När semestrarna är över, återvänder resenärerna – men från vad återvänder de? I den senmoderna eran har resandet, liksom nästan all konsumtion, kommit att förknippas med ett särskilt slags självförverkligande, en önskan om att se sig själv i ljuset av en viss stad eller ett visst landskap, platser så fyllda av drömmar och förväntningar att de i sig inte riktigt existerar. Vi reser till Venedig, Rom eller Algarve inte enbart som platser, utan som idéer om platser, som i sin tur under en vecka eller två erbjuder oss möjligheten att omstöpas till nya, mer fullödiga gestalter. Vi reser kort och gott för att förvandlas, och för att i den där förvandlingen finna något i oss vi tycker oss sakna.
Men somliga av oss reser förstås inte alls, eller så ger vi oss av i närområdet, utan förväntan om att få uppleva någonting omdanande. Ordet ”hemester” har fått fäste i det svenska språket under perioden under och efter pandemin: att resa iväg, men att göra det i det egna landet eller regionen. Vilket rymmer en underton av den avmystifiering som antyds ovan: tanken om att man trots allt inte behöver flyga över hela världen för att se någonting storslaget, att det finns hav att bada i även här, upptäckter att göra i det redan bekanta.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Få har dock tagit det hemnära resandet lika långt som den franske generalen och författaren Xavier de Maistre (1763–1852) som i slutet av 1700-talet tillbringade inte mindre än 42 dagar på resa i sin enrumsvåning i Turin. Inte för att de Maistre hade något val, då de sex veckorna i hemmet var del av en husarrest han tilldömts efter att ha deltagit i en olaglig duell. Men i stället för att genomlida tiden i den tristess som kanske förväntades av den inspärrade började de Maistre företa en resa i det lilla, omsluten av bostadens fyra väggar, med hängivenheten hos någon som just upptäckt en ny och outforskad kontinent. Den skildring han författade under sin färd, Voyage autour de ma chambre (Resa i mitt rum, övers. Vivian Lind, 1945), är en av litteraturhistoriens mer ovanliga och oväntade fynd.
Bokens tillkomst blir kanske något mindre gåtfull om man tar tidsandan då den skrevs i beaktande. de Maistre, som flytt Frankrike under revolutionen för att ansluta till kontrarevolutionära styrkor i norra Italien, sattes i husarrest då han kom dit våren 1790. Det var en tid av stor rörelse, både i politisk och konstnärlig mening. Medan den europeiska kartan ritades om publicerades mer eller mindre fantastiska reseberättelser från fjärran länder, platser ytterst få européer hade sett eller skulle få se.
Upptäcktsresenärer som James Cook och Alexander von Humboldt återkom med utförliga dagböcker från andra kontinenter. I skildringar från tidiga grand tours – aristokratins bildningsresor – skildrades Orienten och det antika Europa, och verk som Jonathan Swifts Gullivers resor etablerade den fiktiva resan som populärt motiv bland den läsande medel- och överklassen. Upplysningstiden och revolutionsåren var helt enkelt en epok då man drömde sig bort, i berättelsens form, till platser som för varje år tycktes komma allt närmare.
Det är i en sådan tid, kanske inte är helt olik vår, de Maistre företar sin resa. Och han företar den med samma lite högstämda, uppfordrande tonfall som någon som korsat världshaven och återkommit för att dela med sig av sina upplevelser. Författaren inleder sin betraktelse med att konstatera att hans rum förvisso inte är särskilt stort, en rektangulär bostad man kan korsa med blott 36 steg, men att han avser att resa mycket längre än så, kors och tvärs över rummet, utan särskild idé eller övergripande tanke.
Så ger han sig av, den blott tjugosjuårige Maistre, på slumpmässig färd över sin lilla Turinboning (om vars geografiska läge vi endast får reda på att den, ”enligt fader Beccaria”, ligger på den 48 breddgraden i östlig riktning); från fåtöljen (”Vilken betydelsefull möbel en fåtölj är!”, min övers.), norrut mot sängen, där gryningens första solstrålar spelar mot gardinerna, via ett par filosofiska essäer om själens och kroppens väsen vidare till en tavla föreställande en viss Madame de Hautcastel, som han dammar av med uppenbar hänförelse. Med samma uppmärksamhet vid rummets detaljer fortsätter färden, fram och tillbaka över våningens golv, åter till sängen och dess många egenheter (däribland vikten av att klä den i vita och rosa färger), bort till väggen med dess etsningar och målningar – somliga av dem mycket ingående beskrivna – till sekretären, som han nästan når med sin hand innan han faller och skadar sin axel.
Skildringen har ofta kallats satir, men jag är inte övertygad om att de Maistre egentligen vill göra sig lustig på de stora resenärernas bekostnad. Om något finns det ett humanistiskt drag i bokens uppstudsiga, optimistiska tonfall: här, mitt i den gryende storstadens larm, tillåter sig en ensam människa betrakta tingen i sin omgivning med vetenskaplig nyfikenhet, ta vara på varje skrymsle av den plats han råkar befinna sig på och ur denna tomhet, för även om det är en våning så måste den trots allt ha framstått som ganska så tom, hämta en skildring lika god som någon annan resenärs.
Med jämna mellanrum vänder sig författaren till sin läsare för att påminna om att resmålet trots allt kräver sina ingående beskrivningar: ”När man ger sig av för att bestiga Mont Blanc”, skriver han, ”eller besöker Empedokles gapande grav, beskriver man med omsorg till och med de mest obetydliga enskildheterna”. Han understryker också att det inte rör sig om en resa han företar endast för att han råkat hamna i husarrest – tvärtom, framhåller de Maistre, innebär hans påtvingade ensamhet bara att han tidigare än planerat kunde ge sig iväg på sin färd. Och nog skulle han ha kunnat föreställa sig ett mycket lyckligare öde, som att befinna sig i en balsal omgiven av människor och musik; men under hans vackra lägenhet (trots dess litenhet får vi föreställa oss att det rör sig om en exklusiv våning) rör sig ”en grupp förfallna människor, halvnakna, färdiga att dö av kyla och misär”.
Att vara inspärrad omgiven av sina egna ägodelar är trots allt ett betydligt lyckligare öde. Så vävs staden och dess många nyanser in i Xavier de Maistres fantasifulla reseskildring. Han blickar ut över Turin, dess gator och torg, och det myller av liv som pågår bland dem, tills bilderna blir så levande för honom att han nästan kan höra violiner, sång och flöjtspel från våningen intill.
Drömskt? Ja, men också ganska så charmigt. Stilen i Voyage autour de ma chambre pendlar mellan det klarsynta och överdrivet sentimentala, även i jämförelse med samtida romantiska verk. Men så är också Xavier de Maistres personliga historia som hämtad ur en 1700-talspikaresk. Som ung militär i det fristående kungadömet Piedmont-Sardinien steg han rakt ut i de virrvarr av regionala konflikter som följde på den franska revolutionen.
Efter tiden i Turin, där hans kända bok skrevs, anslöt han sig till den ryska armén och stred en tid som general i Österrike. Han skrev ytterligare ett par böcker under tiden för Napoleon-krigen, försörjde sig tidvis som landskapsmålare i Sankt Petersburg och var ett tag chef för stadens bibliotek och maritima museum. de Maistre hann med ytterligare en tid i den ryska armén, som major i Kaukasus, innan han avled vid nästan 90 års ålder – ett äventyrligt liv, alltså, långt bort från den lugna kammaren i Turin, och långt från enrummarens ensamhet.
.jpg)
Även om de Maistre 1825 skrev ett slags nattlig uppföljare till sin reseskildring, Expédition nocturne autour de ma chambre, förblev den första resedagboken hans kända verk – en raritet som under seklerna som följde kom att inspirera författare som Charles Dickens och Jorge Luis Borges.
Men skälet till att Voyage autour de ma chambre är intressant i dag handlar mindre om dess excentriska idé och mer om hur tydligt dess bild av hemmet skiljer sig från vår. de Maistres ensamhet, hans sätt att vara avskuren från världen, tycks fullständigt väsensskild från 2000-talets mer depressivt färgade isolering: hans tillvaro i hemmet förknippas inte med nedstämdhet eller inneslutenhet, snarare med bildning, inlevelseförmåga och associationsrikedom. På den tiden, när livet levdes i folkvimlet och kommunikation nästan alltid innebar mänsklig kontakt (han är inte heller helt ensam: en betjänt besöker honom dagligen för att leverera måltider), framstår enskildheten som något i sig märkvärdigt, en tid för eftertanke och fantasi som livet i offentligheten inte tillät.
de Maistre må vara inspärrad i sitt hem, men han betraktar sig ändå i grunden som fri – befriad det ”ok av arbete” och ”krav på artighet och plikt” som annars tynger honom. ”Var det ett straff att jag sattes i exil i mitt eget hem, i det underbara land där världens all rikedom och nöjen ryms?”, frågar han sig: ”De hade lika gärna kunnat spärra in en mus i en kornbod.”
Vår tids hemmasittare, eller hikikomori som fenomenet kallas på japanska, är knappast några möss, och våra hem är inte någon kornbod: vi när oss inte på avskildheten med samma lust som den franske generalen. Och ironiskt nog beror det i grunden på att vi aldrig riktigt är ensamma. Digitaliseringen har gett oss större möjligheter att både arbeta och tillbringa fritiden inom gränserna för våra hem, men det är en rastlös, pliktfylld typ av ensamhet, där minsta känsla av frihet eller obundenhet förtas av enkla distraktioner. Vi ser inte ljuset spela på gardinerna i våra rum, om vi skulle få tid att se efter, eftersom skärmen redan är mycket starkare än så. Och natthimlen har försvunnit bakom stadens många ljus. Inget ljus, ingen fantasi. Och vi tvingas sällan, som de Maistre, försvinna in i biblioteket och tillbringa många timmar där, uppslukade av de bilder och minnen böckerna framkallar.
Så istället reser vi utomlands – till Italien, Frankrike, Spanien – med den yttre resan som högre ideal än den inre. Men vad återkommer vi från? Egentligen bara ett annat slags instängdhet, en husarrest vi försatt oss själva i och som hindrat oss från en verkligare, sinnligare njutning. Exempelvis den som författaren till Voyage autour de ma chambre upplever när han i bokens sista kapitel släpps ut på Strada della Po, och för ett ögonblick föreställer sig hur staden öppnar sig för honom på samma sätt som man kan känna smaken av en citron när man skär den i skivor. Hans fantasier är mer fantastiska än dem vi har; men så tycks också hans verklighet vara snäppet verkligare än vår.
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärdes essä om reseskildringen som genre
- Klicka här för att läsa om André Gides reseskildring Voyage au Congo
- Klicka här för att läsa om Saramagos skildring av sina resor kors och tvärs genom Portugal, Viagem a Portugal