Påpassligt inför valet nu på söndag skriver Anders Björnsson om en biografi över den tidigare brittiske finans- och premiärministern Gordon Brown, som lyckades halvera barnfattigdomen, trygga pensionerna, tredubbla ulandsbiståndet, säkra hälso- och sjukvård i offentlig regi, utan att nämnvärt höja inkomstskatterna, som inredde sin premiärministerbostad med privata medel och som avstod från den sedvanliga pensionen när han lämnade ämbetet.
Biografier över levande personer brukar ha kort livslängd. Väsentligt material som behövs för att prestera en fullödig levnadsteckning har inte blivit tillgängligt. Hänsyn till den porträtterade med nära anhöriga kan stå i vägen för obekväma sanningar. Detta gäller i hög grad om vederbörande alltjämt är en aktiv person som fortsätter att sätta spår efter sig.
Nutida brittiska biografer tycks inte ha för många sådana reservationer. Man får föreställa sig att detta kan vara en följd av utstuderad förlagspolicy: att en person som fortfarande är in living memory för den läsande allmänheten säljer mer än en som måste grävas upp ur det förflutnas träskmarker. Baksidan är att mycket som den nyfikne får reda på redan är känt och i viss mån ältat.
Gordon Brown (f. 1951) avgick som premiärminister i slutet av år 2010, och han har redan blivit föremål för fyra biografier, den senaste – Gordon Brown. Power with Purpose av James Macintyre – utkommen i år. Den uppges i förlagsreklamen vara ”definitiv”, slutgiltig, men är det naturligtvis inte. Någon punkt för ett verksamt leverne är ännu inte satt. Brown själv förekommer ymnigt i framställningen med nyligen gjorda uttalanden och repliker.
För detta är en journalistisk produkt, inte ett akademiskt arbete. I god mening journalistisk: författaren låter vänner och fiender komma till tals, han döljer inte sina sympatier (antipatierna tonar han ned). Intervjuer är primärkällor och ger inte enbart bakgrunder. Källkritik i strikt mening utövas nästan inte alls. Ändå är detta en mycket läsvärd – och lättläst – bok. Insiktsfull utan att vara djuplodande.
*
Den skotske prästsonen Gordon Browns karriär är en framgångssaga, med flera svackor och tragedier. Till sättet något tillbakadragen gör han väl ifrån sig som student i Edinburgh, utses av studiekamraterna till rector, en huvudsakligen honorär befattning för att representera de studerande inför universitetsledningen, för det mesta en extern med pondus, men Brown förefaller att tidigt ha haft erforderlig pondus.
Framgångsrika studier – han läste dygnet runt, festade nästan inte alls (jfr med Boris Johnson i Oxford!) – avslutades med en doktorsexamen i politisk historia. Han anslöt sig till Labour, skrev flitigt i provinspressen. I hembygden lärde han sig också vad nedgången i gruv- och textilindustri betydde för vanliga människors levnadsstandard. Bekämpa fattigdom blev politisk ledstjärna för honom. Endast motvilligt for han till London – för att göra politik och historia, inte bara forska om politik och historia.
Thatcherårens Labour hade lagts i ruiner. Brown – tillsammans med några andra ungtuppar, bland dem Tony Blair och Robin Cook, också skotte, sedermera utrikesminister – bestämde sig för att göra Labour till ett socialdemokratiskt omfördelningsparti. Han förlorade kampen mot Blair om partiledarposten, men som finansminister under tio år lät han finanskapitalet flöda och föra över skattepengar till statskassan, så att han kunde få budgetmedel till att halvera barnfattigdomen, trygga pensionerna, tredubbla ulandsbiståndet, säkra hälso- och sjukvård i offentlig regi – och detta utan att nämnvärt höja inkomstbeskattningen. Brittisk medelklass njöt av den regimen.
Hans program var stabilitet. Den ekonomiska tillväxten fick marknadskrafterna sköta. Han säkrade riksbankens politiska oberoende men var skeptisk till privata välfärdsinitiativ (som Blair förespråkade) och till avgiftsbelagda universitetsstudier.
*
Kraschen kom under hans andra och tredje år som premiärminister, 2008–2009. En överexpansiv fastighetsmarknad och okontrollerad kreditgivning störtade banker och andra finansinstitutioner i gruset, med företagskonkurser och massarbetslöshet som följd. Browns recept, som han till slut vann de flesta viktiga världsledare för, var statsintervention (uppköp av banker, reglering av finansiella transaktioner) och statlig upplåning för att kunna fördela de ekonomiska bördorna någorlunda rättvist i samhället. Recessionen övergick därmed inte i en långvarig depression.
Den brittiske premiärministern inhöstade beröm för sin centrala roll i dessa energiska räddningsaktioner. Men han mötte också motstånd, särskilt från sensationspressen. Murdoch-konglomeratet, som favoriserat Blair, tog konsekvent ställning för den konservativa oppositionen som hade slumrat under New Labour. Valet 2010 slutade med nederlag: Brown misslyckades med att sy ihop en bräcklig majoritetskoalition med liberaldemokraterna och ett fåtal småpartier.
Gordon Brown har alltid omgivits av ryktet om att vara arbetsnarkoman. Han ville se resultat, maktpositionen kom i andra hand. Den från början blyge kunde bli lynnig, ”vulkanisk”, när man inte lyssnade på honom. Han kunde till och från vara en lysande retoriker – Macintyre ger flera goda exempel på detta – men han var ingen utvikningsmänniska och han höll sin egen familj i bakgrunden.
Inte heller tog han för sig. Han vägrade att acceptera gåvor från gäster och besökare. Han inredde sin premiärministerbostad med privata medel, och när han lämnade ämbetet avstod han från sedvanlig pension. Starkt skuldsatt ägnade han sig därefter inte åt lobbyism, och han gav sig heller inte ut på välbetalda talarturnéer. Han var med om att skapa välgörenhetsnätverk över hela landet, med stationer där undernärda och utblottade invånare har kunnat få livsmedel, kläder, bränsle för den kalla årstiden. Här visade han sig vara en duktig tiggare från företag och affärsfolk vid kassa.
Själv hade han fått allt genom ordets makt, genom faderns predikningar och plugget på universitetet, och därför blev Gordon Brown ett perfekt val när FN:s generalsekreterare ville ha en emissarie för att styra utbildningssatsningar i världens fattigaste länder. 50 miljoner skolplatser ska ha tillkommit!
Brown, helst iklädd svart kostym, hade sin tro, den reformerta. Som backbencher motsatte han sig lagförslag om assisterad dödshjälp; hans linje var förbättringar av den palliativa vården, hade han inte själv hållit sin dödsdömda dotter i hand när hon avled endast få dagar efter födelsen? I efterhand har han ångrat sin uppslutning kring Storbritanniens deltagande i det laglösa Irakkriget 2003.
Det lär komma fler Gordon Brown-biografier.
- Klicka här för att läsa Anders Björnson om två magnifika britter
- Klicka här för att läsa Anders Björnson om en biografi över George F. Kennan, det kalla krigets arkitekt
- Klicka här för att läsa Anders Björnson om Stephen Kotkins biografi över Stalin