I en andra text om nordafrikanska romaner, som båda har förvandling som tema, presenterar Tetz Rooke den libyske dramatikern och författaren Mansur Bushnafs Den gyllene hunden, en roman om en ”libysk hunds” metamorfoser under de händelserika decennier då Libyen förvandlades från ett fattigt postkolonialt kungadöme till en oljerik postrevolutionär diktatur.
Den 24 februari 2012 svepte någon in den ikoniska skulpturen av Gasellen och Skönheten vid Tripolis strandpromenad i ett blått skynke för att dölja flickans nakenhet för blickarna. Misstankarna riktades mot islamistiska element bland rebellerna som störtat diktatorn Gadaffi året innan; de drev en ideologisk kampanj mot ”avgudadyrkan” och hade attackerat såväl sufihelgedomar som statyer tidigare.
Skynket försvann efter några dagar och det dröjde två år till nästa attack mot skulpturen: sommaren 2014, samtidigt som inbördeskriget flammade upp på nytt i Libyen, besköts kvinnofiguren med ett raketgevär som efterlämnade ett stort hål i bronsen, innan tripoliborna slutligen den 4 november vaknade upp till nyheten att Gasellen och Skönheten under natten hade blivit ”bortförda” – figurerna var försvunna och bara fundamentet stod kvar.
Bildstormandet är en historisk konstant. Var tid har sina bildförstörare. Beroende på sympatierna benämns de olika: antirasister, antifascister, antikommunister, gudskämpar, fanatiker, vandaler eller extremister. Efter att Muammar Gadaffi genom en militärkupp tagit makten i Libyen 1969, proklamerade han uppror mot alla symboler för den italienska kolonialismen. Italien, som styrt Libyen som en koloni fram till 1943, hade manifesterat sin fascistiska vision av territoriet som den ”fjärde stranden” (Quarta Sponda) och en historisk del av moderlandet, med en mängd statyer och monument.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Efter revolutionen flyttades eller förstördes de flesta av dessa. Men fontänen med gasellen och flickan (Fontana della Gazzella) av skulptören Angiolo Vannetti (1881 – 1962) som uppförts i Tripoli år 1932, lät Gadaffi av någon anledning vara kvar. Kanske för den möjliga progressiva symboliken? Den nakna nymfen med libyska drag kunde ju tänkas gestalta den frigjorda libyska kvinnan, som var en del av diktatorns ideologiska projekt. Eller kanske för fontänens folkliga popularitet och kulturella prestige? Under 1960- och 1970-talet blev den till en symbol för konst och litteratur i Tripoli tack vare det livliga kafélivet i närheten.
*
Den libyske dramatikern och författaren Mansur Bushnaf (f. 1954) är en av dem som minns den nu försvunna skulpturen från den tiden: Gasellen och Skönheten är ledmotivet i hans underfundiga roman Den gyllene hunden (al-Kalb al-dhahabi, 2021), som skildrar en ”libysk hunds” metamorfoser under dessa händelserika” decennier då Libyen förvandlades från ett fattigt postkolonialt kungadöme till en oljerik postrevolutionär diktatur.
Romanen handlar också om staden Tripolis metamorfoser under samma historiska period, delvis sedd i ett nostalgiskt skimmer. Skulpturen av Vannetti – som ironiskt har kallats för de ”demolerade monumentens skulptör” på grund av alla konstverk han en gång gjorde för senare störtade regimer världen runt – gestaltar i boken förvandlingens tema, såväl av landet som av staden och individen.
Protagonisten är en hund som genomgår en magisk transformation till människa/man utåt men behåller sitt väsen och medvetande inåt. Första gången han förmänskligad stiftar bekantskap med fontänen är efter en våldsam studentdemonstration mot kungen år 1967. Polisen har använt tårgas och han behöver skölja ögonen. Med ena handen tar han stöd mot Skönhetens axel och med den andra mot Gasellens huvud, samtidigt som han undrar över skulpturen. Han ser sin egen belägenhet speglad i figurerna. I gasellen ser han en bild av naturen och ursprunget och i flickan en bild av sin förvandling i staden, som deformerar allt till mänskliga former.
En självreflexiv berättarröst hackar upp historien och kommenterar texten. Berättaren (öppet identisk med författaren) avbryter ideligen handlingen med förklaringar och utvikningar. Han beskriver Tripoli som en ugn för förvandlingar och utnämner staden till en ideal plats för metamorfoser sedan mer än två tusen år. Han hänvisar till den antike författaren, Apuleius (124 – 180), vars romerska roman, den satiriska komedin Den gyllene åsnan (först känd som Metamorfoser), är den litterära modell han öppet leker med.
Apuleius var också nordafrikan precis som jag och min hjälte, förklarar han, och hamnade i kärleksbesvär i Tripoli precis som vi. Men till skillnad från Apuleius roman och de flesta andra metamorfoser i litteraturen, från Ovidius till Kafka, som handlar om människor som förvandlas till djur, träd, stenar eller insekter, ska huvudpersonen i min bok vara en hund som metamorfoseras till mänsklig varelse. Detta inträffar under en stormande kärleksakt med en kvinna. Ty sådant är fullt möjligt, fortsätter han: extasens ögonblick är en storm i tillvaron som får vissa livsformer i oss att dö ut och andra att uppstå; celler, bakterier, kräldjur, däggdjur, människor, vissa dör ut så att andra kan uppstå.
För stormen svarar en italiensk änka som bor i en villa. Hennes doft lockar in den gyllene hunden i trädgården. Hon badar honom i swimmingpoolen, klappar och smeker honom och kallar honom för Libeccio mio, ”min heta libyska vind”. I hennes bädd undergår han sedan en nattlig, mardrömslik metamorfos: pälsen faller av, käkarna återbildas, huvudet växer, tassarna blir händer och svansen krymper till ett litet bihang; han kan plötsligt förstå och prata människospråk, börjar röka cigaretter och blir till en man.
Till sina grannar och bekanta säger signoran att han är hennes nye make från landet, Said, med okänd libysk far och italiensk mor. Han får ansvar för att vakta hennes lantegendom, och arbetarna där ger honom smeknamnet ”signorans hund” på grund av hans brutala metoder.
*
Men någonstans skaver kostymen. Efterhand som han växer in i rollen som signorans respektable make, tycks han alltmer förlora kontakten med sitt inre jag. Förvandlingen börjar kännas som ett helvete. Han utvecklar en dubbelnatur och drömmer sig ut med gathundarna på nätterna. Han upptäcker invånarna i slummen och umgås med dem. Han möter Salima, ensamstående mor som tjänar som hembiträde hos signoran under dagarna samtidigt som hennes barn letar mat bland soporna. Med sin doft av vilda örter och mjölk väcker hon undertryckta minnen till liv. Han känner igen sig i henne. De är två av alla rotlösa migranter som nöden drivit dit, en hund och en gasell, ombakade i Tripolis ugn till man och kvinna, ensamma som Adam och Eva.
Tiden före överste Gadaffis militärkupp 1969 var turbulent: studentprotester, strejker, agitation mot kungadömet och den styrande eliten. Oppositionen kallades ”vilda hundar” i den officiella retoriken, jagades och dödades av polisen. När kuppen så kommer fylls gatorna med jublande människor. Salima tar Said i handen och drar honom med sig ut bland folkmassorna. Där ylar han högt med tillsammans med de andra, och blir så småningom en av dem som ylar högst i revolutionens kör. Han rymmer från sin blonda ängel, gifter sig med sin bruna och genomgår en ny transformation.
När de sista italienarna kastas ut ur Libyen och deras egendomar exproprieras, övertar Said signorans villa och Salima hennes plats. Det är de fattigas revansch. En rosenröd tid tar sin början, förklarar berättaren, och räknar upp allt som revolutionen nu levererar: bostäder, arbete (ofta inom säkerhetspolisen och armén), inkomster och mat på bordet. Anden i den magiska oljelampan uppfyller alla önskningar och gåvorna regnar ner över folket: frukt, kött och tjänare. Landet genomgår en kollektiv förvandling, hjälten inbegripen. Varenda cell i Salimas kropp färgas röd som vin och berusar honom; hon är Skönheten och Gasellen i ett.
Men en dag upptäcker han att det låter ihåligt när han knackar på skulpturen och känner sig plötsligt ihålig själv, som en ihålig man, tom inuti. År 1973 håller Gadaffi ett tal i Zuwara och tillkännager en ”kulturrevolution”. Alla lagar och all byråkrati från det gamla systemet ska avskaffas, folket ska beväpnas och främmande ideologier och oislamiska idéer från andra länder och kulturer bekämpas. Utländska böcker blir förbjudna och rensas ut från bibliotek och bokhandlar; författare, intellektuella och politiker stämplas som ”sjuka”, efterlyses och fängslas. Alla språk utom det arabiska blir förbjudna, även inhemska berberspråk. På TV visas razziorna, bokbålen och rättegångarna som sedan följer. Ett skräckvälde tar sin början. Hjälten darrar och hjälpt av sin nitiska hustru eldar han i hemlighet upp italienskans kvarlämnade bok (Divina Commedia?) i trädgården, samtidigt som han öppet demonstrerar och stöttar det som sker.
Men trots allt kan han inte glömma signoran. När han promenerar under de italienska valven i Tripoli är han kvar i hennes famn, ur trädgårdarna känner han doften av hennes parfym. Han gråter ofta ensam inför skulpturen av Gasellen och Skönheten som han nu tolkar på nytt sätt: nymfen från havet har blivit fråntagen allt, till och med sina kläder, förnedrats och kastats ut. Han hör hur hon jämrar sig under metallen. Nu ber hon gasellen från öknen om nåd, men hon vänder sig bort.
Slutkapitlet i romanen har rubriken ”Skönhetens jämmer”. Mot slutet av 1970-talet kollapsar ekonomin, butikerna stänger och varorna försvinner. Gaddafis radikala politik har misslyckats. Tripoli förfaller och skräpet fyller gatorna. Dysterheten och missmodet griper omkring sig. Talkörerna och de patriotiska sångerna tystnar. Nu är det inte bara han som hör flickans jämmer, det gör majoriteten av Tripoliborna. Han tröstlyssnar på italiensk radio i sitt hem, tittar på italiensk TV och sörjer förlusten av signoran. Att lära sig sörja innebär den slutliga fasen i förvandlingen: han har blivit människa på riktigt.
Men Salima förvandlas också, blir hårdare, grymmare. Said ser henne jublande på teveskärmen under de direktsända hängningarna av regimkritiker på gator och torg. Offren liknar vanliga människor, men kallas ”vilda hundar” i propagandan. De är kanske också förvandlade varelser precis som han? Han börjar frukta att han själv står på tur. Att Salima blivit aggressiv och kallat honom ”hund” spär på rädslan. Tripolis ugn flammar högre och högre och lågorna slukar så småningom allt och alla … Berättelsen om den gyllene hunden upphör här, kanske av biografiska skäl?
*
Författaren Mansur Bushnaf fängslades 1978 och tillbringade sedan 12 år som politisk fånge. Det är en annan historia. Den har han redan speglat i sin första roman, Tuggummi (al-Ilka, 2008), som förbjöds i Libyen efter utgivningen i Kairo men finns översatt till engelska. Statyer spelar en viktig roll i denna bok också, men nu som sinnebild för Tripolis stagnation under 1980-talet. Inslaget av metatext och reflektioner över skrivandets paradox i ett klimat som kräver tystnad och självcensur är annat gemensamt stoff.
Allegorin erbjuder möjligtvis en utväg. Att skriva fritt i skuggan av ”den svarta pesten”, som han metaforiskt kallar de salafistiska kidnapparna av skulpturen, är nämligen inte möjligt, förklarar berättaren i Den gyllene hunden. Men även fabeln måste i nutidens Tripoli beakta moralens gränser, för till skillnad från på Apuleius tid skulle ingen apologi rädda livet idag, tillägger han.
Bushnaf kallar i sin arabiska text Apuleius för ”vår fromme föregångare”, salafuna al-salih. Genom att använda epitetet salaf, ”föregångare” eller ”förfader” utmanar han ironiskt salafisternas föreställning om vem som har rätt till libyernas historia egentligen. Det grekisk-romerska Libyen är också en del av vår identitet, betonar han indirekt. Apuleius litteratur och ruinerna i Leptis Magna vittnar om samma sak.
Intresset för andra delar av den nordafrikanska kulturen än de arabisk-islamiska återfinns hos många arabiskspråkiga författare från regionen idag, ofta med fokus på amazighernas (berbernas) historia. En annan intressant parafras på Apuleius Metamorfoser är En åsnas biografi (Sirat himar, 2014) av den marockanske författaren Hassan Aourid (f. 1963), översatt till spanska som El asno de plata. Här låter författaren den kärlekskranke ynglingen, som i Lucius efterföljd blir förvandlad till åsna, vara en ung man från den berbisk-romerska staden Volubilis i en politisk allegori som kombinerar vurmen för antiken med amazigh-rörelsens narrativ och aspirationer, med en tillsats av ekivoka kryddor enligt Apuleius klassiska recept.
- Klicka här för att läsa den andra artikeln om metamorfoser, Igelkotten och skogen, en fantasirik, finurlig och grymt underhållande miljöaktivistisk roman från Marocko
- Klicka här för att läsa Annan Jansson om samtida egyptisk litteratur
- Klicka här för att läsa om romanen i Oman