benjamin, Walter, Barndom i Berlin kring 1900 (övers. Ulf Peter Hallberg). Brutus Östlings bokförlag Symposium, 1994.
Beckett, Samuel, I väntan på Godot. Pjäs i två akter (övers. Lill-Inger Eriksson och Göran O. Eriksson). Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1968.
Beradt, Charlotte, Drömmar i Tredje riket. (övers. Jesper Festin). Ersatz, 2018.
Brygger, Karin, borta minns. Bokförlaget Korpen, 2016.
Celan, Paul, ”ETT BLAD” (övers. Thomas Kjellgren). Lyrikvännen 1982:2.
Celan, Paul, ”STÅ” (övers. Lars-Inge Nilsson). Lyrikvännen 1982:2.
Cixous, Hélène, Inuti (övers. Sara Gordan och Kerstin Munck. Modernista, 2008.
Darrieussecq, Marie, Härligt är att leva här: Paula M. Beckers liv (övers. Lisa Lindberg), Norstedts, 2018.
Degenius, Emilia, Åka skridskor i Warszawa. Ersatz, 2014.
Derrida, Jacques, ”Abraham, the Other” (övers. B. Bergo och M.B. Smith). Judeities: Questions for Jacques Derrida, Fordham University Press, 2007. (utdraget som inleds ”Jag har varit oförmögen” är i min övers.).
Drndić, Daša, Sonnenschein : bakom alla namn döljer sig en historia (övers. Djordje Zarkovic). Rámus förlag, 2020.
Frank, Anne, Anne Franks dagbok (övers. Ella Wilcke). Lars Hökerbergs Bokförlag, 1964.
Gervitz, Gloria, Migrationer (övers. Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson). Wahlström & Widstrand, 2009.
Goldman, Anita, Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca. Natur & Kultur, 2019.
Handberg, Peter, Världens yttersta platser. Bokförlaget Faethon, 2019.
Hjorth, Elisabeth, essä i Kritiker. Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik, No. 43 ”Sentimentaliteten”, 2017.
Jackubowski, Jackie, Ljudet av alef: Judiska tankar om hemmahörande, minne, identitet, Gud och diasporan. Bokförlaget Natur och Kultur, 2000.
Krook, Helga, Flod Blad Klänningar. Sviter. Bokförlaget Korpen, 2020.
Krook, Helga, Hur många gånger kan en historia dö? Essäer. Bokförlaget Korpen, 2020. (utdraget som inleds ”Framför ordens väggar – tystnad”, en dikt av Nelly Sachs, är hämtad från denna bok och översättningen från tyska är Krooks).
Lasker-Schüler, Else, Dikter och porträtt (övers. Peter Handberg), Ersatz, 2009.
Mandelstam, Osip, Rosen fryser i snön (övers. Hans Björkegren). Wahlström & Widstrand, 1976.
Manger, Itsik, ”Oifn veg shteit a boim”, ur Sånger på jiddish, sammanställda av Lennart Kerbel och Peter David, Megilla-förlaget, 1999. (översättningen av sången till svenska är troligen gjord av Kerbel och David).
Myrdal, Janken, Det judiska hörnet: En del av min släkt. Makadam förlag, 2017.
Jelinek, Elfriede, De utestängda (övers. Eva Liljegren). Modernista, 2017.
Kasang, Kettil & Lykke Holm, Johanne, ”Inledning”. Kritiker. Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik, No. 43 ”Sentimentaliteten”, 2017.
Nylund Skog, Susanne, Livets vägar: svenska judinnors berättelser om förskingring, förintelse, förtryck och frihet, Institutionen för språk och folkminnen, Uppsala, 2012. (utdraget som inleds ”Ingen har förstått mig”, utgör en del av Miriams levnadsberättelse i denna bok. Eftersom hon enbart refereras till med sitt förnamn förekommer bara initialen M under citatet).
Rich, Adrienne, Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988–1991 (övers. Athena Farrokhzad och John Swedenmark). ellerströms förlag, 2019.
Rosenberg, Göran, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Albert Bonniers förlag, 2012.
Sachs, Nelly, Samlade dikter (övers. Rolf Moberg). Månpocket, 2000.
Sachs, Nelly, Vägen är en hand (övers. Margareta Holmqvist). Albert Bonniers förlag, 1968.
Sander, Gabriele, ”’…A BANNER I COULD NOT HOLD ALOFT”: Alfred Döblin and Judaism”, European Judaism: A Journal for the New Europé, Vol. 34, No. 1, Berghan Books, 2001.
Schaechter-Gottesman, Beyle, ”Fyra dikter” (övers. Salomon Schulman). Lyrikvännen 2020:6.
Sebald, W.G., Bokstavsspåret. Dikter i urval 1964–2001. (övers. Axel Englund). ellerströms förlag, 2016.
Siegumfeldt, Inge-Birgitte, ”Difficult Bond: Derrida and Jewishness”. The Jewish Quarterly Review, Vol. 103, No. 3, University of Pennsylvania Press, 2013.
Weil, Simone, Personen och det heliga. Essäer och brev. (övers. Karin Stolpe), Albert Bonniers boktryckeri, 1961.
Zaremba, Maciej, Huset med de två tornen. Weyler Förlag, 2019.
Österle, David, ”The Stranger in the Self. Hofmannsthal’s Relationship to Jewishness”. The European Journal of Life Writing, Vol. 5, IABA Europé, 2016.
—
Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen. Del 2 läser du här>>