Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina har den nuvarande polariseringen mellan öst och väst ofta jämförts med förhållandena under kalla kriget. Om den som kallats det kalla krigets arkitekt, den sammansatte George F. Kennan, välkänd för sin X-article (eller ”långa telegram”), som lade grunden för USAs uppdämningspolitik mot Sovjetunionen, har Frank Costigliola nyss kommit ut med biografin Kennan: A Life between Worlds.
George F. Kennan blev urgammal. Det torde ha förvånat honom själv. Han plågades under hela sitt vuxna liv av sjukdomar och bräcklig hälsa: dålig mage och utmattningssymptom, med långa vistelser på sjukhus och sanatorier. Han slets mellan erotik och civilisation, mellan ett kreativt förhållningssätt till livets utmaningar och en disciplinerad, nästan militärisk ordningsamhet.
Det är den röda tråden i Frank Costigliolas voluminösa enbandsbiografi, Kennan: A Life between Worlds, över den amerikanske diplomaten och statsmannen, som fick tillbringa den större delen av sin aktiva tid i disponibilitet.
Han föddes och växte upp i Milwaukee, Wisconsin, den tyskaste av städer i USA, och lärde sig flytande tyska i barnaåren under en längre vistelse i Kassel, där fadern studerade europeisk skattelagstiftning. Familjen var knappast välbärgad, och ekonomiska bekymmer skulle prägla Kennans vardag också då karriären under många år gick spikrakt uppåt. Bekymren satte stopp för alla planer på att kandidera till senat och representanthus, sedan han fått sparken från utrikestjänsten. En åtråvärd forskarprofessur vid prestigefyllda Institute for Advanced Study i Princeton (där Einstein hade verkat) blev den trygga hamnen under hans sista femtio levnadsår.
Sin grundutbildning fick han vid en militärskola. Mobbning och klasstryk ingick i den dolda läroplanen. Detta passade den gänglige ynglingen sällsynt illa. Han kompenserade sig genom framgångsrika akademiska studier som igen tog honom till Tyskland, där han specialiserade sig på rysk kultur och historia och tränade sig hårt i det ryska språket. I tjugotalets Berlin fanns det gott om ryska emigranter som kunde ge privatlektioner och snart kunde han tala ryska felfritt. Han slukade de ryska litterära giganterna och kom att älska Tolstoj och Tjechov, den senare en favorit som han ville men aldrig fick tid eller kraft att skriva en bok om.
Tjänstgöringar på amerikanska beskickningar i Berlin och Riga och till slut i Moskva – när diplomatiska relationer mellan Sovjetunionen och Förenta staterna äntligen upprättades i början av trettiotalet – skaffade Kennan goda möjligheter att fördjupa sina kunskaper om stormaktspelet mellan Öst och Väst, i nutid och förfluten tid. Hans depescher till Washington hade ofta karaktären av forskningsrapporter, med material hämtat från primärkällor i arkiv och andra institutioner. Kennan knöt intima kontakter inom tyska och ryska elitkretsar. På hemmaplan fick han både beundrare och avundsmän.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Chocken kom 1937, när många av hans förbindelser i den sovjetiska hierarkin blev offer för Stalins hänsynslösa utrensningspolitik. Han ansåg inte att anklagelserna som framfördes under skådeprocesserna var helt och hållet grundlösa men fann tillvägagångssättet monstruöst. Kennan skapade, menar Costigliola, också ett monster av dessa erfarenheter, som sedan skulle ligga till grund för Kennans roll som kalla krigets huvudarkitekt. I slutet av fyrtiotalet var han tillbaka i den amerikanska huvudstaden, som den förmodligen mest inflytelserike tjänstemannen i State Department, närmast utrikesministern.
Kennans grundkoncept för kalla kriget gick ut på containment. Syftet var att sovjetimperiets internationella maktambitioner efter andra världskrigets skulle hållas tillbaka. Hökar i utrikesförvaltningen ville driva företaget längre genom att – om nödvändigt med krigiska medel – rulla tillbaka fiendemaktens inflytelsesfär rent fysiskt-geografiskt. Kennan eftersträvade istället ett ömsesidigt militärt tillbakadragande från den europeiska kontinenten; han betvivlade Moskvas lust och ork att expandera.
Marshallplanen, som Kennan var med om att utforma, utgjorde grundbulten i projektet. Den skulle sätta det krigshärjade Europa och det besegrade Tyskland ekonomiskt på fötter igen och skapa ett neutralt block, till stora delar avrustat, mellan de bägge huvudkombattanterna. I utrikespolitiken hade han lätt att anamma mottot från John Quincy Adams, USA:s sjätte president, att ”America goes not abroad in search of monsters to destroy”. (Där har han fått efterföljare i nutida förespråkare för en återhållsamhetens utrikespolitik, som Andrew Bacevich och Anatol Lieven, verksamma vid det rätt nyupprättade Quincy Institute for Responsible Statecraft.)
Nu kan biografen Costigliola visa, att Kennan till en början inte alls avvisade väpnade attacker in i det monstruösa fiendelägret – det är huvudsakligen en efterhandskonstruktion. I sitt 5.540 ord ”långa telegram”, den längsta depeschen i den amerikanska diplomatins historia, daterat den 22 februari 1946, hade han utmålat Ryssland som regerat av ”asiatiska tyranner”: en omänsklig, omoralisk kraft, som – oberörd av faktiska omständigheter – led av ett patologiskt tvång att förgöra allt som var anständigt i västvärlden.
Och i en bok från år 2000 kunde den långvarige utrikeskorrespondenten Peter Grose avslöja, att Kennan så sent som 1948, då denne ännu satt centralt i State Department, starkt förordade, att den amerikanska regeringen i hemlighet finansierade och understödde subversiva paramilitära operationer, innefattande ”gerillastyrkor, sabotagegrupper […] och lokala upprorsrörelser”, bakom järnridån.
Men Kellan fick snabbt kalla fötter när han såg hur krigsmaskinen i det egna landet gavs närmast fria politiska tyglar, och hökar militariserade vad han litet senare såg som sina närmast psykologiska iakttagelser. Diplomatin, hans profession, kom därmed på mellanhand; och toppmöten mellan de stora – eller inte så stora – satte han ingen tilltro till.
Tillkomsten av Nato permanentade motsättningarna och den globala maktkampen. Kennan blev en av militäralliansens tidiga kritiker, och under Vietnamkriget skulle han framträda som den främsta inhemska fredsduvan och nedrustningsivraren. Varje tecken på försoning mellan maktblocken borde uppmuntras, enligt honom. Han glödde för avspänning. När kalla kriget var över, såg han det som naturligt, att båda stormaktspakterna avvecklades.
Men då var George Kennan – efter tämligen misslyckade ambassadörsposteringar, först i Moskva, sedan i Belgrad – berövad all faktisk handlingskapacitet. Han blev den evige, superintelligente opponenten. Inte bara mot krigspolitiken utan också mot industrisamhällets avarter, mot allmän kulturell förflackning och mot massdemokratins oförmåga att ta itu med mänsklighetens ödesfrågor som miljöförstöring och okontrollerad befolkningstillväxt.
Kongressens ställning måste beskäras, ansåg Kennan, som faktiskt redan i yngre medelålder hade förespråkat ett despotiskt, auktoritärt styre som hade betydande likheter med vad som fanns att hämta i tidens fascistiska läror. De bästa borde bestämma – ett slagord med uttryckliga referenser till Platons idealstat.
Denna elitism och expertvurm hade han för övrigt gemensamt med sin något äldre trätobroder Walter Lippmann. Kennans förakt för judar, svarta, hispanics, white trash och kvinnor liksom för de koloniserade folken, ingick i kompotten. Mycket av detta höll han fast vid genom åren. En 1700-talsaristokrat var han till sitt sinnelag, summerar Costigliola, om också inte till sin finansiella status.
Något som denne biograf inte berör, men som passar utmärkt väl in i det nostalgiskt-aristokratiska mönstret, är en tanke som den åldrade Kennan luftade i sin bok Around the Cragged Hill (1993), nämligen att bryta upp den amerikanska statsbildningen i ett dussintals autonoma republiker, där tidiga delstater i unionen som Vermont, Maine och New Hampshire fick möjlighet att gå sina egna fredliga vägar, enskilt eller tillsammans. Han ville ett småskaligt Amerika, inte en skrämmande imperienation, styrd från Washington.
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om Sheila Fitzpatricks bok om Josef Stalin och hans närmaste krets
- Klicka här för att läsa Johan Öberg om Orlando Figes bok om Rysslands historia från Kievrus till Putin och kriget i Ukraina och om den ryska ”identitetspolitiska sagan” där öst står mot väst
- Hör Costigliola om Kennan: