Om den mångsidige och produktive italienske författaren Antonio Tabucchi, som hann ge ut ett trettiotal böcker innan han gick bort 2012, och om hur han kom att dras till Portugal och Pessoa efter att ha hittat en av Pessoas böcker i Paris på sextiotalet, berättar här Erik Cardelús.
 
För nu redan åtta år sedan avled den framstående italienska författaren Antonio Tabucchi (1943-2012) på ett sjukhus i Lissabon. Livsresan från barndomens Toscana till den portugisiska huvudstaden rymmer en riklig produktion av böcker, artiklar och framträdanden, sammantaget ett författarskap som belönades med många prestigefulla priser och som också nämndes flitigt i nobelprisdiskussionerna.
Att italienaren Tabucchi dog i Lissabon förvånar inte. Det är knappast möjligt att föreställa sig en Tabucchi utan Lissabon, den europeiska kontinentens västliga utkant, platsen som en gång utgjorde centrum för de stora upptäckterna, världshandeln och resorna över världshavet, men som sedan föll i glömska. Det var här, på kullarna vid Tejoflodens mynning och med saltstänk från Atlanten, som så mycket av Tabucchis liv och författarskap hämtade sin näring – den underfundigt lekfulla stilen, vemodig och sparsmakad på en och samma gång, berättelserna som förenar det konkreta med en lätt drömsk ton, de intertextuella stråken, gestalterna och stadens alla skiftningar.
Hur och när uppstod denna dragning till Lissabon? Dess ursprung kan nog som mycket annat sökas i Paris på det expansiva 60-talet, där Tabucchi i ett bokställ utanför Sorbonne fann en bok av den portugisiska diktaren Fernando Pessoa (1888-1935). Den litterära förälskelsen verkar ha varit både plötslig och djup, för kort därefter inledde Tabucchi sin bana som översättare och introduktör av Pessoas skrifter.
Det är också en översättargärning som Tabucchi beskriver som central i hans eget författarskap. I intervjuboken Conversazione con Antonio Tabucchi. Dove va il romanzo? (”Samtal med Antonio Tabucchi. Vart är romanen på väg?”) menar Tabucchi att det fanns många orsaker till att han kom att ta rygg på just Pessoa, men att det framförallt handlade om två saker. Först och främst på ”la qualità della sua poesia”, men också på att Pessoas verk erbjöd något annat än 60-talets syrefattiga romanexperimenterande, dess plakatromaner och trendkänsliga utfästelser om romanens död.
Som kontrast till denna narrativa begravning bland de ledande författarna under 60-talet, stod Pessoa för ett utnyttjande och utvidgande av litteraturens möjligheter. Hos honom erbjöds ett flödande rikt litterärt och poetiskt universum, med de fyra heteronymerna – Alberto Caeiro, Bernardo Soares, Ricardo Reis och Álvaro de Campos – i centrum. Med sin alldeles speciella form av litteratur – en berättande poesi skriven inifrån heteronymernas egna föreställningsvärldar – kom Pessoa att förhålla sig till poetiska traditioner men lät också författare och gestalter agera självständigt. De fick både skapa och agera litteratur och utgjorde författarskap, identiteter, röster och gestalter, allt på en och samma gång.
Genom Pessoas förunderliga författarskap drogs sedan Tabucchi allt närmare Lissabon, det portugisiska språket och kulturen där, något som intensifierades genom vistelser och studier, som utmynnade i en avhandling om portugisisk surrealistisk litteratur som Tabucchi lade fram 1969 vid universitet i Siena.
För något år sedan publicerades tre böcker av Tabucchi på svenska: Påstår Pereira, Rekviem och Till Isabel, samtliga utgivna på det Malmöbaserade Nilsson förlag och i skickliga översättningar. Mest framträdande och välkänd av dessa är nyutgåvan av bästsäljaren Påstår Pereira, som bland annat filmatiserats med Marcello Mastroianni i huvudrollen.
Här möter vi den stillsamma Pereira, som genom en räcka händelser under den varma sommaren 1938 inser att fascismen håller på att ta över grannlandet Spanien och att övriga Europa snart står på tur. Pereira drivs till att ta ställning mot fascismen, trots att han som sorgsen katolsk änkling sedan länge har dragit sig undan och lever i bekväm avskildhet. Berättelsen är emblematisk för Tabucchis underfundiga vemod och litterära lekfullhet.
En mer explicit koppling till Pessoa finner man i Rekviem: en hallucination. Här inleds handlingen en kvav julidag. Det är olidligt hett och vi befinner oss i ett samtida Lissabon. Berättaren, en författare förvillande lik Tabucchi själv, står i begrepp att möta sin lärofader Pessoa på en folktom kaj nere vid floden Tejo. Lärjungen ska träffa mästaren, samtala och ströva runt i staden. Ett intertextuellt eko hörs från Den Gudomliga komedin, där Dante också möter sin läromästare, den romerske skalden Vergilius och vandrar genom helvete, skärseld och paradis.
Till skillnad från i Den Gudomliga Komedin träffas de inte. Ett missförstånd gällande tidpunkten gör att Pessoa inte dyker upp:
”Killen kommer inte, tänkte jag. Och sedan: jag kan inte kalla honom ’kille’, han är en stor poet, kanske tjugonde århundradets största poet, och död sedan många år, jag måste behandla honom med respekt.”
Redan här vibrerar en autofiktiv intertextuell lekfullhet, när den föregivna författaren istället för i en mörk skog som hos Dante rör sig genom staden i dallrande middagshetta och där träffar gestalter ur Pessoas litterära universum. Ett rekviem över en död författare eller ett samtal mellan två författare blir istället något karnevaliskt och polyfoniskt, men ändå lätt vemodigt och drömskt som så mycket av Pessoas författarskap.
Beröringspunkter med Rekviem finns även i den på svenska outgivna romanen Gli ultimi tre giorni di Fernando Pessoa (”Fernando Pessoas tre sista dagar”) från 1994. Också här får läsaren kliva in i Pessoas särpräglade litterära universum, fast nu i närkontakt med Pessoa själv. Som titeln anger skildras Pessoas tre sista dagar i livet, från det att han ska läggas in på sjukhus till dess han senare också avlider där. Om Rekviem håller en mer karnevalisk ton och låter läsaren möta spridda gestalter ur Pessoas litterära universum, möter vi här framförallt hans fyra heteronymer, de gestalter som levde ett fritt och flödande liv i Pessoas författarskap men som också anses vara separata skapelser, med egen stil och riktning.
Till skillnad från andra romaner av italienaren Tabucchi är Rekviem skriven på portugisiska. I förordet kommenteras detta med att ”Strängt taget borde ett rekviem skrivas på latin, det är åtminstone vad traditionen påbjuder. Nu råkar det sig dock så att jag tyvärr inte samsas så väl med latinet. Hur som helst insåg jag att jag inte kunde skriva ett rekviem på mitt eget språk, att jag behövde ett annat språk, ett språk som skulle vara en plats för tillgivenhet och reflektion.” Även här bligar Dante på den uppmärksamme läsaren; författaren som på 1300-talet vände ryggen till latinet, började skriva på folkspråket och sedan kom att kallas för det italienska språkets fader (”padre della lingua italiana”). Resten är som bekant litteratur- och språkhistoria.
Också i den tredje romanen, Till Isabel, görs passningar till Dante, då kapitlen utgörs av nio cirklar, som kretsarna i Helvetet i La Divina Commedia. Liksom hos Dante gestaltas i Till Isabel sökandet efter ungdomens kärlek, hos Tabucchi inte efter en Beatrice utan efter en Isabel, ett betydligt vanligare namn i Portugal, och ett namn förknippat med drottningar. Isabels väsen och tillstånd framstår som en gåta. Vem var hon? En frihetskämpe som torterades ihjäl – eller kanske begick självmord – under Salazars diktatur? En ung radikal student som en gång engagerade sig i kampen mot diktaturen, men sedan försvann ut i marginalen mer eller mindre frivilligt? En av Tabucchis gamla kärlekar?
Berättaren bär namnet Tadeus, precis som en av gestalterna i romanen Rekviem. Gestalter och miljöer korskopplas mellan romanerna, vilket för tankarna till Pessoa. Till Isabel är en roman som Tabucchi arbetade på under flera år. Den publicerades postumt tack vare en vän som fick ta del av manuskriptet strax före Tabucchis bortgång 2012. I slutet av romanen finns ett bitterljuvt avsked med ”precis i det ögonblicket såg jag Isabel. Hon viftade med en vit scarf och tog farväl av mig.”
Sålunda byggs en bro mellan de två litterära mästarna Dante och Pessoa, mellan tillhörigheter och traditioner, mellan Toscana och Lissabon, mellan en Beatrice och en Isabel. Ett myller av gestalter möter en berättare som försöker lägga pussel över en person och en tid som flytt. Från Lissabon leder spåren ut i världen, precis som för de stora upptäckarna som en gång seglade ut genom Tejos mynning. Om Dantes pusselläggande inramades av 1300-talets katolska universum, kom Pessoa att verka under modernismen och det tidiga 1900-talet, en linje som löper vidare hos Tabucchi, från det där bokstället utanför Sorbonne till Lissabon, där han bland annat verkade som kulturattaché och även träffade sin fru.
I en av Pessoas mest kända verk, Orons bok, sägs det att ”(a)lla är vi flera stycken, alla är vi många, alla är vi en mångfald av oss själva.” Och i likhet med sina toskanska kollegor – Boccacio, Petrarca och Dante – var Tabucchi högst mångsidig och produktiv. Han gav ut ett trettiotal böcker, verkade som universitetslärare och skrev många journalistiska texter, ofta i brännbara ämnen och debatter. Exempelvis var han starkt engagerad mot Silvio Berlusconi, som han såg som en fara för den italienska demokratin. Även i Portugal deltog han i samtidsdebatten och verkade för att sanningen skulle komma fram om de många övergreppen under den tidigare Salazardiktaturen.
Ett tydligt tematiskt stråk hos Tabucchi är den lilla människans kamp mot totalitära regimer, i ord och handling. Precis som för den försynte Pereira uppstår punkter då vi behöver ta ställning, i stort eller i smått. Att vi nu återigen känner polariseringens vindar blåsa och ser paralleller i dagens nymornade auktoritära populism ökar aktualiteten i Tabucchis texter.
Men politiskt och medmänskligt patos i all ära, hos Tabucchi framträder också kärleken. Närmast står litteraturen och den litterära leken, där man vistas och umgås i olika tider och rum, samtidigt. Här omfamnas Pessoa och Dante, Isabel och Beatrice; här möter vi Pessoas gestalter och miljöer. Här flanerar vi både genom förflutenhetens gator och andas nuets luft, och får vistas i Lissabon, staden som Tabucchi en gång valde och gjorde till sin, och som blev platsen där hans liv och litteratur flätades samman.
 
– Klicka här för att läsa Bo Gustavsson om Pessoa och särskilt en av hans heteronymer, Alberto Caeiro
– Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om bla Pessoa
– Antonio Tabucchi om att drömma på ett annat språk (italienska, men textat på engelska):
– Tabucchi 1988 i det franska litteraturprogrammet Apostrophes: