En författare med många ansikten 
Om den lyriske ironikern Dmitrij Bykov

Dmitrij Bykov, som räknas som en av de ledande liberala, ryska intellektuella och oppositionella gestalterna, har en litterär och journalistisk produktion bakom sig som är så omfattande att den är svår att överblicka: ett tjugotal romaner, nästan lika många diktsamlingar, ett tiotal böcker om sovjetisk och rysk litteratur och litteraturhistoria och mängder av annat som samlats i ett tjugotal volymer. Om Bykov, som numera bor i New York, skriver här Gustaf Lewander.

 

Författarna och diktarna har, ända sedan Ryssland på 1700-talet började sin omvandling till en modern statsbildning, intagit en ledande roll i formandet av landets utveckling. Ibland som favoriserade propagandister eller förföljda dissidenter likt Alexandr Pusjkin och ibland, som Gavrila Derzjavin, i statens tjänst som byråkrater eller fältherrar.

Många av dem nådde kanske inte verklig verkshöjd och resning, men den roll de offentliga intellektuella fyllde, som den allmänna diskussionens fokuspunkter, var särskiljande för rysk offentlighet före angreppet på Ukraina 2022.

De hade då länge spelat rollen som uttolkare av tidsandan och samhällsutvecklingen i Ryssland och som författare, poeter och essäister ofta befunnit sig i ett märkligt, ömsesidigt beroendeförhållande till statsmakten. Medan ännu den sovjetiska intelligentian var den andliga resningens fyrbåkar i det socialistiska mörkret, har dagens intellektuella kommit att spela en mer traditionell och tillbakadragen roll; en roll som snarare motsvarar den man spelade i 1800-talets och det tidiga 1900-talets Tsarryssland.

Som (oftast) tolererade kritiker och avfällingar har de intellektuella historiskt verkat för att ge den ryska maktens ambitioner ramar och innehåll, och för att genom den litterära journalistiken lyfta olika problem och företeelser till en nivå där de kan analyseras och i vart fall hjälpligt hanteras eller diskuteras.

Under åren som föregick krigsutbrottet valde visserligen många – av olika skäl – att lämna landet, men förblev ändå en del av dess kaotiska offentlighet och intellektuella liv. Vissa har fortsatt att engagera sig i den ryska debatten på avstånd. Även om det är svårt att bedöma vilken roll de nu kan spela i landets samhällsutveckling, är fenomenet inte i sig nytt – den ryska, intellektuella offentligheten har sedan före Sovjetunionens tillkomst präglats av återkommande vågor av utvandring, repression och återkomst, alltid med svårförutsägbara följder.

Många av dem som utvandrade under Sovjetunionens sista två årtionden kom, efter många år i politisk marginalisering utomlands, att spela en avgörande roll i att forma den Ryska federationens offentlighet, ofta som konservativa (t.ex. Aleksandr Solzjenitsyn) eller nationalbolsjevikiska (t.ex. Eduard Limonov) offentliga tänkare. Den ryska, intellektuella miljön är redan därför – om än inte bara därför – värd att fortsatt uppmärksamma, trots kriget.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Bland de intellektuella som både präglat den ryska offentligheten under decennierna före kriget, och som från utlandet fortsatt att engagera sig i den ryska debatten, är Dmitrij Lvovitj Bykov sannolikt en av de namnkunnigare. Född 1967 är han också en av de mest produktiva och synliga bland dem som håller den bildade, ryska samhällsdiskussionen vid liv. Han började studera journalistik vid Moskvas statliga universitet (MGU) 1984, men började redan året därpå skriva för den fortfarande utkommande veckotidningen Sobesednik, och har sedan dess – parallellt med ett framgångsrikt författarskap – i perioder arbetat för nästan alla större ryska medier.

Bykovs litterära och journalistiska produktion är så omfattande att den inte enkelt går att överblicka. Han har författat ett tjugotal romaner, nästan lika många diktsamlingar, ett tiotal böcker om sovjetisk och rysk litteratur och litteraturhistoria, och ett stort antal andra texter, noveller och essäer, vilka samlats i ett tjugotal enskilda volymer. Hans stil – i den mån det går att sammanfatta en så produktiv skribent – karaktäriseras av en ibland lite pladdrig sarkasm och av en lekfull ironi, med en förkärlek för de stora idéerna och för de stora perspektiven.

Rysk litteratur, Sovjetisk litteratur och Litterära porträtt

Medan hans litteraturhistoriska texter har en docerande, talspråklig och lite tillbakadragen ton som mest påminner om ett förvisso mycket underhållande och intressant seminarium, är hans analytiska och journalistiska texter ofta kvicka, hårdragna, och lika svepande som de är skickligt formulerade. Det distanserade perspektivet och den ironi och sarkasm som är Bykovs främsta redskap när han skildrar sin samtid gör det emellertid svårt att ur hans texter utläsa någon tydlig ståndpunkt eller egen ideologisk linje.

De lättillgängliga och slagkraftiga analyserna är ändå en av Bykovs styrkor. Ett samlingsverk med hans kritiska texter ur olika publikationer utkom 2016 som Karmannyj orakul (’Fickorakel’), i vilken texterna åtföljs av kommentarer kring huruvida de påståenden som görs i dem visat sig stämma eller inte. I boken skriver han fascinerande om en rad både aktuella och synbart inaktuella teman; t.ex. om Aleksandr Pusjkin, Rysslands nationalpoet, och hur dennes poetiska etik – aristokratisk, självtillräcklig – återspeglas i den ryska nationalkaraktären.

Bykov förefaller mena att Ryssland och den ryska kulturen är både styrkevurmande och egensinnig, präglad av en evig, inbördes kraftmätning mellan motsatta yttringar för detta egensinne – autokrati och anarki, uppror och tyranni, aristokrati och slaveri – på ett sätt som gör att Ryssland och den ryska kultursfären utvecklas i cykler mellan de olika motpolerna; ett tankesätt som tangerar det som utvecklats av den ryska semiotiska skolan, anförd av Jurij Lotman.

Bykovs skönlitteratur tenderar åt det samhällskritiska och satiriska, som i dystopiska ZhD – en anakronistisk skildring av ett framtida Ryssland med historiska drag, där de främmande varjagerna kämpar om makten med de lika främmande khazarerna – blandat med surrealistiska och magiska element – som i Ostromov, en roman som utspelar sig bland frimurare och ockulta sällskap i 20-talets Leningrad.

Bykov har under en rad år också publicerat kritiska artiklar författade på rim; dessa finns samlade i den typiskt namngivna volymen Zaraznyje gody – ’Besmittade år’, anspelande både på utvecklingen i Ryska federationen och f.d. Sovjetunionen under hans yrkesaktiva tid, och samtidigt en ordlek på Za raznyje gody, som antingen kan betyda ’Under olika år’ eller ’För andra tider’. Titelns uppenbara ironi är typisk för hur Bykov närmar sig löjet samtidigt som han bevarar en underton av allvar.

ZhD i engelsk översättning och Ostromov på ryska

Bykov går emellertid inte så enkelt att ringa in som författare. Han rör sig gärna över genrer och experimenterar med obekanta grepp – som i samlingsverket Sny i strachi, ’Drömmar och rädslor’, inklusive romanen Iks (’X’) där ett psykologiserande och uppenbart fiktivt porträtt av Michail Sjolochov samsas med moderna skräckhistorier med drag av Edgar Allan Poe, nostalgiska återblickar, och en feberdrömsliknande berättelse – också på rim – om det bibliska Gomorra.

Mer dagsaktuell är romanen Ijun’ (Juni), som tecknar tillvaron i Moskva under det sena 30-talet och den märkliga känsla av anspänning och förväntan, lättnad och skräck, som föregick krigsutbrottet mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Kriget, som alla väntar både som en förintande och förlösande kraft, som den enda kraft som kan återlösa Sovjetunionens illdåd mot sin egen befolkning – och ge en mening åt alla de meningslösa existenser som den har gett både makt och samhällsställning – kommer helt av sig när Sovjetunionen lierar sig med Nazityskland och sedan anfaller det till intet skyldiga Finland. Återlösningen blir inte av, tillvaron förfelas, och när Paris ockuperas sommaren 1940 finns det ingen ljusning i sikte.

Bykov lär själv värja sig mot epitetet ’författare’, och ska föredra att beteckna sig själv som ’journalist’. En rysk journalist är dock något annat än den engelska reportern, som framför allt rapporterar och levererar fakta och vittnesmål. Den ryska journalisten är en berättare vars uppgift är att tolka, utbilda och ange en ton – som hela tiden måste balansera mellan kritiken och Maktens intressen.

Fram till 2021 spelade Bykov till synes detta spel mycket väl: han var en återkommande radioröst och populär skribent, även i till staten närstående media, och verkade till synes lyckas med konststycket att balansera den ofta sylvassa knivsegg som urskiljer det politiskt korrekta från det otillåtna i rysk offentlighet. Även om hans ironiserande förmodligen skaffade honom fiender inom det ryska etablissemanget, gjorde det honom också till en uppskattad författare och uttolkare av samtiden – med en bara vagt liberal, politisk profil, trots att han var en av de ledande oppositionella som framträdde på bolotnaja-torget och protesterade mot presidentvalsprocessen 2012.

Av dessa skäl orsakade det förvåning både internationellt och i Ryska federationen när undersökningsgruppen Bellingcat 2021 lät meddela att man misstänkte att Bykov utsatts för ett försök till giftmord innan han 2019 lades in på sjukhus med oklara, akuta symptom. Trots att den ryska offentligheten är erkänt otrygg, särskilt för profilerade avvikare, har de intellektuella sedan Sovjets fall varit relativt fredade – och Bykov har sällan gjort några avtryck i den dagspolitiska striden som skulle kunna tjäna som tydliga motiv för någon aktör, annat än just hans inblandning i protesterna 2012.

Iks på ryska, La Justification på franska och Ijun’ på ryska

Hela skeendet framstår i efterhand som gåtfullt, och svårförklarligt även efter ryska mått mätt. Efteråt meddelade Bykov att inte heller han hade någon uppfattning om varför han skulle ha kunnat vara en måltavla – och kort därefter sade han, som en lagom upprorisk och samtidigt ironiskt distanserad gest, att han nu avsåg att genomföra den föreläsning som det föregivna mordförsöket tvingat honom att avbryta, om Astrid Lindgrens Karlsson på taket.

Hösten 2021 berättade Bykov att han avsåg att tillfälligt omlokalisera till USA, även om han också menade att det hela inte var avsett att vara permanent. Sedan dess arbetar han bland annat vid Cornell University i New York. Där har han fortsatt framträda som samhällskritiker, men hans oppositionella inställning till den ryska statsmakten framstår mer som en personlig, moralisk – och estetisk – ståndpunkt än en politisk. Det märks också i hur han förhållit sig till den ryska invasionen av Ukraina. Han har själv beskrivit sig som en ”djupt sovjetisk” människa, och det märks i hans resonemang. Till kriget förhåller han sig som till en stor tragedi: vi ska visserligen alla dö, men det bör hellre ske senare än förr.

När Bykov rör sig i gränslandet mellan samhällsanalys, litteraturhistoria och kulturkritik är han både underhållande och träffsäker, även om detaljerna ibland är överdrivna och prediktionerna ungefärliga. Han är ofta generaliserande och förhåller sig stundtals väl fritt till de historiska fakta eller personer som han skildrar, och är hellre välformulerad och slagkraftig än han benar i enskildheter. Som när han ger en dräpande beskrivning av hur han uppfattar ’den ryska idén’, ett populärt tema i ryskt tänkande: ”Den ryska idén är inte en idé, utan vår ideologi förändras beroende på epok […] Den ryska idén är ett hemlighetsfullt modus operandi [som]  består i att vi alltid kan vara värre […] Att vara starkare än en ryss går inte, därför att medan alla andra starka har åtminstone några slags regler, har ryssen inga”.

I det motsägelsefulla, det å ena sidan kraftfulla och autokratiska och det å andra sidan anarkistiska och egensinniga, försöker han beskriva en allmän samhällslogik. Enligt Bykov älskar ryssarna styrkan (oavsett hur den gestaltar sig) och handlingsfriheten. Styrkan är emellertid som fenomen oförutsägbar, eftersom förutsägbarhet gör att man riskerar att  förlora sin handlingsfrihet – och därmed sin styrka. Handlingsfriheten försvarar man därför genom att bryta mot alla regler och bud, och genom att aktivt sträva efter det motsägelsefulla, det kaotiska – och ibland oförsvarliga.

 

  • Klicka här för att läsa Jakob Sandberg om Limonovs sista bok Gamlingen på resa
  • Klicka här för att läsa Sandberg om ryske Zachar Prilepin, Författaren, kriget och hans böcker
  • Bykov talar (på engelska) vid Cornell University om bla invasionen av Ukraina:

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).