Anna Jansson, översättare från arabiska, skriver om uppvaknanden, drömmar och kollektiva mardrömmar från före och efter den arabiska vårens Egypten, som de beskrivits av flera intressanta samtida egyptiska författare.
Ända sedan jag var liten har jag haft svårt att sova. Inte att somna när jag väl går och lägger mig, men att hålla fast vid sömnen – jag sover några timmar, sedan vaknar jag runt två-tre på morgonen och kan inte somna om.
I januari 2010 låg jag sömnlös i en alldeles för mjuk säng i en lägenhet i stadsdelen Mohandiseen i Kairo. Jag klev upp och gick ut på den långa balkongen som vette mot en liten återvändsgata där bilar stod parkerade under några träd. Alla färger var bleka och urtvättade, allting gick i en beige nyans: den dammiga gatan, taken på bilarna, löven på träden, gatuhundarna som ljudlöst sprang förbi i flock, golvet på balkongen där jag stod och sedan mina fotsulor när jag gick in på rummet igen och försökte somna om.
Det är såhär jag minns månaderna i Kairo, som en slags dimmig dröm i sepia, som om allting var brunt: smogen över hustaken, hustaken själva, pyramiderna på vykorten i museibutikerna och senare i verkligheten i soluppgången från en kamelrygg, brödet som fraktades på enorma träskivor balanserade på huvudet på unga killar som kryssade fram på cykel förbi uteserveringarna i Downtown, galabiyan och turbanen portvakterna bar, bönröran som hette fuul och serverades överallt, falafeln som kallades taamiya och doppades i tahini, den stekta levern vi köpte i strut från en vagn i en gränd någonstans, de dammiga baldakinerna på de slitna kolonialpalatsen på Zamalek … Den enda färgen jag ser framför mig nu är den stora gröna neonskylten på moskén som lyste i natten när vi susade förbi i taxi på el-Oroubamotorvägen: الله 1
.jpg)
*
I islamisk mytologi finns en figur som kallas qarin. Det är ett väsen som föds i stunden vi föds och förblir vår ständiga dubbelgångare i en parallell dimension. Enligt vissa är din qarin Djävulens avkomma, enligt andra en slags neutral följeslagare genom livet.
I den egyptiska författaren Mansoura Ezz Eddins gotiska kortroman Matahat Maryam (”Maryams labyrint”) från 2004 vaknar huvudpersonen Maryam upp i en främmande lägenhet någonstans i Kairo, ser sig själv i spegeln och känner inte igen sitt ansikte. Hon har förvandlats till sin egen qarin, hennes dubbelgångare har tagit sin in från den andra sidan och stulit hennes plats. Mayram ger sig ut på de labyrintiska gatorna i huvudstaden i jakt på sitt eget liv och sina alltmer diffusa minnen, besöker platser som borde vara bekanta men som inte vill kännas vid henne, går längre och längre in i upplösningen mellan identiteter, mellan dröm och verklighet.
”Det är ett liv gjort av glas. Ett skört liv som kan krossas när som helst, av vad som helst. Och just hennes liv är dubbelt så glasaktigt … Allting runt omkring henne är klart glas som inte kan dölja det som ligger bakom. Det finns inga överraskningar, inga hemligheter, ingenting. Trots det går hon vilse i labyrinter så sinnrikt konstruerade att hon inte kan ta sig ut.”
Kapitlen från Kairo varvas med återblickar till Maryams uppväxt i den märkliga släkten al-Tagi, och deras skrämmande palatsliknande hus på den egyptiska landsbygden, full av vidskepelse och underliga karaktärer. Ezz Eddin är uppvuxen i en by i Nildeltat och har i intervjuer berättat om vilsenheten (och friheten) hon själv kände när hon som 18-åring flyttade från landsbygden till huvudstaden för att studera, långt från familjen och dess traditioner.
I många av de egyptiska romaner jag läst de senaste åren har jag stött på samma kusliga stämning, samma känsla av alienation, vare sig den är framkallad av det rådande politiska tillståndet eller något övernaturligt, samma drömlika (mardrömslika) inslag, samma vilsenhet.
Det säger kanske mer om mig och mina litterära preferenser än om ”den moderna egyptiska romanen” – jag gillar att ha sällskap i min sömnlöshet, av böcker och av karaktärer som likt mig själv stundtals vandrar omkring som ett spöke. Ibland räcker det inte med den drömlika dubbelgångaren Qarins sällskap.
*
Fåglar som frusit fast i luften mitt i flykten, en trädocka med mänskligt hår och en talisman instoppad i huvudet som spolas upp på stranden, en man som går på vattnet, en hand som om och om igen, i verkligheten eller i en dröm, glider ur en annan hand – det är några bilder som dröjt kvar hos mig efter läsningen av Mohammed Kheirs Iflat al-asabi’ (”Glida mellan fingrarna”) från 2018.
Den vilsna och sorgsna journalisten Seif får i uppdrag att skriva ett reportage om ett antal hemliga och magiska platser i Egypten. Hans vägvisare är den mystiske Bahr, en före detta exilegyptier som återvänt till hemlandet efter den arabiska våren och som tar med Seif till bland annat en specifik plats längs Nilen där man vid en specifik tid i gryningen kan gå rakt över floden ”som profeter eller helgon”; till en spökby utanför Alexandria vid namn Wahda (”ensamhet” på arabiska) där alla bybor i hemlighet en natt bordat ett skepp till Europa och lämnat allting bakom sig; till ett rikt kvarter i Kairo där jätteknölkallan (”likblomma” på arabiska) hänger hotande över muren till en lyxvilla och riskerar att falla ner i huvudet på förbipasserande och döda dem.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det är portaler till parallella verkligheter, punkter där hinnan mellan världarna är tunn, nästan genomskinlig. Korta avsnitt med Seifs och Bahrs kuriösa utflykter glider in i kapitel som är som små noveller eller återberättanden av drömmar, där vi möter andra vilsna karaktärer och underliga situationer (ett knäpptyst fotbollslag dyker upp och vinner alla sina matcher, en stammande man upptäcker att han kan sjunga obehindrat och träffar en sömnlös kvinna som bara kan slumra till hans röst, en man kidnappas kvällen före sitt bröllop som en del av en statlig tidspillanskampanj).
Romanens titel syftar på en scen där Seif tappar taget om flickvännen Alyas hand i en folksamling, Alya som försvann, Alya som hade förmågan att härma vilket ljud som helst, allt från duggregn, vågsvall och en bris genom ett öppet fönster till en fågels flaxande vingar.
I Iflat al-asabi’ är det svårt att skilja döda karaktärer från levande, dröm från verklighet, saker och ting byter ständigt skepnad. En vinternatt ser Nilen ut som asfalt och den regnvåga asfalten som en flod. Någon går på vattnet och försvinner bort i mörkret, ljudet av de blöta fotstegen dränks i regndropparnas smatter.
*
Om man vågar sig ut i natten kan man möta andra sömnlösa vandrare, osaliga andar, sömngångare. På natten hälsar man på alla man möter, men bara med en blick, aldrig med ord – man vet inte vilka som är vålnader eller om man själv är det. I Heytham el-Wardanys filosofiska essäsamling Kitab al-nawm (”Sömnboken” på svenska) från 2017 möts levande och döda i både sömn och vakenhet, i drömmar, minnen och verkligheten.
el-Wardany började skriva boken 2013, när 25 januari-revolutionen som inletts två år tidigare slutligen slagits ner. Även om boken är sprungen ur revolutionen nämns den inte rakt ut någonstans. Den kan bara anas i återgivningar av drömmar där berättarjaget möter sina döda vänner, i reflektioner över fenomen som olika slags uppvaknanden och över ockupationen som politisk strategi, i filosofiska funderingar över uppmärksamhet och distraktion.
Omslaget till den svenska översättningen är ett foto av fotojournalisten Mehdi Chebil på en pojke som sitter lutad mot hjulet på en stridsvagn, ögonen slutna. Vad drömmer han om? På omslaget till den arabiska utgåvan av boken syns ett huvud på en kudde, ett hörn av en säng i ett hörn av ett rum, fotot heter ”Konstnären under arbete” och är taget 1978 av den kroatiske konstnären Mladen Stilinović.
Jag arbetar med den här essän i sängen, jag drömmer om den på natten – eller så är det drömmen som arbetar med texten medan jag bara sover. (Jag har försökt få min dubbelgångare att skriva detta åt mig, men hen verkar upptagen med annat.)
Hur beskriver man en dröm? Jag menar en dröm i vaket tillstånd, jag menar en önskedröm, en förhoppning? Hur beskriver man en fantasi som man vill ska vara sann? Hur beskriver man en dröm utan att någon somnar?
el-Wardanys drömmar handlar om att de döda ska bli levande igen, ska återvända om så bara på ett kort besök, då kan man bli så lycklig att man skrattar tills man trillar omkull.
De korta poetiska kapitlen handlar om att underkasta sig de hemliga krafterna som strömmar genom våra dagar och nätter, som kan kallas distraktion, inspiration, magi. De handlar om att sova så att den nya dagen kan komma med något nytt. Jag går och lägger mig nu, anteckningsboken på nattduksbordet för att skriva ner mina drömmar.
*
Jag skriver dagbok nästan varje dag, har gjort det i över tjugo år. Nu tar jag fram dagboken från tiden i Kairo 2010 för att minnas mer. Jag inser (igen) att jag skrivit ner helt fel saker, inte alls det jag vill läsa om flera år senare när jag återvänder till texten och försöker läsa den som en redogörelse, som information.
Jag undrar vad vi åt, jag undrar vilka vi umgicks med, jag undrar vad vi läste för böcker i skolan, jag undrar vad de där killarna som skjutsade oss till Mu’attamberget för att titta på nattutsikten över staden hette, jag undrar om det var en luta eller en gitarr vår klasskompis köpte från Khan el-Khalili, jag undrar om jag spelade på den.
Inget av detta har jag skrivit ner, istället börjar nästan varje inlägg med: ”Drömde om …” På webbsidan tafsiralahlam.com (eller myislamicdreams.com för icke-arabisktalande) kan man få sina drömmar tolkade enligt tre klassiska samlingar drömtydningar, bland annat Ibn Sirins och al-Nabulsis. Enligt sunna är det förbjudet att ljuga om vad man drömt. Det är däremot inte förbjudet att tråka ut någon med sina sanna drömmar:
27 januari 2010: ”Drömde om att gräva upp vår trädgård.” (”Dröm om trädgård kan betyda äktenskap inom familjen, galenskap hos den som äger trädgården, en börda.”)
4 februari 2010: ”Drömde om ett bröllop, jag satt i knät på bruden och någon tog ett polaroidfoto av oss och satte upp på väggen.” (”Dröm om att anordna ett bröllop: katastrof.”)
11 februari 2010: ”Drömde om min gamla klarinett och att skaka spottet ur den.” (”Dröm om flöjt betyder goda nyheter. Att höra en flöjt i en dröm betyder att någon ska dö.”)
3 mars 2010: ”Drömde om näsblod.” (”Dröm om att se blod komma ut ur kroppen betyder att man kommer bli frisk och förmögen.”)
29 mars 2010: ”Lång sömn, glömd dröm.”
I förrgår drömde jag att jag hade skrivit klart den här essän. ”Dröm om att skriva betyder ett trick, en gimmick eller en konspiration.”
*
En sak jag faktiskt minns från utbytesterminen är när vi skulle förnya våra visum och måste besöka det ökända Mugamma vid Tahrirtorget. Vi måste ha sett den enorma myndighetsbyggnaden tidigare, när vi åkt genom rondellen på väg till al-’Arafa, De dödas stad, i taxi till Downtown för att dricka kaffe på Café Riche vid Talaat Harb-torget eller promenerat till Egyptiska museet på andra sidan Tahrir för att titta på Tutankhamons gyllene begravningsmask, men på något sätt flöt den massiva höga ljusbruna fasaden in i bakgrunden och trädde inte fram förrän vi stod precis framför den med passen i våra svettiga händer.
Väl inomhus hänvisades vi fram och tillbaka mellan olika statsanställda, upp och ner för trappor för att köpa ett märke i en lucka på en våning och tillbaka ner för att få det stämplat i en annan, tillbaka upp för att få ett papper som sedan skulle visas någon annanstans och så vidare. Det var kö överallt och skolan hade rått oss att avsätta en hel dag åt uppgiften. Vi förstod ingenting, följde bara instruktionerna och sällade oss till alla de andra som stod väntande längs väggar och korridorer.
Jag antar att Mugamma tjänade som viss inspiration till Basma Abdel Aziz dystopiska roman al-Tabour (”Kön”) från 2013, som skildrar några månader i en namnlös totalitär stat någonstans i Mellanöstern i efterdyningarna av ett försök till folkligt uppror. Förpappringen av samhället har här nått absurda nivåer när Yahya, romanens huvudperson, tvingas ansöka om tillstånd för att operera ut en kula ur buken, en skada han ådragit sig under sammandrabbningar mellan folket och säkerhetstjänsten under det uppror som snabbt döps om till det nyspråksklingande ”den skamliga incidenten”.
Tillståndet måste sökas vid Porten, såsom den centraliserade makten kallas, men den gigantiska byggnaden där makten residerar håller stängt och utanför portarna ringlar kön i romanens titel allt längre. Eftersom makten inte vill kännas vid att säkerhetstjänsten öppnat eld mot folket kan de inte heller erkänna att någon blivit skjuten; Yahya genomlever den absurda situation att ha en kula som egentligen ”inte finns” i kroppen.
Romanen är en klassisk dystopi och har jämförts med både Orwells och Kafkas böcker, men det riktigt skrämmande är kanske hur mycket av skildringen som faktiskt är hämtat ur verkligheten – ”dystopisk realism” har den också kallats. Statlig media som ägnar sig åt historierevisionism, förnekar massakrer utförda av den egna säkerhetstjänsten (som i Rabaa, Mohammed Mahmoud, Maspero …), sprider ”alternativa fakta” och rena lögner – allt känns igen från Egypten efter Arabiska våren.
Berättelsen gör det också klart att det inte enbart är den repressiva makten som håller folket kuvade. Rädsla, självcensur och feghet får också vanliga människor att förtrycka varandra och sig själva.
*
Egypten är ett land där de döda och levande går sida vid sida. De största turistattraktionerna är ju också gravkammare, kistor och begravningsfält. Utanför Cheopspyramiden i Giza ringlade kön med svettiga tyska turister som ville gå ner i den smala gången till Konungens kammare så lång att vi gav upp och gick förbi; deras vita bussar skymde utsikten mot Sfinxen.
En grupp egyptiska gymnasieflickor på skolutflykt fnissade och fotade oss när vi försökte tyda tecknen på Drömstelen mellan Sfinxens tassar, sedan fotade vi varandra när vi stod på platån en bit därifrån och turades om att klämma Sfinxens huvud mellan våra fingertoppar. (En rolig enruting av den egyptiske serietecknaren @_andeel_ visar Sfinxen med ryggen mot resten av Gizaplatån. En tankebubbla ovanför säger: ”Undrar hur de där pyramiderna ser ut egentligen?”) Gamla egyptiska avbildningar visar alltid sfinxer i par, symboler för manligt och kvinnligt, solen och månen – så var finns den andra sfinxen i Giza? I drömvärlden såklart, i en parallell verklighet.
I en annan stad i ett veck i tiden, tretton år senare, går jag under en av mina sömnlösa promenader förbi Kristinebergs idrottsplats i Stockholm. Där har någon sprejat sin tagg i vita stora bokstäver på ytterväggen till läktaren: ANUBIS. Den gamla dödsguden och psykopompen håller mig sällskap när jag vandrar vidare genom natten.
Andra texter som figurerar i den här essän fast i en parallell dimension:
- Basma Abdel Aziz, Huna badan (”Här en kropp”), 2018
- The Book of Cairo – a City in Short Fiction (med texter av Mohammed Kheir, Ahmed Naji med flera, översatta av Kareem James Abu-Zeid, Yasmine Seale med flera), 2019
- Mansoura Ezz Eddin, Jabal al-zumurrud (”Smaragdberget”), 2014
- Ahmad al-Aidy, Att vara Abbas al-Abd, 2003 (översatt av Jonathan Morén 2015)
- Somaya Ramadan, Awraq al-narjis (”Narcissens blad”), 2001
- Detta är det första avsnittet i en längre essä av Anna Jansson om samtida egyptisk skönlitteratur. Essän har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa Torbjörn Elensky om den algeriske författaren Kamel Daouds motberättelse till Camus Främlingen, Meursault, contre-enquête (Den finns numera också på svenska med den på Camus på fler än ett sätt anspelande titeln Fallet Mersault).