I en essä i två delar söker Henrik Nilsson teckna Portugals komplexa och föränderliga förhållande till havet genom historien och fram till våra dagar och tar tillsammans med samhälleliga och politiska aspekter upp havets och kusternas roll i prosan och poesin.
I största hemlighet seglade sommaren år 1415 en armada söderut längs den portugisiska kusten, för att till slut korsa Gibraltar sund. Anfallet mot den muslimska hamnstaden Ceuta var noggrant planerat och förklädda spioner hade i förväg rapporterat om de svaga punkterna i fiendens försvarssystem.
På endast ett dygn intog portugiserna den strategiskt viktiga platsen, som knöt samman handelsvägar såväl söderut mot Sahara och Västafrika som österut ända till Indien. Bara ett fåtal portugisiska soldater fick sätta livet till, medan de moriska offren kunde räknas i tusental. Den framgångsrika militära operationen lät tala om sig i Europa. De exotiska varorna och rikedomarna portugiserna skådade i Ceuta gav impulser till fortsatta expeditioner och erövringståg.
Den mest namnkunnige portugisen som deltog i erövringen av Ceuta var Infante Dom Henrique, som senare i historien skulle bli känd under namnet Henrik Sjöfararen. Han föddes i Porto, och i väntsalen på stadens järnvägsstation São Bento finns i dag en storslagen kakelmålning som visar hur han kliver över stupade morer i den nordafrikanska staden. Även om en del av vår tids historiker menar att Henrik Sjöfararens betydelse överdrivits något, står det klart att han spelade en viktig roll när ett av Europas fattigaste och mest avsides belägna länder på bara några decennier förvandlades till en global handelsmakt till havs.
I Lissabon rådde vid denna tid ett gynnsamt vetenskapligt klimat inom matematik, astronomi och navigation. Ekonomiska, religiösa och imperialistiska drivkrafter samverkade när portugiserna under resten av 1400-talet sökte sig söderut längs Afrikas västkust. Samtidigt anpassades skeppsbyggnadskonsten i takt med att man lärde sig mer om det hittills relativt okända hav som skulle bemästras: Atlanten.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Efter många förlisningar förstod sjöfararna till slut hur vindarna i södra Atlanten fungerade, vilket ledde till att Bartolomeu Dias kunde runda Godahoppsudden. Vägen låg därmed öppen för den stora bedriften som skulle binda samman världsoceanerna på ett nytt sätt – Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien 1497–98. Om man i dag besöker stadsdelen Belém i Lissabon, där Tejofloden vidgas mot Atlanten, kan man beskåda den manuelinska arkitekturen (som fått sitt namn efter kung Manuel I) i Jerónimosklostret och Belémtornet; en byggnadsstil som vittnar om det maritima arvet och rikedomarna som handeln med Indien medförde.
I klostrets kyrkodel finns Vasco da Gamas sarkofag, även om det är högst osäkert om den verkligen rymmer hans kvarlevor. Samma sak gäller för graven intill, som tillhör nationaldiktaren Luís de Camões. Det är visserligen inte klarlagt exakt när han föddes, men eftersom man från officiellt portugisiskt håll har bestämt sig för 1524, högtidlighålls i år 500-årsjubileet av hans födelse. Hans diktepos Lusiaderna (1572) är det centrala verket i landets litteraturhistoria med ett oöverskådligt inflytande som kan jämföras med Miguel de Cervantes Don Quijote i grannlandet Spanien.
Camões har emellertid i högre grad förblivit en inhemsk angelägenhet; som ett exempel kan nämnas att den senaste svenska översättningen av den spanska pikareskromanen kom 2001, medan Lusiaderna inte översatts sedan mitten av 1800-talet hos oss.
Upptäckareposet besjunger Vasco da Gamas expedition ”på hav där ingen tidigare seglat” och knyter formmässigt an till både grekisk och romersk diktning. Verket vittnar inte bara om en stor poetisk sensibilitet, utan bär också spår av Camões många egna erfarenheter till havs. Dessa strapatser sträckte sig så långt bort som till Goa, Malackahalvön och Macao, och påminner därför om de många asiatiska vatten som portugiserna seglade i vid denna tid. Bland de tillgångar som gjort Lusiaderna till ett verk med långvarig relevans hör dess dubbla drag. Det rymmer både entusiasm och skepsis, och samtidigt som det är en produkt av en kolonial och imperialistisk epok, vittnar vissa passager om en respektfull blick på kulturella olikheter.
Otaliga litterära verk efter Camões har speglat olika aspekter av landets förhållande till oceanerna. 1500-talsäventyraren Fernão Mendes Pintos postumt publicerade Peregrinação (Pilgrimsfärd) innefattade självbiografiska erfarenheter som förmodligen kombinerades med fiktiva element. På 1700-talet samlades äldre redogörelser för förlisningar och andra missöden till havs under upptäckarepoken i två berömda volymer under titeln História Trágico-Marítima. Den portugisiska expansionen rymde sin beskärda del av umbäranden och lidanden för såväl portugisiska sjömän som befolkningen i de territorier som plundrades och koloniserades. Ett av de mörkaste kapitlen är portugisernas viktiga roll i den transatlantiska slavhandel som försåg den Nya världen med afrikansk arbetskraft.
Imperiet skulle dock visa sig vara minst lika svårt att vidmakthålla som att skapa. Storhetstiden till havs var egentligen relativt kortvarig. När kung Sebastian stupade i ett religiöst erövringståg i Marocko 1578, stod Portugal utan tronarvinge och hamnade under spanskt styre under en period, vilket blev början på slutet för landets position som global stormakt. Eftersom Sebastians kropp aldrig återfanns uppstod en myt om att kungen en dag skulle återvända till sitt hemland för att återupprätta dess forna glans. Denna föreställning utvecklades till ett litterärt-mytologiskt idékomplex vid namn sebastianismen, med ansenligt inflytande på litteratur och filosofi in i modern tid.
Även om havet skulle spela en fortsatt viktig roll för landets kultur och identitet, hade det långsamt börjat dra sig tillbaka från Portugal igen. Den spanske filosofen Miguel de Unamuno, som hyste ett starkt intresse för portugisisk kultur, beskrev dramatiskt landets historia efter upptäckartiden som ”ett skeppsbrott som varit i flera sekler”.
Så småningom förstärktes portugisernas förhållande till en annan aspekt av havet – de egna stränderna. I slutet av 1800-talet hade det åtminstone i vissa samhällsklasser blivit populärt att tillbringa sina sommardagar på stranden. Intressant nog var det inte Algarve i söder man främst färdades till – den kusten skulle uppmärksammas på allvar först av nordeuropeiska turister från mitten av 1900-talet – utan till stränder längre upp i landet, belägna norr och söder om landets andra största stad Porto. Stränderna nära Lissabon – i Estoril och Cascais – blev populära hos aristokratin efter att kungafamiljen skaffat ett sommarresidens där i slutet av 1800-talet. Efter andra världskrigets utbrott bosatte sig dessutom en rad medlemmar från europeiska kungahus vid samma kust, efter att den politiska situationen i deras hemländer hade blivit osäker.
Den romantiskt orienterade författaren Ramalho Ortigão (1836–1915) gav en livfull redogörelse för 1800-talets tidiga strandkultur i boken As praias de Portugal (Portugals stränder, 1876) som nyligen kommit i nyutgåva. I det första kapitlet tecknar han en allmän bild av havets betydelse:
”Liksom fyra femtedelar av människokroppen består av vatten, täcks fyra femtedelar av jordens yta av hav. Även om havet kan tyckas skilja människor åt, är dess vackra och eviga öde egentligen att föra dem samman.”
Boken utvecklas därefter till en guidebok för dåtidens kultiverade badturister, där framför allt de nordliga stränderna skildras med känsla för detaljer och atmosfär. Dagens strandliv ter sig onekligen torftigt och monotont i jämförelse med denna värld av sällskapsklubbar, levande musik och diktuppläsningar ackompanjerade av vågornas brus.
Havet är närvarande också hos de portugisiska modernisterna. Fernando Pessoa (1888–1935), landets främste poet under 1900-talet, hade egna erfarenheter av ett fåtal sjöresor i sin ungdom, då familjen några år bodde i Sydafrika. I vissa av heteronymen Álvaro de Campos dikter åkallas bilder från dessa färder mellan kontinenterna. En sådan dikt målar upp en kväll då passagerarna ombord har dragit sig tillbaka och endast orkestern blivit kvar i ett hörn:
”Men i röksalongen fortskred ett schackparti under tystnad …
Livet slamrade genom maskinrummets öppna dörr.”
Även om Pessoa återvände permanent till Lissabon 1905 skulle havet dröja sig kvar i hans poesi, förstärkt av det faktum att det aldrig var långt till kajerna och vattnet från de kvarter i Lissabon där hans vardag utspelade sig. Långdikten ”Ode till havet” från 1915 inleds med att diktjaget står på en öde kaj en sommarmorgon och blickar ut över vattnet. Han fylls av glädje vid åsynen av en liten ångare som närmar sig över vattnet. Varje gång ett fartyg lägger till eller löper ut är det som rörelsen sker i hans eget blod. Hela den portugisiska maritima historien skälver till när jaget utbrister i en rad: ”Åh, hela kajen är en längtan av sten!”
Den långa Salazarepoken utgjorde den mest långvariga diktaturen i Västeuropa under 1900-talet. Vid denna tid hade Portugal återigen förvandlats till ett av kontinentens fattigaste länder. Det var en av anledningarna till att den auktoritära regimen vid upprepade tillfällen försökte knyta an till havet och storhetstiden. Historiska gestalter som Henrik Sjöfararen och Luís de Camões blev instrument i den uppblåsta propagandan.
I området vid Jerónimosklostret i Belém är en del spår fortfarande synliga från den stora patriotiska utställning som arrangerades här 1940 – Exposição do Mundo Português. Till dessa hör Upptäckarmonumentet vid Tejoflodens strand, ett populärt besöksmål för dagens turister, och den modernistiske skulptören António Duartes vita stenstatyer av sjöhästar.
Några år in på 1970-talet hade dock marken under regimen satts i gungning, inte minst till följd av de misslyckade kolonialkrigen i Afrika. Allt fler skuggor föll över ett krympande portugisiskt hav. April drog närmare och på kajerna i Lissabon kunde man på avstånd känna doften av nejlikor i luften.
- Denna essä i två delar har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att läsa andra delen.
- Klicka här för att läsa Jan Norming om Nejlikerevolutionen – och om vad som till sist blev kvar…
- Klicka här för att läsa Bo Gustavsson om en av Pessoas heteronymer, Alberto Caeiro
- Klicka här för att läsa Kennth Hermele om romanen Återvändarna, om dem som inte längre var väälkomna vare sig i kolonierna eller i det tidigare hemlandet
- Se en dokumentär från UR om diktaturen under Salazartiden i Portugal
