En försiktigt hoppfull sorgesång
Om Esther Kinskys Hain

Tommy Andersson skriver om den tyska författaren Esther Kinskys nya roman Hain: Ein Geländeroman, där den kvinnliga berättaren ger sig ut på en resa till Italien som ett led i ett sorgearbete, att Kinsky i sin omsorg om både stoffet och språket har komponerat en försiktigt hoppfull sorgesång som visar vad litteraturen kan åstadkomma när den är som bäst. 

 

I sin nya roman Hain: Ein Geländeroman låter den tyska författaren Esther Kinsky det kvinnliga berättarjaget ge sig ut på tre italienska resor, men inte till de givna turistorterna utan till halvt bortglömda platser på tryggt avstånd från allfarvägen. Den första går till småstaden Olevano bland kullarna utanför Rom och den tredje till Valli di Comacchio i Podeltats fågelrika trakter. Dessa båda resor utspelar sig i nutid och är viktiga led i sorgearbetet efter livskamraten M:s död. Den andra och mellersta resan går tillbaka till barndomen och de Italienresor som den numera döde fadern företog med familjen under 70-talet. Det är alltså död och sorg som behandlas, men inte enbart som klagosång, utan också som en lovsång till livet och naturen, till ljuset och de färger som resorna och strövtågen är inbäddade i.

omslag_ kinsky_esther_hain_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Mot bakgrund av denna större strukturella indelning blir det naturligt att fråga sig hur titeln Hain och genrepreciseringen Geländeroman ska förstås. Ordet Hain – ˮlundˮ eller ˮdungeˮ – ger liksom sina svenska motsvarigheter associationer till helighet, men också till en plats där Diktkonsten hör hemma. Den som intresserar sig för det sena 1700-talets tyska litteratur associerar kanske till Göttinger Hainbund, den diktargrupp kring Homerosöversättaren Johann Heinrich Voss, som med sin starkt naturinriktade diktning vände sig mot upplysningens rationalism.

Nu är Kinskys roman inte något upprop mot rationalismen, men landskapet med sina naturinslag är så intensivt närvarande att det i långa stycken närmast fungerar som ”huvudperson”. Hain hade kanske också kunnat kallas Landschaftsroman istället för det lite vagare begreppet Geländeroman. Enligt Kinsky själv gjordes det för att bättre fånga in terrängen för resorna, både i minnet och nuet, samt för att undgå romangenrens outtalade krav på en tydlig handling.

Men titeln är också en medveten koppling till det citat ur Wittgensteins Philosophische Grammatik som placerats på bokens första sida och där frågan ställs om det är ”meningsfullt” att peka på en grupp träd och fråga vad den gruppen träd säger eller betyder. Wittgenstein svarar själv att så vanligen inte är fallet, men påminner oss om att det mönster som klungan av träd bildar mycket väl kan bära på en mening, eller rentav vara ett hemlighetsfullt språk. En sådan grupp träd kan vara en helt vanlig lund, men också något annat, som exempelvis en minneslund, eller den sorts Totenhain – dödslund – av italienska cypresser som återkommer på flera ställen i romanen och verkligen blir full av mening i berättarjagets försök att förlika sig med sin ensamhet.

Redan tidigt i romanen kallar sig det namnlösa berättarjaget för en av ”de överblivna”, en person som får sin värld definierad av frånvaro. Detta innebär också att vara någon som bär på en icke-individuell sorg, införlivad i en större symbolisk ordning, vilket blir en garant mot en sentimentalitet som annars hade kunnat stjälpa jämvikten mellan romanens känslolägen. Den balansgång som detta kräver klaras av med hjälp av naturen och av kulturlandskapet som platsen för rörelser i både tid och rum. I den första delen är det Olevanos enda sevärdhet, kyrkogården, som står för kopplingen bakåt i tiden, på andra ställen används etruskernas gravplatser som det förflutnas tidshorisont. Dessa utflykter är fulla av lyhördhet för ordens ljud, etymologi och de symboliska sambanden mellan olika språk, som får antyda ett större system av tecken med kopplingar till vår egen tid, precis som romanen vill peka på sambanden mellan oss levande och de redan döda.

Olevano av den tyske målaren Alexander Kanoldt  (1881–1939)
Olevano av den tyske målaren Alexander Kanoldt (1881–1939)

Esther Kinsky är troligen mest känd som poet och översättare och i Hain har hennes lyriska uttryckskraft definitivt satt avtryck i det nästan otroligt rika språket och den uppmärksamma återgivningen av naturen och topografin. Därmed fortsätter hon ett spår från sin förra roman Am Fluss, där det är landskapet utmed Themsen som står i centrum. Även om det inte är tydligt utsagt, är Hain av allt att döma en självbiografisk sorgeroman, men den är i lika hög grad ett språkligt mästerverk som visar hur språket kan hjälpa oss att bearbeta livets stora omvälvningar.

När vi tänker på Italienresor är det kanske i första hand sommarmånaderna och de kända platserna som framträder för vårt inre. Esther Kinsky däremot skildrar främst vinterhalvårets Italien, vilket är ett grepp som verkningsfullt betonar banden mellan det yttre landskapet och berättarjagets inre landskap. Det är ett Italien som, inlindat i sin egen frusenhet och tomhet, uppvisar så många nyanser av grått att endast en författare med ett mycket precist språk kan skildra skiftningarna. Här är det långt till dess Birger Sjöbergs små citroner går i blom.

Fastän Hain i hög grad handlar om att bearbeta egna upplevelser, är det inte en världsfrånvänd roman. Pendlingen i tiden mellan 70-talet och dagens Italien visar upp ett förändrat samhälle. Den tidens italienska landsbygd var i många avseenden ett annorlunda samhälle, men fattigdomen där har inte försvunnit, bara ändrat karaktär och blivit mer internationaliserad. Det är inte enbart de fattiga italienarnas trakter utan också en värld, som i sin tur också delvis övergiven, numera befolkas av nästan spöklika gestalter från Balkan och Afrika, gatuförsäljare och diversearbetare som – för att anspela på romanens övergripande tematik – framlever sina dagar som ett slags levande döda i en ekonomisk och social skuggvärld.

Fra angelico - Cristo deriso
Fra angelico – Cristo deriso

Språket är ett sätt att besvärja döden, men tekniska medier och god konst är också användbara metoder. Esther Kinskys kanske mest lyckade drag i kompositionen av Hain är det intressanta spelet mellan natur och tekniska medier. I en fotoväska hittar berättarjaget ett gammalt negativ som antyder konturerna av den döde M., vilket med ens väcker ett bortträngt minne till liv. I skildringarna av barndomens Italienresor framhålls kikaren, som för barnet blev det viktigaste mediet för att under många timmar i bil uppleva och bekanta sig med landskapet. Faderns starka konstintresse skildras också som en del i detta, hans närmast svärmiska intresse för Fra Angelicos metod för att åstadkomma den blå färgen i sina verk och hans initierade utläggningar av tekniken bakom de bysantinska mosaikerna i Ravenna, som åter träder fram i minnet vid återseendet av dessa mästerverk.

Esther Kinskys nya roman är ett anspråksfullt verk som lågmält beskriver en närmast perfekt pendelrörelse mellan ett inre och ett yttre landskap, nu och då, liv och död, natur och kultur. Genom sin omsorg om både stoffet och språket har hon komponerat en försiktigt hoppfull sorgesång som visar vad litteraturen kan åstadkomma när den är som bäst.

 

Esther Kinsky läser ur en av hennes böcker

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!