Redan Seneca lär i Naturales quaestiones ha noterat att man, innan jorden börjar skaka vid en jordbävning, vanligen hör ett mullrande ljud. På italienska kallas ljudet rombo, som också är titeln på Esther Kinskys roman om en faktisk jordbävning i Italien 1976, vars efterverkningar hon söker sig fram till bit för bit, med en ”samplande” metod, som liknar Sebalds. Arne Melberg skriver här om boken.
Esther Kinsky, tysk författare, har ett omfattande författarskap bakom sig med dikter, romaner, översättningar. Hennes senaste roman, Rombo från 2022, har översatts till åtminstone engelska, danska, norska, finska. Den har med andra ord fått stor uppmärksamhet så jag blev nyfiken. Och läste.
Titeln, Rombo, är egentligen italienska och syftar på det muller som påstås förebåda en jordbävning. Kinsky inleder romanen med att citera en 1800-talsgeolog som beskriver den fruktade företeelse ”som man i Calabrien kallar il rombo.” Varpå romanen handlar om de två skalv som drabbade en dalgång i Friulien maj och september 1976. Området – som för övrigt en gång var langobardernas hemvist, om man får tro Eyvind Johnson i Hans nådes tid – ligger på gränsen till Slovenien och sluttar ner mot Adriatiska havet i trakten av Venedig. Att döma av romanen rådde där en traditionell kultur: magert jordbruk, mest getter. De vuxna var ofta borta på gästarbete i Schweiz eller Tyskland eller vid kusten.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Som ingress citerar hon Dante, Komedins tredje sång, som går så här i Björkesons översättning:
Efter de orden skakades så våldsamt
den mörka trakten av ett skalv, att ännu
jag kallsvettas av skräck av detta minne.
Så följer förklaringen av titeln, därefter en utförlig beskrivning av landskapet, därefter rubriken Beben (”Bävning”): kortfattat om jordbävningens inverkan i landskap och bebyggelse. Först därefter en mänsklig röst: vi träffar Anselmo, en gammal man som gärna krattar på kyrkogården – och vi förstår att vi nu befinner oss längre fram i tiden, kanske i författarens tid, och att Anselmo upplevde jordbävningen. Han är med andra ord ett vittne. Följer så korta glimtar genom andra vittnen som ger intryck av det som hände med landskapet och människorna och med bebyggelsen och kulturen den 6 maj.
Och så fortsätter det romanen igenom: vi läser citat från gammal forskning om jordens och bergets hemligheter, landskapsbeskrivningar, notiser om lokala fåglar, djur – särskilt getter – och ormar – kan det tänkas att djuren känner av il rombo innan människan gör det? Några avsnitt om en mytisk fisk som verkar ha samband med jordens skapelse, notiser om traktens sedvänjor: arbete, mat, drycker, danser, karneval, musik. Därtill två fabler (som hon hämtat från Italo Calvinos samling av italienska folksagor). Och sju beskrivningar av gamla fotografier – hon kallar dem ”Fundstücke” – det betyder väl ungefär ”fynd” – följda av notiser om fotograferingens förhistoria.
*
Det är mycket som förvånar och förbryllar i denna roman, men just dessa notiser ur fotografihistorien förvånade mest. Jag kan inte upptäcka kopplingen till trakten eller innevånarna eller jordbävningen. Kanske kan man tänka sig dessa foton som en del av den ur-historia som berättas. Eller som en parallell till författarens grävarbete?
Framför allt finns här vittnesmålen: förutom Anselmo, som återkommer flera gånger, läser vi ytterligare sex vittnen som berättar sina minnen från jordbävningsperioden. Tillsammantaget en sky av vittnen som ger en fragmentarisk bild av en lokal kultur som utsattes för någonting omvälvande. Fragmentarisk – men ändå bildar de många notiserna, vittnesmålen och dokumenten och berättelserna en stark och synnerligen levande bild.
Vittnesmålen får en svensk läsare att tänka på Marit Kaplas Osebol – som i sin tur var inspirerad av Svetlana Aleksijevitjs makalösa vittnesberättelser från sovjetisk tid. I likhet med dessa berättar Kinskys vittnen om stort och smått. Till skillnad från de föregångare som faller mig in redovisar inte Kinsky några omständigheter kring sina vittnesmål: har hon intervjuat? Eller han hon funnit dem i arkiven? Eller har hon kanske uppfunnit dem? Det är långt avstånd mellan händelsen – 1976 – och romanen: 2022.
Anselmo möter vi först som en gammal man, senare får han berätta om det som hände då och det är förstås inte otänkbart att hans vittnesmål är autentiskt. Alla andra vittnen verkar ha varit unga 1976 men inga presenteras som gamla. Än mindre får vi veta något om omständigheterna: muntlig intervju? Brev? Bandspelare? Publikationer? Eller kanske har Kinsky uppfunnit sina röster och sett till att de ger en så mångsidigt drabbande bild av händelseförloppet och av livet i dalen som möjligt.
Romanen är sorterad i sju delar: den inleds i landskapet som det domineras av Monte Canin och den närmar sig sakteliga naturen, djuren,bygden, människorna. Den sjätte deln heter som romanen – Rombo – och inleds av ett avsnitt som kallas Laub: lövverk, lövsal. Det är en idyllisk beskrivning av livet i dalen hållen i presens till skillnad från tidigare avsnitt som varit tillbakablickande. Varpå följer en svit av korta vittnesmål från alla som vi redan mött. Kapitlet bildar – med presensform och allt kortare texter – en accelererande rytm som, förstår vi, förebådar det andra jordskalvet.
Den avslutande delen består av tre korta texter: först Sattel (”Sadel”), som beskriver hur vägen ner från berget i dalen såg ut efter skalvet. Därefter Himmel: många från dalen inkvarterades neråt kusten efter förstörelsen men kunde mot himlen skymta det berg vars krafter fördrivit dem. Slutligen Memorial som beskriver hur den raserade kyrkan i Venzone byggdes upp efter skalvet: ”sten för sten, bit för bit”.
Vi förstår att denna återuppbyggnad motsvarar romanens projekt: det handlar om en återskapelse, en ”memorial”. Romanens omslag består av en fragmentarisk bild som ser ut som ett stycke mur med ristningar. Samma bild går igen mellan var och en av romanens sju delar. Av en minimal text på fliken framgår att bilden bygger på ett foto som Kinsky tagit av en fresk i den raserade kyrkan. Och vi förstår att inte bara återuppbyggnaden utan också fragmentet och inskriptionerna motsvarar romanen.
*
Kinsky tilldelades 2020 ”Sebald-priset” för en text som sen kom att ingå i Rombo. Det förefaller mig adekvat: romanen är i högsta grad i Sebalds anda. Liksom i dennes texter finns här en orientering mot livets basala element: mineraler, växtlighet, inskriptioner. Likaså fascinationen av det katastrofala, den starka känslan av att allting går mot sitt slut – även om denna känsla hos Kinsky modifieras av att romanen mynnar ut i återuppbyggnad. Likaså att berättaren söker upp och lyssnar till vittnen – och, inte minst, att vi aldrig kan veta om dessa vittnen verkligen är vittnen eller om de är fiktiva konstruktioner. Likaså fiktionen – att det hos båda författarna är omöjligt att avgöra om vi läser en fiktiv text eller en dokumentation. Om vi läser en roman eller något helt annat som saknar adekvat beteckning.
Man kan väl säga att såväl Sebald som Kinsky lämnar sina bidrag till det uppbrott ur fiktionen som kännetecknat romanen på senare tid. Ingen av dem skrivar ”autofiktion” – i Kinskys roman är jaget lika osynligt som berättaren och både Sebald och Kinsky skriver mer dokumentation än fiktion. Men ”uppbrott” är kanske fel ord: det som pågår är en omförhandling av romanens karaktär och dess gränser. Och egentligen har sådana omförhandlingar varit en integrerad del av romanens historia alltifrån begynnelsen.
Den moderna romanen – från ungefär Flaubert och framåt – utmärks av att den ville legitimera sig som fiktion och därmed distansera sig från ”sakprosans” identifierbara verklighet. Men detta var en ganska ny idé: Balzacs romaner, bara några år före Flaubert, hade verklighetsbeskrivande, rentav sociologiska pretentioner. Och gränsen till ”sakprosan” var obefintlig: Buffons väldiga ”naturalhistoria” från andra halvan av 1700-talet var en lika självklar del av den franska litteraturen som Stendhal och Balzac. Den standarddefinition av romanen som upprättades från Flaubert och framåt och som blev till modernismen, där huvudkomponenterna är berättaren och fiktionen, är en historisk konstruktion, kanske rentav en historisk parentes.
Kinskys Rombo kallas på omslaget för ”roman” men man behöver inte fästa vikt vid beteckningen. I gengäld kan man lägga märke till den litterära ambitionen. Rombo ansluter till Sebalds bidrag till uppbrottet ur modernismens roman: den är varken roman elller sakprosa; den är ett stycke litterärt arrangerad prosa – alltifrån anslaget med Dante, via den stränga kompositionen till de stramt arrangerade vittnesmålen. Den beskriver en faktisk historia, den öppnar för ur-historien och den vetter mot någonting nytt.
- Klicka här för att läsa Mats O. Svenssons essä om Novalis och de tyska romantikernas förhållande till gruvan, skogen och naturvetenskapen och en litteratur i tider av stora omvälvningar
- Klicka här för att läsa Maxim Grigoriev om den mångfaldigt prisbelönade Juan Gabriel Vásquez bok La traducción del mundo och om relationen mellan den skönlitterära fiktionen och den historiska verkligheten
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om romanen Radium av Atle Naess, en verklighetslitteratur på norska
- Esther Kinsky talar här själv om Rombo
- Ett kortare avsnitt från en italiensk film om tiden efter jordbävningen (för engelska undertexter klicka på ”kugghjulet” nederst till höger, sedan på Undertexter/textning och välj därefter engelska)