Nejlikerevolutionen ter sig som en episod i historien, en parentes. Men kanske var det just denna korta kanoniserade period som på ett paradoxalt vis jämnade marken för det som nu sker. I samband med ”25 April” övergavs stora lantegendomar hals över huvud av sina skräckslagna ägare och togs över av arbetare som bildade kooperativ för att tillsammans bruka ägorna, ofta i kommunistpartiet PCP:s regi. Reforma Agraria reglerades i lag och tillämpades främst i Alentejo och Ribatejo där de stora godsen fanns.
Jordreformen framstod som revolutionens sista bastion. Utvecklingen hade gjort latifundiernas ägare obsoleta; kooperativens lantarbetare knäckte ryggraden på l´ancien régime, Salazars feodala fascism med ett fåtal rika jordägare i pyramidens topp och ett otal fattiga daglönare i dess bas. När sedan Reforma Agraria attackerades från höger, kunde marknaden ostört kliva in och ta för sig från ett dukat bord. En stukad och lätt letargisk rural oligarki sålde ut sitt jordinnehav, fick mer pengar och mindre bekymmer. En och annan godsägare har säkert bitit sig fast. Men i stort sett har det som för ett kort ögonblick i historien också var kooperativens förlovade land förvandlats till korporationernas tusenårsrike.
Det kan ha med årstiden att göra. Men inte enbart. Alentejo känns övergivet, ett landskap märkt av frånvaro. Inga traktorer med sjungande kvinnor på släpen, inga cyklar och mopeder med lantarbetare i keps och kavaj, inga böjda tomatplockerskor i svart på linje över fälten som små nottecken, ingen rök från eldar där rader av panelas med soppa står och puttrar och svartsvedda paprikor ångar på glödbäddarna. De små städerna med sina medeltida borgar är avfolkade. I Moura, där Otelos förlupne farfar utbildade sig till skådespelare, ligger gatorna öde. Överallt är folk någon annanstans.
Landskapet bär vittne om förändringen. Det är tyst och tomt, monokultur är förhärskande och maskiner legio. Mil efter mil av mandel, vin och oliv, 90 km olivolja härifrån till spanska gränsen. Uråldriga olivlundar där träden står stilla som partisaner ersätts med planteringar av reguljära arméer på marsch i snörräta led genom landskapet. Men vad är det vi saknar om människor har fått det bättre någon annanstans? Om de nu har det. Att vi var unga då, möjligen. Svårt att veta. Och lite sorgligt att tänka sig.
De glesa skogarna av korkek däremot är sig lika, barken skördas vart nionde år och stammen märks med årets slutsiffra. Trädet hålls i helgd och fredas av sträng lagstiftning. En korkek fäller man inte ostraffat. I nyskördat skick med uppkavlade ärmar är stam och grenar rödbruna. De mörknar med åren. Korkeken är Alentejos signaturträd. I vidsträckta bestånd av stenek driver svart gris kring i flock och äter sig fet på bolotas, ekollon. Skogen har köpts upp av spanjorer. Portugisisk gris blir lufttorkad spansk pata negra av finaste sort.
Här och var betar kor. Vid var och en vakar en liten parat storkliknande fågel. Den påminner om en sekreterare redo att ta stenogram. Vi blir senare upplysta om att det är en kohäger, en liten vit insektsätande häger av ordningen storkfåglar, som inte viker en tum från kons sida. Detta stillsamt betade och böljande altentejanska landskap betraktar vi ständigt genom ett rutnät av longituder och latituder, som vore det en karta av gräs och himmel, överallt längs vägarna står stängslen med sitt gradnät. Vi minns ett öppet landskap. Nu är det stängt.
En dag far vi ut till Safira, vårt gamla kooperativ, och gården Taipas. Vi bodde där ett par veckor sensommaren 1979. Några vitputsade byggnader med ultramarin fot och vackra bågvalv, som vi minns det, en kantin med stampat jordgolv, en rank bänk till bardisk och bukiga vinfat i svartnad ek, vagnslider, redskapsskjul, en länga med en liten affär och ett kontor ovanpå där Francisco som gått tre år i skola satt och förde kassabok, två bostäder, ett par rum på baksidan där vi bodde och utanför fönstret ett fikonträd med frukter som mognade och blev söta i septembersolen, som vi minns det, då obegriplig fattigt men välordnat och livsviktigt, nu nedgånget och överblivet men kanske ofattbart rikt. Det är privat område. Helst bör ingen se oss. Vi hör hundarna.
Vi är här med Fernando. Han ber oss vara försiktiga. Man vet inte. Och hundarna skäller. Fernando växte upp på gården med sina föräldrar Joaquim och Ludevina och sin storebror António. Då, när vi var här, var han tolv. Idag arbetar han som lastbilschaufför. Själv har han en Mercedes. Han bor inte långt härifrån, i en liten radhuslänga utmed en liten gata i ett litet samhälle. Intill bor jämnårige Aníbal som var herde på Safira med vidbrättad hatt och stav. De har förblivit vänner livet igenom. Aníbal arbetar fortfarande med djur, nu som anställd och förman i ett privat företag, tillsammans med sin son Ricardo, liksom hans egen far en gång med honom i kooperativet.
Fernando lever med Fernanda. Hennes mamma arbetade med att plocka paprika och tomat på fälten, vi satt med henne på traktorsläpet tidiga mornar i den syrliga vinden. Fernanda var tio, tidigt hjälpte hon Fransisco med kooperativets bokföring. Idag är hon lärare. Sönerna Miguel och Duarte har läst och läser på universitet i Lissabon. Deras farmor Ludevina fick sitt första par skor när hon var tolv och drömde som vuxen om att kunna läsa tidningen Avante. Hemmet är vackert och ombonat. I det stora köket har de dukat till kvällsvard, bröd, vin, oliv, ost, skinka och melon. Hittills är vi de enda som kommer ihåg varandra. Vi bryter brödet och delar ett minne. Fernandas mamma sitter med vid bordet. Det är några kilometer härifrån till Safira men ljusår därifrån och hit.
Regionen öster och söder om Lissabon mellan Atlanten och spanska gränsen upptar en tredjedel av Portugals yta, den historiska provinsen var något mindre; Alentejo är landets kornbod. A zona da Reforma Agraria, den bördiga del som främst omfattades av jordreformen, var stor som Madeira. Daglönarna som jobbade på godsen, latifundierna, rekryterades traditionellt från fattiga och eftersatta delar i norr som Trás-os-Montes, Alto Douro och Minho. Idag utgörs proletariatet av migrantarbetare från Maghreb, Afrika söder om Sahara och Asien, i den mån det alls behövs i en postindustriell agrikultur. Snart blir alla över.
Vi hälsar på hos Jacintos syster. Jacinto var ordförande i Safira. Han är borta men hon lever. Maria bor med sin make under den stora borgen i Montemor. Huset kallas Casa da Condessa syftande på grevinnan av Valença vars residens det kan ha varit. Det låter furstligt men är enkelt bortsett från den ståndsmässiga trappan från gatan. Däruppe häckar de i en liten holk på gaveln, ett strävsamt och stoiskt par. Att stiga över tröskeln är att befinna sig i en tidskapsel från 70-talet, ett litet hembygdsmuseum med plastnejlikor, affischer, foton, 25 April-souvenirer, reliker från en revolution.
Maria arbetade på Picote, det första kooperativet i distriktet Montemor-o-Novo. Hon gråter när hon tänker på det. Hur mycket de hoppades. Hur fort det tog slut. Hur lite som blev kvar. Hennes barn emigrerade. En son säljer fryst mat, frukt och grönsaker i England. Det ser likadant ut för de flesta i Marias generation. Söner och döttrar är utflugna, barnbarnen någon annanstans, och därför är Alentejo så tomt, så långt borta. Folk saknar alltid någon eller något. Det sägs att portugiser alltid längtar någon annanstans, hem eller bort. Det kallas saudade. Inget ord finns för det på något annat språk. Men vem är inte portugis?
Vad vi den gången bevittnade var början till slutet. En av våra sista dagar på Safira kom budet om en förestående entrêga, konfiskering av kooperativ mark. Det borde inte vara möjligt som lagen var skriven. De första utkasten till regleringen av Reforma Agraria bar jordbruksministerns signatur. Han förespråkade en radikal reform men hade inget gehör hos sitt parti PS, Mário Soares socialister, och lämnade senare partiet och blev politisk vilde. Efterträdaren på posten som jordbruksminister var en böjligare typ. Hans reviderade förslag antogs som lag. Den var på det hela taget en ordnad reträtt och återgång till status quo; latifundiernas ägare kunde sitta kvar i orubbat bo.
Lagen gjorde dock ett uttryckligt undantag för mark som varaktigt övergivits av sin ägare och inte tagits i anspråk, i synnerhet om denne innehade fler egendomar. Rekvisitet uppfylldes med råge i fallet Vale de Nobre, en gård i São Cristóvão, vars jordar länge legat för fäfot och nu brukades av kooperativet Bento Gonçalves. Vi fick höra det samma morgon. Jordägaren Padeira som redan satt på ett annat gods ämnade ta tillbaka Vale de Nobre, hus och land, med benäget bistånd av tjänstemän från jordbruksministeriet och GNR med mauser och pistoler.
Vi for dit. Dagen började med att folk skördade mogen majs, rörde sig på led genom det torrt rasslande manshöga gräset med säckar av jute och försiktigt lossade kolv för kolv med blast ur fästet, närmast som en rituell handling, en besvärjelse, en bön, en mässa och ett stadfästande av det faktum att kooperativet hade lagen på sin sida och att jorden tillhör dem som brukar den. Först var allt stilla. På en höjd längre bort avtecknade sig GNR:s konvoj av jeepar i det skarpa ljuset. Sedan körde långtradarna upp med trailers för transport av boskap. Kor föstes på, stretade emot uppför rampen och råmade.
Folk protesterade och ropade. Det var stöld. Korna var deras, köpta för egna medel. De yngre var beväpnade med käppar. Ingen gick till attack. Några av de gamla satt kvar i gräset med ett strå i munnen. Då hördes skotten. Två sköts till döds, en ung man och en äldre. GNR hävdade senare att man avvärjt en hotfull situation när påstådd stenkastning besvarats med skott i luften och att de döda måste ha fallit offer för förlupna kulor. Ingen straffades, ingen gottgjordes.
Åren efter gick luften ur rörelsen, kooperativen dog sotdöden, utdraget och obotligt. Marknaden var redan på marsch. Sista kooperativ att kapitulera blev Agricola Poder Popular i Cortiçadas. Custido Dias står där på vägen i duggregnet och väntar på oss med sin nyckel. Sista vinskörden bärgades så sent som 2014. På 80-talet ägde de 25 vinkar och tillverkade 100 000 l vin om året. Kooperativet försörjde som mest 416 arbetare med familjer på 5 000 hektar. De odlade, förutom vin, vete, ris, oliv, tomat, paprika, potatis, majs, tobak, skattade eken på kork, höll djur och högg ved som kolades i mila.
Han säger att han lagt sina bästa år här. Nu är det slut. Den lilla bygatan är tom. Custido visar oss verkstaden, förråden och gården innanför med traktordäck, trossar, presenningar, pallar, tomfat, ämbar, såar, kar, cisterner, stängsel, kompressorer, kablar, tankar, dunkar, spadar, spill, lämningar anlupna av röta och rost, resterna av en revolution, ett liv. Custido Dias står där med sin stora nyckel och vaktar ett minne, stilla som en staty av sig själv.
Vi är på väg igen, närmare bestämt ut på A6. Vad var det Nunes sa? Skor, skolor och motorvägar. Frågan var hur ”25 April” förändrat Portugal. Skor, alltså. Alla har skor numera, en omständighet som kanske även vunnit Salazars gillande. Han älskade skor, påstår Nunes. Det är något med portugiser och skor. Minns Otelos äventyr i skobranschen! För att inte tala om den oförliknelige Pessoa, nationalskalden i alla sina poetiska förklädnader, och sina skor, små, lömska och spetsiga som Ville Vesslas i böckerna om Ture Sventon, ständigt denne Pessoa.
Och skolor, fullt begripligt, skolor och universitet som gjort det möjligt för fler att lära sig läsa och skriva och bedriva högre studier och som drastiskt förändrat villkoren i ett land som för bara ett par generationer sedan var Europas fattigaste med en utbredd analfabetism. Kooperativet Maria Machado ärade med sitt namn en av pionjärerna som tidigt och på ideell basis organiserade alfabetiseringskampanjer och folkbibliotek i Portugal.
Och motorvägar kan man ju också förstå, maken till vägar finns ingen annanstans i Europa, fastän glest trafikerade eftersom det kostar sjaber att åka på dem. Vi svänger av och tar A13 norrut. Vårt mål är Museu do Neo-Realismo i Vila Franca de Xira. Först har vi ett ärende till Avenida Gen. Humberto Delgado. Liksom varje italiensk stad har en gata uppkallad efter Mussolinis opponent och svurne fiende Giacomo Matteotti, har varje portugisisk stad en gata uppkallad efter Humberto Delgado, och av ungefär samma skäl; Delgado manade till uppror mot Salazar. Bägge dödades av tyrannerna. Vila Franca de Xira håller sig för säkerhets skull med två gator namngivna efter generalen i varsin ände av stan. Vi har uppenbarligen inte lika god hand med vår musa i GPS som Nunes och är således försenade till vårt möte med honom.
Tillsammans ska vi kika på utställningen med våra böcker och bilder. Nunes bor inte mer än någon mil härifrån. Han har visserligen noterat att utställningen pågått men inte sett den. Att han är apostroferad i den digra katalogen har sorgfälligt undgått honom. Han har nu låtit sig informeras och vet mer än vi. Men först har han bokat bord på ett litet ställe i närheten. Traktören är en munter och underhållande före detta livvakt och numera kock, hovmästare och servitör i en och samma person. Halstrad fisk med batatas fritas och cedrat, pudim flan i bucklig bleckburk och bica med aguardiente velha som bränner likt eld i strupen – Nunes bjuder överdådigt. Muito obrigado, meu amigo!
Efteråt vimlar vårt följe över till museet där en liten glad och uppskattande välkomstkommitté tar emot. Den ursprungliga utställningen Representações do Povo, Folket i bild, har delvis rivits efter två år. Vi ingick i en installation som gestaltade händelserna den där dagen i Alentejo 1979. Nu är det nästan bara vi kvar, en dikt och en teckning i en monter på spinkiga ben, och fem foton på väggen. Men vilken dag! Det fotograferas och signeras. Våra latinska vänner vet verkligen att fira en aldrig så obetydlig tilldragelse.
- Denna essä i fyra delar har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond