I sin högst läsvärda The Nile – History’s greatest River följer norske Terje Tvedt engagerat och insiktsfullt Nilen från källorna till havet — fast tvärtom — och ägnar flodens upptäckare och dess litterära skildrare intressanta nedslag, men lägger störst vikt vid de politiska förvecklingar som karaktäriserat och utmanat Nilens länder åtminstone sedan britternas dominansperiod i början av förra seklet.
Med sina femtiotvå långa mil är Dalälven näst längst i vårt land, bara Göta älv är längre. För att skänka Dalälven med dess historia och folkliv rättvisa kom författaren Karl–Erik Forsslunds mäktiga arbete Med Dalälven från källorna till havet att kräva hela tjugosju välmatade band och drygt två decenniers skrivande. Man baxnar lätt inför tanken att Forsslund, med sin högt ställda ambitionsnivå, istället givit sig i kast med den mer än sexhundra mil långa Nilen. Hur många bokband hade inte det krävt.
När den norske geografen och historikern Terje Tvedt gjort just det, har han förmått sig till att koncentrera uppgiften till ett enda band som dessutom just utkommit i pocket, eller snarare storpocket. Hans bok, The Nile – History’s greatest River, är ett högst läsvärt verk som engagerat och insiktsfullt beskriver Nilen från källorna till havet, fast tvärtom.
Inledningsvis ägnas flodens upptäckare och dess litterära skildrare åtskilliga intressanta nedslag. Störst vikt läggs ändå vid de politiska förvecklingarna – hydrodiplomatin och hydropolitiken – vilka karaktäriserat och utmanat Nilens länder åtminstone sedan britternas dominansperiod inleddes i början av förra seklet. Det är denna kamp om Nilen som står i centrum för Tvedt och det är där hans arkivstudier erbjuder nya insikter vilka samtidigt väcker bekymrande frågor.
Tvedts flodepos handlar alltså inte om tokroliga flodhästar, lömska krokodiler eller ens om de av faraonerna så högt prisade heliga ibisarna. Nej, det är Nilens ekonomiska och politiska betydelse av pulsåder för ett tiotal länder som behandlas i hans stundom väl kalejdoskopiska framställning vilken hänger löst samman i ett slags reseskildring mot källorna – vilket bör förstås i ordets dubbla mening. Anslaget är stundom magnifikt, som sig bör när det handlar om flodernas flod, och redan vid Nildeltat tar författaren med läsaren på formlig forsränning genom kulturhistorien.
I Bibeln kallas Nilen för Gihon, Paradisets flod, och som alla floder sägs den ligga under Guds kontroll. Samtidigt är det den enda vilken Gud självsvåldigt kan bruka för att straffa ett helt folk, vilket suggestivt omtalas i Hesekiels bok. Vad som där förtäljs är ingalunda ointressant och kunde nog framstå som en skrämmande varning för alla, inte minst Egypten, som under senare tid hävdat att Nilen inte tillhör någon annan. Just den åsikten, att Nilen tillhör en viss person eller nation är vad Gud, enligt Hesekiel, straffar gruvligt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Åtminstone de eftersatta kopterna i Egypten håller landets kristna arv levande och sedan trehundratalet är den ortodoxa etiopiska kyrkan längre uppströms övertygad om att Maria och Jesus slog sig ner just där efter flykten till Egypten. Fler reflektioner och öden som speglas i Nilens vatten glittrar förbi i Tvedts strömmande berättelse: Herodotos spekulationer om Nilens källor, Ceasar och Cleopatras flodfärd, Ibn Khalduns observationer av Kairo – och vidare via britter och fransmän till lokala stjärnor som den enastående sångerskan Om Khalsoum och Naguib Mahfouz, nobelpristagaren, vars Sorl över Nilen från 1966 låter sig läsas som metafor för livet bortom ens egen kontroll.
Författarens alla nedslag utmed flodens kulturella biflöden ska emellertid inte skymma sikten för hans mer insiktsfulla analyser. Som att Nilens extremt viktiga politiska betydelse rymmer en skoningslös motsättning. För på samma gång som dess längd är enorm är det faktiskt inte särskilt mycket vatten i den, endast en hundradel av mängden i Amazonas exempelvis. Och saken blir förstås inte bättre av allt vatten som dunstar; en tiondel bara i de artificiella dammar som hittills byggts i nubiska öknen.
Till detta bör också läggas det ekologiska och existentiella dilemma som består i att det väldiga och bördiga Nildeltat långsamt håller på att försvinna till följd av att megalomana dammar, Assuandammen främst, förhindrar att näringsrikt sediment förs vidare nedströms. På grund av detta undermineras obönhörligen Nildeltat och kommer med tiden att slukas av Medelhavet.
Tillkomsten av olika dammkonstruktioner och kraftverk, närmare bestämt det politiska spelet bakom dem, utgör kärnan i boken. Dessa moderna tempel kan beskrivas som teknologins slutliga seger över naturen vilka förvisso producerar livsnödvändig elektricitet. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är ett skrämmande exempel på hur människan lyckats ödelägga något som det tagit naturen tusentals år att forma.
Först ut var britterna som byggde en damm i Nilen år 1902. Deras syfte hade förstås inget med oegennytta eller välgörenhet att skaffa, utan handlade istället om att öka bomullsproduktionen till fromma för den engelska bomullsindustrin. Genom listiga fördrag stärkte britterna sitt Nilimperium, något som möjliggjordes genom att de befäste sitt inflytande i nästan alla de elva länder floden rinner igenom. Detta kolonialsystem fungerade genom att britterna alltid såg till att länderna uppströms Nilen aldrig gjorde anspråk som på något sätt kunde hota Egypten, det vill säga bomullsproduktionen.
Den brittiska flodpolitiken är ofta svårare att följa än Nilens länge gåtfulla rörelser norr om Khartoum i Sudan, alltså där Vita och Blå Nilen förenas efter att ha runnit i hundratals mil från sina hemlighetsfulla källflöden. När Suezkrisen drevs till sin spets av president Nasser svarade britterna listigt med att spela ut Uganda mot Egypten. Detta blev möjligt sedan britterna hotat med att anlägga stora dammar i Uganda, vilka naturligtvis skulle försvaga Nilen nedströms.
Med avkoloniseringen försvinner britterna ut ur bilden, men försöken att utpressa andra länder genom att avleda vatten och konstruera kraftverk i Nilen har fortgått – och fortgår – med oförminskad styrka eller snarare med accelererad kraft. År 1979 fick president Sadat Nobels fredspris; liksom Nasser var han militär och var därför väl införstådd med krigets logik. Väl hemkommen från fredsprisutdelningen höll Sadat ett tal där han hotade med att starta krig mot den som tar en enda droppe vatten ur hans egen flod, Nilen. Vad profeten Hesekiel sagt kan man kan förstås inte låta bli att stillsamt undra över.
Med tillfredställelse noterade Sadat inbördeskriget i Etiopien och frågan är väl om han gjorde mer än bara noterade. Om det var så att Egypten eller kanhända USA finansierade kriget må vara osagt, men säkert är att Egypten älskar ett oroligt Etiopien; ett välfungerande Etiopien hade däremot kunnat få för sig att börja bygga dammar och därmed kontrollera Nilens vatten.
Och detta är precis vad som skett. Tvedt bekymras över Etiopiens planer på en jättedamm, Millenniedammen.
Den gigantiska vattenreservoaren, vilken nu döpts om till Stora renässansdammen, började dock fyllas för fem år sedan och själva kraftverket invigdes nyligen – i september 2025 – alltså efter Tvedts bok. Om hans farhågor kommer att besannas är en öppen fråga; det lär ta femton år att fylla den väldiga dammen och den diplomatiska konflikten mellan Etiopien, Egypten och Sudan befinner sig än så länge i ett inledande stadium.
För att bättre förstå vad som lär följa, såväl med Stora renässansdammen som med Nildeltat och spelet kring Victoriasjöns vatten kommer Terje Tvedts bok med stor säkerhet vara av betydande nytta.
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om Alfred Russel Wallace, Darwins like
- Lyssna på Om Khalsoum i Alf leila wa leila (Tusen och en natt)