För något år sedan hade journalisten och författaren Uwe Wittstock stor framgång med sin Februari 33, en dag-för-dag berättelse om hur Tyskland förvandlades från demokrati till diktatur på en månad med start vid Hitlers makttillträde den 30 januari 1933. Kenneth Hermele har läst uppföljaren, Marseille 1940. Die grosse Flucht der Literatur. om hur många tyska judiska konstnärer lyckades fly nazismen från deras första tillflyktsort i Frankrike.
En följd av det nazistiska februari 1933 blev att en ström av tyska författare, konstnärer och akademiker tvingades på flykt, och många valde Frankrike som tillflyktsort. Det fungerade i några år, tills Nazi-Tyskland besegrade Frankrike i ett kort krig 1940. Den lydregim som marskalk Philippe Pétain tilläts sätta upp i Vichy var till en början inte lika antisemitisk som den nazistiska ordning som härskade i det ockuperade Frankrike. Men redan efter någon månad drogs skruvarna drogs åt och de som tagit sin tillflykt till det fria Frankrike tvingades inse att det som varit deras fristad inte längre var det.
Fler och fler samlades i södra Frankrike, bland annat i idyllen Sanary-sur-mer mellan Nice och Marseille (som Stina Barchan berättat om i Dixikon). Flyktvägen gick sedan via Spanien och Portugal. Målet var USA och om det inte gick – många flyktingar saknade den affidavit (garanti) som krävdes för att bli insläppta – så var Latinamerika eller Nordafrika säkrare än att stanna kvar och hoppas att nazisterna snart skulle vara historia.
Det är i det läget Varian Fry, en 33 årig amerikansk journalist, anländer till Marseille, Han är utsänd av American Rescue Committee, har med sig en lista med 200 namn på konstnärer och författare som kommittén finner angelägna att rädda, och ska undersöka hur stort hjälpbehovet är. Ganska snart upptäcker Fry två saker: hjälpbehovet är mycket, mycket större än förutsett, och han har alldeles för litet pengar för att kunna göra ens ett minimum av anständigt arbete för alla som har svårt att försörja sig och som dessutom behöver hållas under armarna tills deras flykt söderut hunnit ordnas.
Vi ser snart Fry omgiven av finansiärer – främst den rika arvtagerskan Mary Jane Gold – och smugglare och vägvisare – exempelvis Lisa Fittko och Hans Fittko som leder flyktingarna över Pyrenéerna till friheten. Och flyktingarna sedan: Hannah Arendt, Heinrich Mann, Marc Chagall, Alma Mahler, Franz Werfel, Lion Feuchtwanger, Anna Seghers, Walter Benjamin, listan bara fortsätter. När Frys korta period går mot sitt slut har han och hans gäng fört tolvhundra flyktingar över gränsen, en storstilad räddningsinsats av samma dignitet som gjort Oskar Schindler berömd.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Wittstock har ett säkert öga för små detaljer. Arendt åker tåg till det läger i södra Frankrike där hon interneras, medan Feuchtwanger väljer taxi när han måste inställa sig i ett av Vichy-regimens många läger. Paret Mahler-Werfel reser ingenstans utan sina många resväskor, inte ens över Pyrenéerna. Kanske var detta inte helt orimligt, en del av bagaget bestod av originalnoter skrivna av Gustav Mahler och andra kompositörer som Alma Mahler räddade till eftervärlden.
Det finns i Marseille 1940 en allvetande berättare som låter oss titta in i flyktingars och räddares inre, vi får veta hur vädret var, och restaurangerna. Och kärlekslivet, i den mån de orkade med sådant. Wittstock påstår att allt han berättar är sant, vi får tro honom på hans ord. Han bifogar visserligen en ganska så utförlig litteraturlista men vi har ingen möjlighet att kontrollera någon uppgift eller söka vidare då noter och referenser saknas. Men hur viktigt det är avgörs nog av om man bara vill följa med på Wittstocks resa under dessa avgörande månader, eller om man vill gå vidare med någon enskild berättelse eller fördjupa sig i någon av de många berömdheter som passerar.
I bägge berättelserna, Februari 33 och Marseille 1940, kan man förstås irritera sig på att de enda människor vi kommer nära är en sorts undantagsmänniskor, en elit om man så vill, men det är det som intresserar Wittstock – liksom Varian Fry. Och visst, genom deras öden vinner vi en insikt i hur vardagslivet blev allt mer inringat av den nazistiska och pétainska frammarschen och den vichy-franska anpassningen. Det gällde judar och kommunister och alla som ville försvara demokratin eller bara fortsätta att göra det de alltid gjort, skriva, måla, verka för ett bättre samhälle.
Bägge böckerna bär också på en hälsning från författaren, det är något han vill vi ska lära av historien. I Februari 33 handlade det om hur snabbt det kan gå att omvandla en demokrati till en diktatur och hur enkelt det är att ta de stegen. Jag rös när jag läste om hur Hermann Göring under den första månaden sparkade alla polischefer i Preussen och ersatte dem med pålitliga nazister valda ur den mobb han varit med om att uppmuntra och odla fram. Från och med då vilade den tyska våldsapparaten i nazisternas händer. Sen blev det bara värre.
Marseille 1940 är lärdomen Wittstock erbjuder annorlunda, kanske en förberedelse för den framtid som väntar om historien kommer att löpa i de spår som Februari 33 öppnade. I en intervju i den tyska nättidskriften Bücher Menschen berättar Wittstock att människor som Varian Fry och hans kamrater, som utan hänsyn till sin egen säkerhet och utan egenintresse var beredda att rädda andra utgör ”en enorm uppmuntan”.
Kanske är det just denna enkla men hoppfulla lärdom som gjort att Fry och hans kamraters insats nu berättas i Transatlantic, en fransk-tysk serie på Netflix. Där får vi ganska så nära följa den faktiska berättelsen i Marseille – samma personer och händelser återkommer i bägge versionerna – men ibland tar sig seriemakarna friheter med vad jag tror de kan veta: att Varian Fry var homo- eller åtminstone bisexuell, att den rika Mary Jane Gold hade ihop det med en judisk modig och orädd man (och inte med den kriminelle men uppenbarligen tilldragande man hon enligt Marseille 1940 föll för) eller att hon var tvungen att ligga med den amerikanske konsuln i Marseille för att kunna fortsätta att föra flyktingarna över gränsen. Men visst, varför vara snål: både Uwe Wittstock och Transatlantic berättar något jag kan ta till mig: människor som agerar tillsammans kan gå emot strömmen och rädda liv.
Många av berättelserna är rörande, oskuldsfulla, trots att det verkligen gäller livet för flyktingarna. Som när Golo Mann på sin flyktväg i Portbou av den franske gränsvakten får frågan om han möjligen är släkt med Thomas Mann, nobelpristagaren. Skulle nu pappa Mann, som var känd motståndare till nazisterna och tagit sin tillflykt till USA, sätta krokben för sonens flykt? Men, tvärtom, gränspolisen skakar bara Golos hand och låter honom passera, en ära att kunna hjälpa den store författarens son.
Eller när Max Ernst i sin förtvivlan över att inte ha sina papper i ordning breder ut sina dukar på en perrong i södra Frankrike, en sorts improviserad konstutställning, om han nu inte kan fly kan han i alla fall visa upp sin konst. Gränspolisen visar sig uppskatta Ernsts målningar och skickar inte tillbaka honom till en säker död utan följer honom tvärtom ut till tåget som strax ska avgå till Spanien och friheten.
Hur gick det för Varian Fry när han efter sina månader i Marseille tvingats åter till USA? Sådär. Hans fru hade tröttnat på att han, trots hennes enträgna vädjanden, stannat i Marseille mycket längre än avtalat och skiljde sig ganska så omedelbart samtidigt som Fry förlorade sitt jobb och fick svårt att försörja sig. Den lysande journalist- och redaktörskarriär som legat utstakad för honom hade han bränt genom att göra det som han själv nog såg som det viktigaste han åstadkommit i sitt liv.
Sent om sider får han dock upprättelse, tjugofem år efter Marseille 1940 blir han fransk hederslegionär för sina insatser under kriget. Men då är det nästan för sent för Fry, han dör fem månader senare, sextio år gammal, vilket betyder att han inte kunde glädja sig åt att han 1994, efter ytterligare 27 år, av Yad Vashem, Israels förintelsemuseum och forskningsinstitut, förärades titeln Rättfärdig bland folken.
Där hade jag kunnat sätta punkt om inte Wittstock valt att i sitt slutord lyfta fram alla franska – just franska – hjälpare som den avgörande faktorn bakom att Fry och hans allierade lyckades rädda några av de många som behövde ta sig ut ur Europa. Ensam gick det inte, och det stämmer ju. Finansiärer, gömmare och smugglare behövdes, liksom centralfigurer som den begåvade tecknaren Bil Spira som förfärdigade falska id-handlingar och andra papper som behövdes för flykten.
Men när det kommer till franska byråkrater, poliser och gränsvakter tycker jag nog att Wittstocks egen berättelse talar ett annat språk, ett språk där ”Schulterzucken” är den vanligaste beskrivningen av den franska hållningen – män som rycker på axlarna när de inte kan eller vill göra det som räddarna kräver: att släppa judar ur lägren, låta flyktingarna passera gränsen. Jo, undantag fanns, men att så framhäva fransmäns bidrag till flykten talar emot själva kärnan i Marseille 1940.
- Klicka här för att läsa (engelsk text) mer utförligt om Marseille ”From refuge to trap”
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om gettot i Łódź
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om en helt annan flykt, när portugiser tvingades lämna sina hem i kolonierna när dessa blev fria
- Ett lite längre smakprov än vanligt för den som vill lyssna på ett avsnitt ur boken: