I en nyligen utkommen biografi om den portugisiske poeten Herberto Helder, som gick bort 2015, beskrivs hans poesi bland annat som gränsöverskridande, sträv, skavande, med oväntade ordval, med beräknande och besatta omtagningar och med en vindlande syntax. Henrik Nilsson skriver här om en omfattande biografi över en undanglidande gestalt vars poesi väcker allt större intresse.
 
Även om han dog för tidigt för att kunna föreställa sig omfattningen av arvet han efterlämnade, kom Fernando Pessoa (1888–1935) att dominera den första hälften av den portugisiska 1900-talspoesin. Vid det här laget tycks landets kritiker vara tämligen överens om att den andra hälftens främsta namn var Herberto Helder (1930–2015). Ett drygt decennium efter hans bortgång tycks intresset för hans poesi bara tillta, förstärkt av det mystiska skimmer som omgärdar hans person. I synnerhet under den senare delen av sitt liv tog han nämligen helt avstånd från den litterära offentligheten. Helder tackade nej till intervjuer och publika framträdanden, lät sig sällan fotograferas och avböjde såväl priser som hedersbetygelser.
João Pedro George har nu skrivit en omfattande biografi om denna undanglidande gestalt i den portugisiska samtidslitteraturen, med titeln Se eu quisesse, enlouquecia (Om jag ville, kunde jag bli galen). Den över 800 sidor långa boken hade tjänat på att stramas åt några hundra sidor, men lär samtidigt vara svår att överträffa i detaljrikedom och efterforskningsiver.
Herberto Helder föddes i Funchal på den portugisiska ön Madeira i en övre medelklassfamilj. En senare Madeira-bördig poet som tagit starka intryck av Helder är kardinalen José Tolentino de Mendonça (född 1965), som för övrigt var påvekandidat vid den senaste konklaven. Det faktum att den första dikten i Mendonças debutdiktsamling hade titeln ”Herberto Helders barndom” säger något om inflytandet som den äldre poeten haft på honom och andra.
Under sin uppväxt hade Helder tillbringat vissa sommarlov på fastlandet, och därför övertalade han sin far att få slutföra gymnasiet i Lissabon. I en text många år senare skrev poeten:
”Tejofloden flyter genom mina tonår och in i mitt vuxna liv. När jag kom från öarna hade jag en enda tanke i huvudet: att kasta mig över Lissabon och sluka det. Men tänderna räckte inte till.”
Under denna tid frekventerade han kaféer och bordeller, och drömde om att skriva mer än han egentligen skrev. Efter gymnasiet började han studera vid landets äldsta universitet i Coimbra, där många andra författare varit inskrivna i olika tider, men han slutförde aldrig sina studier. Istället återvände han till huvudstaden, där det intellektuella livet på kaféerna blev hans egentliga utbildning. Han började umgås med andra författare men drogs också tidigt till samhällets marginaliserade: tiggare, analfabeter, missbrukare och prostituerade. Under en period var han till och med inkvarterad på en av Lissabons bordeller.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Efter att tillsammans med andra poeter från Madeira ha medverkat i antologin Arquipélago (1952) – som skakade om det provinsiella kulturklimatet på ögruppen – debuterade Helder i bokform 1958 med O amor em visita (Kärlek på besök). Titeln hade lånats av Alfred Jarrys bok L’Amour en visites (1898), eftersom Helder var en entusiastisk läsare av denne franske föregångare till surrealismen.
Medan Fernando Pessoa frekventerade kaféer som de i dag ännu existerande Martinho da Arcada och A Brasileira, och de numera försvunna Montanha och Gibraltar, var Café Gelo på Rossio-torget en viktig samlingsplats för den samling surrealistiskt anstrukna poeter som Helder var en del av, och där Mário Cesariny (1923–2006) var ett annat centralt namn. Även om Helder förhöll sig högst självständigt till den surrealistiska traditionen är den märkbar i hans debut – som mottogs entusiastiskt av litteraturkritikerna – med dess märkliga och oväntade metaforer och exalterade vision av kvinnan. Kroppsligheten och sexualiteten kom att prägla också hans senare samlingar.
*
Året efter debuten lämnade Helder Portugal; först begav han sig till Paris och sedan till Bryssel. Under två års tid levde han ett kringflackande liv i Frankrike, Belgien och Nederländerna. Han tog ströjobb för att överleva och bland sysselsättningarna fanns servitör på ett ölsjapp och biträde på ett tryckeri för biblar. Under en period hackade han grönsaker i ett soppkök med endast mat som betalning – soppa till frukost, lunch och middag. I Antwerpen bedrev han en mer ljusskygg verksamhet som bestod i att förmedla kontakt mellan sjömän och hamnkvarterens prostituerade.
Ibland saknade han bostad och hade inte råd med mat. ”Hur tvättade du dig?” frågade en författarkollega honom långt senare. ”Det gjorde jag inte. När en människa inte har tvättat sig på en månad, börjar hon lukta som tropisk frukt”, svarade Helder. Till slut tvingades han låna pengar av det portugisiska konsulatet i Antwerpen för att ha råd att ta sig hem till Lissabon, dit han utmärglad och med dålig hälsa anlände en vinterdag 1960.
Någon socialrealistisk proletärlitteratur resulterade dock inte dessa erfarenheter i. Utomlands hade han istället börjat arbeta på den prosabok med självbiografiskt färgade noveller som senare blev hans mest sålda och lästa bok, Os passos em volta (Stegen runt omkring, 1963). Det korthuggna, existentiellt nakna och gåtfulla språket har fått vissa att betrakta denna bok som ett av de mest framstående prosaverken under förra seklet i Portugal.
Mig veterligen har Helder bara översatts till svenska i Marianne Sandels antologi Smaken av oceanerna (1982), som rymmer portugisisk poesi efter Pessoa. I sin introduktion till poeten skriver Sandels där att Helders betydelse för den då unga generationen av poeter ”i viss mån kan förklaras av att han är en viktig länk mellan femtiotalets surrealistiska inriktning och sextiotalets experimentella poesi i dess första fas”.
Hans poesi har ofta betraktats som något hermetisk men har samtidigt en så omedelbar och omisskännlig ton att många efterföljare försökt imitera honom utan att lyckas. João Pedro George beskriver å sin sida Helders poesi som
”gränsöverskridande, sträv, skavande, med oväntade ordval […] med beräknande och besatta omtagningar, vindlande syntax, kanske för att skapa en effekt av hallucinatorisk oordning”.
Det finns en del beröringspunkter med Fernando Pessoa – barndomens roll i diktningen, intresset för mystik och ockultism, samt de återkommande metapoetiska inslagen. Men Helders dikter var mer barocka och kännetecknades av en nästan manisk kroppslighet. Om mexikanen Octavio Paz skrev att det saknades en central sol i Pessoas verk – kvinnan och erotiken – flödade denna sol istället över brädden i Helders liv och verk. Trots hans tidvis depressiva läggning var kärlekshistorierna och de sexuella eskapaderna otaliga, också efter han träffat Olga Lima i Angola som han sedan kom att leva med under många år i ett öppet förhållande. Samtalen med den frispråkiga änkan är en av de viktigaste muntliga källorna i Georges biografi.
*
Också politiskt sett var han en svårdefinierad gestalt. Under den långvariga högerdiktaturen hade den hemliga polisen PIDE en omfattande akt om honom, och han togs också in till förhör vid några tillfällen. Men det omstörtande hos honom var av ett konstnärligt slag snarare än politiskt, och han tycktes njuta av vetskapen om att omgivningen inte riktigt visste var man hade honom.

Trots att han anklagat det portugisiska kommunistpartiet för att vara stalinistiskt, blev han överraskande nog medlem efter nejlikerevolutionen – detta i en tid då de flesta intellektuella redan hade lämnat partiet efter att ha bevittnat utopiernas konsekvenser under studieresor i Sovjetunionen. Som efter en skämtsam nyck lämnade han snart partiet igen.
Helder besvarade den så kallade Proust-enkäten i en litterär tidskrift i början av 1960-talet. På frågan om vilket yrke han skulle vilja utöva om han inte hade varit författare, svarade han ”smugglare”. Som personligt motto angav Helder: ”Avslöja dig inte med lätthet.” Orden tycks inte bara spegla hans tidvis hermetiska diktning, utan också hans förhållande till det litterära etablissemanget.
Bekantskaperna inom litteraturvärlden var förvisso många. Under den senare delen av sitt liv utvecklade han en daglig rutin som bestod i att ta lokaltåget från kustorten Cascais där han bodde, fördriva några timmar på förlaget i Lissabon för att sedan umgås med andra författare på stamkrogen Toni dos Bifes i stadsdelen Saldanha, innan han återvände med tåg längs Atlantkusten till hemmet.
Men han hyste en stark motvilja inför den offentliga delen av författarrollen. I det portugisiska kulturklimatet, som under hans tid hade starka inslag av ceremoniös högtidlighet, var detta smått chockerande, särskilt när han i mitten av 1990-talet vägrade att ta emot det prestigefyllda Pessoa-priset. Samtidigt förlänade sådant honom en air av excentrisk integritet som bara bidrog till hans närmast mytiska position. Så till den grad att vissa rent av såg det som en medveten taktik att på ett omvänt sätt få uppmärksamhet och kontrollera omvärldens uppfattning om honom.
Oavsett hur det förhöll sig med den saken har João Pedro George lyckats komma honom lite närmare inpå livet i sin biografi, utan att för den skulle avtäcka hemligheten om Herberto Helders mångfacetterade person och författarskap.
 
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Portugal, havet och litteraturen
- Klicka här för att läsa om den portugisiske poeten Manuel de Freitas
- Klicka här för att läsa om slutet för en av Pessoas heteronymer
