Henrik Nilsson presenterar den portugisiske poeten, förläggaren och tidskriftsredaktören Manuel de Freitas som med sitt sextiotal egna diktsamlingar intar en särställning inom den portugisiska poesin efter millennieskiftet, bortom de stora förlagshusens marknadsföring och de internationella litteraturfestivalernas rampljus.
Manuel de Freitas, som föddes 1972 i byn Vale de Santarém i centrala Portugal, började skriva tidigt och flyttade till Lissabon i artonårsåldern. Jämte ett sextiotal egna diktsamlingar är han en passionerad förläggare och redaktör för tidskrifter som Telhados de Vidro och Cão Celeste. Därtill har Freitas som litteraturkritiker inte dragit sig för att ifrågasätta rådande trender och kanoniserade namn. Hans antologi Poetas sem qualidades (Poeter utan kvaliteter, 2002), samlade konstnärligt besläktade poeter i samma generation, med den polemiska udden riktad mot överdrivet högstämda och estetiserande tendenser i samtiden.
Freitas förlag Averno har vid det här laget gett ut en lång rad inhemska och utländska poeter. Det har följdriktigt fått sitt namn efter kratersjön i södra Italien som i den romerska mytologin sades vara ingången till underjorden. Dels har vi att göra med en ”underjordisk” verksamhet i ordets bästa mening; väl utvalda och vackert formgivna böcker i mindre upplagor som finner sina läsare vid sidan av det kommersiella kretsloppet och mediala allfarvägarna. Dels är döden närvarande i Freitas poesi från den första sidan i debuten från 2000 till de senaste årens prosadikter.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
För en tid sedan gavs Manuel de Freitas samlade poesi ut i tre volymer under titeln Levar caminho I-III. Böckernas dunkelt blåa omslag för tankarna till utsikten genom en passagerarfärjas fönster när natten sänker sig över Tejofloden, men i själva verket rör det sig om en bearbetning av ett fotogram av Andrej Tarkovskij.
”Levar caminho” betyder särskilt på Madeira ”att gå bort” eller ”att dö”, och uttrycket dyker upp i diktsamlingen Levadas (2002), vars titel syftar på den portugisiska ögruppens anrika bevattningskanaler. Släktbanden är viktiga i denna bok som tillägnas den bortgångne fadern med rötter på Madeira, där poeten också tillbringade delar av sin barndom.
Vid läsningen av den samlade produktionen står det onekligen klart att döden är ett av Freitas huvudteman – men också att det knappast saknas känsligt tecknade livsyttringar i dess skugga. Han är förstås inte den förste portugisiska poeten som närmar sig ämnet. I antologin A Perspectiva da Morte: 20 (-2) Poetas Portugueses do Século XX (2009) gjorde han ett personligt urval med dikter av portugisiska 1900-talspoeter som anlagt olika perspektiv på döden. Här finner man moderna centralgestalter som Sophia de Mello Breyner Andresen (1919–2004) och Herberto Helder (1930–2015). Den till svenska ännu inte översatte men ytterst läsvärde A. M. Pires Cabral (född 1941) skriver i ett epitaf över ett bortgånget djur:
Vi levde samtidigt
den här hunden och jag
och jag överlevde den
och det är oerhört.
Snarare än en tranströmersk skräddare som diskret kommer för att ta mått på människan, är döden hos Manuel de Freitas en konstant och påtaglig närvaro som delar bord med diktjaget. Scenen är ofta en enkel bar i Lissabon eller ett hotellrum i en främmande stad. Lika närvarande är alkoholen, och i en av de få intervjuer med honom jag läst – häromåret i dagstidningen Público – berättade Freitas att han började dricka på grannbyns taverna redan i trettonårsåldern. Dikterna rymmer inte sällan exakta platsangivelser, numret på ett särskilt hotellrum eller adressen till en viss bar, och i takt med att Lissabon har gentrifierats och många billiga tavernor stängt, utgör de numera koordinaterna till en försvinnande värld.
Baren hos Freitas är dock något mer än en plats för bohemiskt umgänge och ensamma grubblerier; den är en existentiell utsiktspunkt. Kommentarer från barägaren – en del sådana gestalter porträtteras ömsint – och brottstycken från främlingars samtal tillhandahåller mer visdom än framstående filosofer.
När den klassiska litteraturen letar sig in i denna sjaskiga värld, som i en dikt med titeln ”Porträtt av Helena av Troja som spelar flipper på Rua da Misericórdia”, känns kombinationerna aldrig sökta eller spekulativa – de ger bara uttryck för ett tillstånd där dagdrömmarna och alkoholen har rivit ner de bärande väggarna mellan samtidens kantstötta varelser och antikens hjältar.
Det är en mycket portugisisk geografi som här avtecknar sig, med Lissabon som självklart centrum. Även om livskänslan är densamma innefattar de senare samlingarna också dikter skrivna under resor i utlandet; Brynt kobolt (2008) rymmer exempelvis spåren efter en vistelse i Köpenhamn. Dikternas tonfall är vardagligt, pessimismen självklar och lakoniska konstateranden som ”den här dikten är som vi: den ska ingenstans”, vittnar om poesin som en personlig nödvändighet eller fix idé – snarare än som ett redskap för själslig upphöjdhet eller samhällelig förändring. Penseldragen tycks ibland vara gjorda i hast, men granskar man dem närmare röjer de både precision och livfullhet.
Finns det då alls några utvägar hos Freitas? Det är värt att lyfta fram vänskapens betydelse hos honom, som bland annat yttrar sig i de talrika dedikationerna. Bland frändskaperna finns också döda författare, som i dikten ”Mário”. Här åsyftas modernistpoeten Mário de Sá-Carneiro (1890–1916) – Fernando Pessoas vän – som på kaféerna väntade på ”livet som aldrig kom”, innan han tog livet av sig i Paris. Ingenting har förändrats, svarar Freitas Mário ett sekel senare.
Musiken spelar också en stor roll i denna poesi, från Bach till Tom Waits. I en dikt skriver han:
Kanske hade allting varit annorlunda
om världen börjat lika väl
som Goldbergvariationerna.
Det lär vi aldrig få veta. Istället får vi försöka inrätta oss i en mer bristfällig ordning, kanske läsa en dikt av Manuel de Freitas medan vi väntar. Som dessa avslutande rader i en dikt från Grande Hotel de Paris i landets andra största stad Porto, tillägnad poeten och livskamraten Inês Dias, vars ljusstrimmor når läsaren med en särskild klarhet eftersom rummet vanligtvis är försjunket i mörker:
Vi anlände sent. Rum 203
skänkte mig på nytt din kropp.
Och till och med kyrkklockornas musik
gick till sängs med oss.
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Portugal, havet och litteraturen
- Igor Levit spelar ”Aria”, det inledande stycket som sedan varieras i Bachs Goldbergvariationer