Romanen Radium av Atle Naess är verklighetslitteratur på norska. Inte bara huvudpersonen Ellen Gleditsch var en verklig person – hon var kemist inriktad på radioaktivitet och Norges andra kvinnliga professor – utan också Marie Curie och Cora Sandel finns med, alla omgivna av författaren och hans vedermödor med både sig själv och boken.
Atle Næss är en norsk författare som jag har försökt följa genom åren. Han hör inte till dem som nått Sverige på den norska kulturvågen men har ett gediget rykte i hemlandet som flitig. gedigen och mångsidig, med romaner från samtid och från historien – här i Dixikon skrev jag 2021 om hans roman från andra världskriget, Blindgjengere – biografier om Munch, Leonardo da Vinci, Galileo Galilei. En stor bok om Nidarosdomen, en liten bok om språkens mångfald, en roman om aposteln Paulus, en roman om matematik: Roten av minus en. Och mycket mer.
Och nu en roman om radium som heter just Radium (2025) med underrubriken En meta(stase)roman. Närmare bestämt är det en biografisk roman om Ellen Gleditsch, en norsk kemist född 1879, död 1968, Norges andra kvinnliga professor. Romanen följer henne som ung assistent till Marie Curie i Paris genom en storartad karriär fram till professuren 1929 – som hon fick trots förutsägbart manligt motstånd.
Denna biografiska roman är inpackad i något som ser ut som en självbiografisk roman: det börjar med att författarjaget ger oss en interiör från sitt aktuella liv. Han skriver och skriver. Han tar ett glas vin eller två, han går i skogen och plockar svamp, han motionerar, helst på skidor.
Livshistorien gör sig påmind när han stöter ihop med en ungdomsförälskelse – som han får sällskap med i skidspåret. Han funderar på nya projekt – varför inte en biografisk roman om Cora Sandel? Därmed skulle han göra det som hans pappa ville göra: pappan, fransklektorn, som tog barnen på sommarturer till Frankrike.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Så får han vid en läkarundersökning besked om att han fått prostatacancer. Den kräver behandling – strålning – något som görs på det som i Oslo heter Radiumhospitalet. Under en tur till Paris i Cora Sandels fotspår får han för sig att titta in på Musée Curie för att få veta mer om just strålning och radium. Där finner han den norska förbindelsen: Ellen Gleditsch – som han så ägnar en roman.
Den inledande jag-berättelsen och den efterföljande romanen inviterar till en diskussion om ”verklighetslitteratur”: romanen handlar ju om verkliga personer. Gäller det också författaren? den inledande delen lockar till misstanken att Atle Næss skriver om sig själv. Men författaren i romanen heter inte som på omslaget. Atle har blivit Anders. Och jag gissar att avsikten just är att vi ska fundera på saken – men inte riktigt veta vad vi ska tro.
Efter den kvasi-självbiografiska inledningen följer den biografiska romanen om Ellen Gleditsch och hennes bidrag till upptäckten och användningen av radium och av det som blev hennes specialitet, isotoperna. Romanen kulminerar när hon blir professor och därefter, i en avslutande del, går romanen tillbaka till det kvasi-självbiografiska: Jaget stöter ihop med ex-kärestan, igen, han går på cancer-kontroll, igen. Livet fortsätter trots allt. Och vi har läst en roman inuti en roman.
Om författarjagets romanliv består av vardagsliv och triviala upprepningar så är Ellen Gleditschs liv i gengäld spektakulärt och händelserikt. Från uppväxten i Tromsø (som vi bara får minnesglimtar av) via den långa Paris-tiden som assistent på det laboratorium där Marie Curie gör sina banbrytande upptäckter, till universitetskarriär i Oslo med utflykter till laboratorier på Yale och Harvard i USA, och men ledande positioner i sammanslutningar av kvinnliga forskare. Hon får rentav träffa prresidentfrun, Mrs Hoover. Hon gör faktiskt stor internationell karriär.
Hennes roman slutar som sagt med professuren men i den efterföljande och återigen kvasi-självbiografiska epilogen får vi ändå några antydningar om hennes fortsatta liv och verksamhet, hon hann till exempel göra aktivt motstånd under ockupationen. Läsarens slutintryck av Eller Gleditsch blir en duktig, arbetsam, självuppoffrande och säkert framstående kemist, kanske rentav nyskapande (även om romanen vill visa att hon lärt sig det hon kan och gör av Madame Curie).
Hon framställs inte som någon hänsynslös karriärist – men hon gör en stor karriär. Och vid åtminstone ett tillfälle – i samband med professorskonkurrensen – tar hon en genväg: när saken verkar stå och väga ser hon till att få fram ett brev från Madame Curie. Nobelpristagarens rekommendation ger henne jobbet.
Vi får lära oss en hel del om kemi, radium, grundämnen och isotoper. Och vi får inblickar i de miljöer där det forskas och arbetas. Höjdpunkten – för mig – är det långa avsnittet om Ellens första tid i Paris runt 1910. Då handlar det inte bara om laboratoriet utan också om gator jag gått och en miljö som känns bekant, inte minst från litteraturen. Författaren tänkte ju först skriva om Cora Sandel och den oöverträffade Paris-romanen om denna tid är Sandels Alberte och friheten.
Cora Sandel var ett författarnamn; hon hette Sara Fabricius och kom, just som Ellen Gleditsch, från Tromsø och hade med sina konstnärsdrömmar tagit sig till Paris. I romanen får Ellen träffa Sara och de upptäcker tillsammans Paris, de går på kända caféer, de går till Bourdelles ateljé där den store skulptören får föreläsa om formens betydelse – vilket kontrasteras till Ellens fascination av kemins och tillvarons grundämnen. Ellen och Sara får förstås gå på varieté och se Colette i aktion – en nog så provocerande uppmaning till kvinnofrigörelse.
Sara gifte sig med den svenske skulptören Anders Jönsson, får ett barn men under kriget går makarna isär och Sara lever i misär, medan Ellen alltid klarar sig. Senare, en bit in på 20-talet, sänder Sara sina första litterära försök under pseudonyumen Cora Sandel till Ellen, som får uppvakta Oslos tidningar för att få den publicerad, vilket motiverar ett möte med några litterära ungdomar (som skulle bli storheter) och besök på den sedermera legendariska tidskriften Mot Dag. På så sätt kopplar Atle Næss samman sin författares första projekt – Cora Sandel – med sitt eget: Ellen Gleditsch.
Dessa exempel från romanen skulle visa att den är full av finurligheter men också full av glimtar från Ellen Gleditschs liv – som växer ut till kulturhistoriska interiörer, ibland med vetenskapshistorisk udd. Dessutom är det ju en ”meta(stase)roman”: Atle Næss lockar in oss på funderingar om förhållandet mellan fiktion och verklighet – som verkar som en variant av förhållandet mellan konst och vetenskap.
Författaren erbjuder ett produktivt kunskapsdilemma: är kanske Madame Curies och Ellen Gleditschs upptäckter också konstruktioner med inslag av fiktion? Är kanske Bourdelles former och Cora Sandels texter minst lika sanna verkligheter som vetenskapen om verkligheten? Är en biografi alltid en självbiografi? Är självbiografin alltid en roman? Sådana frågor kan väl inte besvaras – men romanens och litteraturens privilegium är att göra dem levande och angelägna.
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om Naess Blindgjengere
- Klicka här för att läsa om finsk verklighetslitteratur
- Klicka här för att läsa om irländsk autofiktion