En rad centralgestalter i den brasilianska prosan har genom åren skildrat det säregna inlandslandskapet sertão och dess invånare, bland dem Graciliano Ramos och João Guimarães Rosa. Henrik Nilsson berättar om landskapet och dess författare och särskilt om Itamar Vieira Juniors nyutkomna och prisade roman Torto Arado.
Delstaten Bahia intar en särställning i Brasiliens historia och kultur. Det var hit de första portugiserna kom för drygt fem hundra år sedan, och här ägde det första mötet rum mellan européerna och ursprungsbefolkningen, som beskrevs i krönikören Pêro Vaz de Caminhas brev hem till den portugisiske kungen. Salvador, som idag är landets fjärde största stad, var det koloniala Brasiliens huvudstad i mer än två hundra år, och grundlades av den förste guvernören Tomé de Sousa några decennier efter portugisernas ankomst. Ingenstans i Brasilien är de afrobrasilianska kulturuttrycken lika vitala som i dessa nordöstliga delar. Musiken, capoeiran, de religiösa candomblé-ceremonierna – allt detta hör till arven från de flera miljoner slavar som det portugisiska imperiet förde hit.
Regionen har emellertid också en rik litterär tradition. Mest känd såväl innanför som utanför landets gränser torde den produktive romanförfattaren Jorge Amado (1912–2001) vara. I berättelser som myllrade av färgstarka gestalter – totalt sett lär han ha skapat över fem tusen – skildrades modernitetens intåg i städerna längs Atlantkusten till följd av den blomstrande kakaoindustrin. Utvecklingen nådde dock inte i lika hög grad det inland som går under benämningen sertão och som förutom Bahia också sträcker sig över flera andra delstater. Utbrett våld, rättslöshet och etniskt förtryck fortsatte att prägla regionen långt efter slaveriets formella avskaffande 1888.
En rad centralgestalter i den brasilianska prosan har skildrat det säregna landskapet sertão och dess invånare. Till dessa hör Euclides da Cunha (1866–1909), vars roman Markerna brinna (1902, på svenska 1945) berättar om den brasilianska arméns fälttåg mot de religiösa fanatikernas bastion Canudos; ett dramatiskt skeende som Cunha själv blev ögonvittne till i egenskap av krigskorrespondent. Boken väckte den läsande elitens medvetenhet om villkoren i dessa trakter, och tjänade dessutom många år senare som inspirationskälla för den peruanske författaren Mario Vargas Llosas roman Kriget vid världens ände.
Utifrån historien om en familjs flykt undan torkan speglar modernisten Graciliano Ramos (1892–1953) roman Förtorkade liv (1938, på svenska 1993) både genom sin cykliska form och sitt karga språk det svåra livet i denna del av Brasilien. João Guimarães Rosa (1908–1967), en av de stora förnyarna av den brasilianska romankonsten under förra seklet, beskriver sertão i sin mest kända roman Livet är farligt, senhor (1956, på svenska 1974) som ”platsen där list och knytnävar regerar”.
Under ett besök i den historiska stadskärnan i Salvador för en del år sedan, hamnade jag i Nossa Senhora do Rosário-kyrkan, som uppfördes av slavar och befriade slavar på 1700-talet. Helgonbilderna av Escrava Anastacia, en slav som föddes 1740, gjorde stort intryck. Hon har aldrig erkänts av den katolska kyrkan, men är föremål för en utbredd folklig kult och brukar porträtteras med en munkavel som symboliserar hennes upproriska natur och alla oförrätter som var tvungna att förtigas. Minnesbilderna av den tystade Escrava Antastacia kommer till mig under läsningen av en av de senaste årens mest uppmärksammade brasilianska romaner. Itamar Vieira Junior är född 1979 i Salvador och har fått sitt litterära genombrott med Torto arado (Krokig plog), som skriver in sig i den ovan nämnda traditionen av sertão-skildringar, och har belönats med inte mindre än tre av de främsta litterära priserna i den portugisiskspråkiga världen – LeYa, Jabuti och Oceanos.
Romanens geografiska utgångspunkt är godset Água Negra som är beläget i regionen Chapada Diamantina i de centrala delarna av Bahia. Namnet anspelar på ett förflutet då människor sökte sig hit för att leta efter diamanter. Här har generationer av slavättlingar levt och arbetat på plantagen; formellt sätt är de fria, men i praktiken lever arbetarfamiljerna i fattigdom och med få rättigheter. På tryggt avstånd från ägarfamiljens ståtliga byggnader får de på nåder uppföra sina enkla boningar. Tiden tycks ha stått stilla i detta historiens bakvatten, och Itamars lätt arkaiska språk tillsammans med godsets symbolmättade namn – som betyder svart vatten – leder tankarna till litterära territorium med mytiska dimensioner i den spanskspråkiga latinamerikanska litteraturen, som colombianen Gabriel García Márquez Macondo och mexikanen Juan Rulfos Comala.
Upptakten är fysiskt påträngande och minnesvärd. De båda systrarna Bibiana och Belonísia växer upp i en fattig men tätt sammansvetsad familj. När de en dag leker i farmoderns rum råkar de hitta en kniv inlindad i ett blodfläckat tygstycke under hennes säng. Utan att förstå hur vass eggen är, stoppar de kniven i munnen. Barnen skadar sina tungor, den sexåriga lillasystern Belonísia så illa att hon blir stum. Den traumatiska erfarenheten för flickorna närmare varandra, men efter hand utvecklas deras liv på olika sätt. Bibiana utbildar sig till lärare, medan Belonísias liv förmörkas av ett olyckligt förhållande till en våldsam man. Hon söker frid i arbetet med jorden. Vid ett tillfälle får vi förklaringen till romanens titel, som inte bara anspelar på den karga jordmånen. Under alla år har Belonísia ytterst sällan, och alltid i ensamhet, försökt öppna munnen för att uttala enstaka ord – som arado. Men allt låter då förvridet – som en gammal krokig plog – och är fyllt med en bitterhet som bara har växt med åren.
Torto arado består av tre delar som alla berättas ur olika perspektiv; de båda första berättas av vardera systern, och i den tredje kommer en allvetande vålnad till tals. Detta övernaturliga drag vittnar om betydelsen av de lokala religiösa föreställningar och ritualer med afrikanska inslag som präglar Chapada Diamantina; familjens far fungerar för övrigt som en sorts medicinman som arbetarna vänder sig till vid olika besvär. Det ganska omfattande persongalleriet är tidvis känsligt tecknat. Men dessa gestalters manöverutrymme är så begränsat, och ofriheten tycks så orubbligt gå i arv mellan generationerna, att jag länge svävar i ovisshet om när i tiden handlingen egentligen utspelar sig. På ett ställe nämns dock att fadern är född nästan trettio år efter slaveriets avskaffande, vilket betyder att de tre decennier som romanen sträcker sig över, bör vara förlagda till mitten av 1900-talet.
Så småningom stundar emellertid nya tider också på fazendan Água Negra. Inte minst genom Bibianas man Severinos försorg – han försöker organisera plantagearbetarna och göra dem uppmärksamma på sin underordning och sina rättigheter, vilket också sker på andra håll i Brasilien. Det friare och modernare livet i städerna börjar locka de unga. När Severino en dag hittas mördad grusas dock förhoppningarna om en ny ordning, och den tragedi som hela tiden har förebådats är ett faktum. I dess efterspel kommer inte oväntat den gamla kniven som allting började med att användas på nytt.
Itamar Vieira Junior har under arbetet med romanen dragit nytta av sina erfarenheter från sitt långvariga arbete för myndigheten INCRA – som administrerar landreformer i Brasilien – där han fått ta del av berättelser och vittnesmål från den fattiga befolkningen i Bahias inland. Här saknas alltså varken stoff, talang eller ett angeläget ärende. Ändå lever Torto arado inte riktigt upp till de förväntningar som de litterära priserna och hyllningarna väcker. Tidvis tycker jag mig läsa ett referat av den roman som egentligen borde ha skrivits; intrigschemat skiner alltför tydligt igenom.
I sin iver att ge röst åt dem som saknat röst faller Itamar i fällan att låta en och annan gestalt alltför öppet bli språkrör och företrädare för det marginaliserade kollektivet – som när Bibiana håller ett indignerat tal till grannarna efter sin mans död. Då slår romanen slint och förlorar i kraft. Det är synd på en så vass inledning. Kanske är det ideologiska förväntningar i tiden som ställer till det. Itamar Vieira Junior är knappast den ende samtida författaren som i sin iver att ge historisk upprättelse förirrar sig alltför nära den politiska kitschens domäner. Som tur är lyckas han ge några livfulla glimtar av en förbisedd trakt och dess människor på vägen.