De flesta har glömt. Vi är några få som minns. Och ännu färre som var med. Det är sällan vi råkas. När det händer, är det av en tillfällighet. Vi är medlemmar i ett hemligt sällskap fast vi knappt vet om det, en krets i förskingringen, en underjordisk rörelse där var och en av oss är en sovande cell.
Nästan 50 år har gått sedan revolten, kuppen, resningen, upproret, omvälvningen eller vad det nu var, O revolução dos cravos, nejlikerevolutionen i Portugal den 25 april 1974 – också känd som 25 de Abril – när en sammansvärjning av officerare efter en oblodig aktion tog makten och avsatte Estado Novo-regimen, ett skräckkabinett som hållit nationen i ett järngrepp under drygt fyra decennier. Åren efter besökte vi landet då och då, fotografen, tecknaren och jag, tillsammans och var för sig. Vi gav ut ett par små böcker i ämnet, publicerade artiklar och reportage, och gjorde radio.
Så, nästan ett halvsekel senare, kom ett brev, flaskpost från det förflutna, med en vänlig förfrågan från ett museum i Portugal om att få visa våra foton, teckningar och texter i samband med en större utställning. Upplivade och smickrade av det oväntade intresset bestämde vi oss för att återvända och se vad som hänt sedan sist, med Portugal och med oss.
Allt börjar som vanligt långt innan någon förstått det. Rösträttsreformen 1901 banade väg för en växande republikansk opposition i Portugal. Sju år senare dödades monarken Carlos I vid ett attentat sedan han själv genomfört en statskupp och utropat sig till enväldig regent. Han efterträddes av sonen Manuel II. 1910 störtades kungadömet.
Därefter följde 16 år av gravt dysfunktionell demokrati med 44 regeringar, åtta presidenter varav en mördad, ett världskrig på ententens sida, tilltagande politiskt kaos och katastrofala statsfinanser – den nya valutan escudo som införts 1911 blev med åren tunnare än en oblat. Missnöjet kulminerade i en militärkupp den 28 maj 1926 som kom att markera slutet på den första republiken. Officerarna vid garnisonen i Braga hade fått nog och en samlad krigsmakt anslöt.
I syfte att sanera ekonomin inkallade militären en ung nationalekonom från universitetet i Coimbra. António de Oliveira Salazar hade redan vunnit viss ryktbarhet och professors grad. Som elvaårig skrevs han in vid ett prästseminarium men bytte senare bana. Hans ideologiska hemvist var den djupa katolska centern. Salazar utbad sig om fria händer med vetorätt i budgetfrågor. Men juntan var inte villig att gå honom till mötes och ge avkall på sin absoluta makt. En vecka senare tackade Salazar för sig och tog tåget hem till Coimbra.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Småningom blev situationen ohållbar. Efter en omvändelse under galgen kallade regimen honom åter under fanorna. 1928 villfors hans begäran om oinskränkta befogenheter utan invändning. Som finansminister blev Salazar i praktiken landets diktator. 1932 utnämndes han till premiärminister och 1933 proklamerade han i egenskap av konseljpresident Estado Novo, den nya staten.
Hans stat var ett korporativt styre med tydligt fascistoida drag, till dels en egen produkt, till dels inspirerad av Mussolinis Carta del Lavoro. Ändå uppvisade Salazar få yttre likheter med andra diktatorer i Europa, han var ingen Duce, Caudillo eller Führer, aldrig uniform, ingen storvulen och hätsk retorik, sällan massmöten och militärparader.
Sakligt, myndigt och landsfaderligt inskärpte han situationens allvar i oklanderlig three-piece suit av brittisk modell med skrivbord och karmstol som tribun, och han hade till skillnad från sina europeiska kolleger ganska motvilligt uppnått sin position på egen hand och egna meriter. Under andra världskriget förblev Salazar neutral, räddade judar undan förintelsen, bevarade Lissabons status som öppen stad och upplät, efter påtryckningar ska sägas, Azorerna som bas för de allierade i det atlantiska sjökriget mot axelmakterna.
Likväl var hans regim paternalistisk och auktoritär, gudfruktig och benhård, ett bondskt envälde, en autokrati vars anda starkt präglades av Salazars egen person. Han växte upp på en liten gård i vindistriktet Dão i Beira Alta. Familjen var fattigadel. Fadern arbetade som inspektor på gods i trakten sedan han själv hamnat på obestånd. Den egna gården gav mager bärgning. Knappa omständigheter och karga villkor satte sina spår; sparsamhet och flit blev ett av Salazars motton. Han var liksom vinet ursprungsmärkt och levde av allt att döma som han lärde, strängt som en trappist och oavbrutet verksam, ett frugalt liv i askes och celibat – fast det viskades om en kort romans med en journalist från Paris på fransysk visit en weekend i Estoril.
Vid Salazars sida fanns annars alltid hans lika trogna som trägna hushållerska och tjänarinna Maria de Jesus Caetano Freire eller Dona Maria kort och gott. En amper dam, hängiven sin herre, försåg hon varje höst hans kabinett, vars fulla respekt hon åtnjöt, med stärkande och närande håvor från sommarresidensets köksträdgård och fruktodling i Estoril.
Husbonden själv höll sig med hemlig polis, PIDE, ökända fängelser för politiska fångar som Aljube och Caxias samt ett eget Gulag i Kap Verdes övärld dit misshagliga motståndare och oppositionella förvisades, försmäktade och inte sällan dog i arbetslägren, bland dem kommunistledaren Bento Gonçalves.
Samtidigt hyste självhärskaren ömma men måhända obesvarade känslor för hela den lusofona världen, de översjöiska provinserna, det forna och det ännu existerande koloniala välde som en gång grundats av äventyrare, snedseglare och erövrare som Henrik Sjöfararen, Dias, da Gama, Cabral och Magelhães – Brasilien, Kap Verde, São Tomé och Príncipe, Portugisiska Guinea (Guinea-Bissau), Portugisiska Västafrika (Angola), Portugisiska Östafrika (Moçambique), Goa, Macao och Östtimor. Alla dessa länder och folk var för Salazar delar, lemmar av en och samma portugisiska kropp, corpo, av latinets corpus, samma stam som i korporativ. Ras syntes av underordnad betydelse och blandäktenskap rentav önskvärt.
I sin lustfyllt oförfärade och högst läsvärda bok Där solen aldrig går ned berättar Henrik Brandão Jönsson den häpnadsväckande historien om hur en otröstlig Salazar efter förlusten av Goa beslutar sig för att gottgöra den lilla besittningens invånare genom att utfärda portugisiskt pass åt varje goan som kan bevisa att en far- eller morförälder föddes i Goa före 1962. Länge var denna symbolhandling enbart av akademisk betydelse. Ingen ville till Portugal, Europas fattige man.
Men när landet 1986 blev medlem i EU förändrades saken i ett slag. Plötsligt blev portugisiskt medborgarskap en biljett till hela Europeiska unionen. Strida strömmar av förhoppningsfulla indier och pakistanier från alla delar av subkontinenten, det som en gång var Brittiska Indien, sökte sig till Goa och Portugals generalkonsulat, köade dag och natt, och lyckades med hjälp av mindre samvetsömma advokater och förfalskade födelseattester utverka portugisiskt pass.
Indiens annektering av Goa var prologen. I början av 60-talet visade hans imperium tecken på att krackelera, missnöjet jäste och frihetsrörelser tog till vapen, MPLA i Angola, PAIGC i Guinea-Bissau och FRELIMO i Moçambique. Periodvis hade Salazar fått ordning på ekonomin hemma. Det skedde till priset av ett mer eller mindre permanent undantagstillstånd, en dyster diktatur där en begränsad krets av familjer levde i ofantlig välmåga och folket i fattigdom.
Utvandringen till Angola och Moçambique uppmuntrades å det livligaste, dels för att lätta Portugals bördor, dels för att stärka moderlandets närvaro i kolonierna. Assimilation var ett uttalat mål. Salazars olyckliga kärlek till kolonierna dikterade politiken. När 60-talet såg det ena afrikanska landet efter det andra deklarerade sin självständighet, höll han halsstarrigt fast vid sin hopplösa mission. 1968 hade 140 000 soldater skeppats ut till Afrika. Få förluster av stupade i strid rapporterades. Däremot ledde ett svårförklarligt antal olyckor på glest trafikerade och knappt farbara leder till ett betydande manfall. Salazars vägran att inse vart historien lutade stod Portugal dyrt. Kriget slukade nu 40 procent av statskassan. Och värre skulle det bli.
Samma år ådrog han sig en stroke och blev oförmögen att utöva ämbetet. Den ende som inte begrep det var han själv. Omgivningen dolde ihärdigt sanningen för honom. Den grannlaga uppgiften föll främst på Dona Maria; ånga upp brev, lägga på luren, dra för gardinerna, slå av radion, släcka ned teven, sålla bort en och annan oanmäld besökare och vänligt men bestämt avvisa blomsterbuden blev en riksangelägenhet.
Varje vecka höll den slagrörde excellensen konselj med sin avgångna ministär som artigt lydde order. Hans diktat med statliga stämplar, sigill och signatur smögs ned i papperskorgen som tömdes av Dona Maria. Om nu inte exministrarna tog dem med sig hem för att vika svalor till barnbarnen. En och annan regimtrogen journalist gavs audiens och spelade med i komedin ”Den inbillade friske”.
Det sägs att tidningen Diário de Notícias dagligen tryckte ett exemplar med påhittade historier enkom för Salazar. Italienaren Marco Ferrari skildrar det i biografin L’incredibile storia di António Salazar, il dittatore che morì due volte, en osannolik historia om diktatorn som dog två gånger om. Sant eller ej tar hans berättelse onekligen fenomenet fake news till en ny nivå.
Salazar dog slutligen 1970, lyckligt ovetande om att han inte längre ledde landet, en upplyst despot förd bakom ljuset av sina egna. I verkligheten styrdes republiken av Marcelo Gaetano som de närmsta åren hade fullt sjå med att mjuka upp och sminka om diktaturen. I ett avseende vidhöll han envist sin företrädares hårdnackade linje – gerillorna i Afrika skulle betvingas militärt. Gaetano hade vid det här laget ett par hundratusen man under vapen och rejäla bekymmer.
Trupperna körde ohjälpligt fast i tropikerna, fienden fanns överallt och ingenstans, fler och fler unga män kom hem i liksäck. Opinionen mot krigen vann mark och frustrationen växte inte minst i de militära leden. Det har ofta sagts att officerarna i fält i sin strävan att erövra folkets ”hjärta och sinne” själva radikaliserades och blev marxister på kuppen. Några kanske, men långt ifrån alla, inte ens flertalet, detta enligt vår sagesman José Manuel Nunes, legendarisk journalist och radioman.
Vi mötte honom första gången 1979. Nu ses vi igen. Han är på gott humör och som vanligt inte särskilt sentimental eller fallen för revolutionsromantik. Mycket talar för att det från början rörde sig om en rent facklig fråga, ett internt missnöje med hur kriget fördes och befälet behandlades, påstår Nunes. Men visst, medger han, där fanns även en gryende insikt om att nationen drev redlöst mot ekonomisk kollaps och moralisk konkurs.
Motståndet formerade sig i ett hemligt nätverk under ledning av en grupp kaptener. De kallade sig Movimento das Forças Armadas, MFA, de väpnade styrkornas rörelse. Natten till den 25 april 1974 startade upproret tjugo minuter in på det nya dygnet till tonerna av sången Grândola, Vila Morena framförd av José Afonso i Radio Renascença.
Flyget lyfte, flottan hissade flagg och armén lämnade kasernerna. Strategiskt viktiga institutioner som ministerier, banker, flygplatser, nationell radio och tv intogs. MFA:s maktövertagande kungjordes i en första kommuniké från 03:45. Några timmar senare, 09:00, ankrade fregatten ”Gago Coutinho” upp på Tejos redd mitt emot det stora torget, Terreiro do Paço, Lissabons port mot havet. Soldater och tanks stod posterade utanför varenda offentlig byggnad i Lissabon inklusive presidentpalatset i Belém. Unga män i uniform vaktade gator och torg, bildade täta led utmed Avenida da Liberdade och runt Rossio där Café Suiça höll stängt. Först såg det ut som en klassisk militärkupp, um golpe militar, som den 1926.
Atmosfären var spänd, luften tung av diesel och dekret. Men omsider började folk närma sig soldaterna och försiktigt sticka nejlikor i deras knapphål och gevärspipor; revolten förvandlades till revolution. O povo unido, jamais será vencido… (Ung. ”Ett enat folk kan aldrig besegras…”). Anspänning förbyttes i yra.
Så, ungefär. Men varför en nejlika? Man vill gärna spekulera i en djupare innebörd, fundera på nejlikan som symbol, dess plats och betydelse i den politiska ikonografin och så. Men Nunes tar en snabbt ur villfarelsen. Det var säsong helt enkelt, det var vår och på marknaderna fanns en uppsjö, ett överflöd av nejlikor. Ren slump således, påstår Nunes.
- Klicka här för att läsa del 2 av essän