Under nästan ett år reste Saramago kors och tvärs i Portugal och resultatet blev hans här inte översatta reseskildring Viagem a Portugal (Resa till Portugal). Till Saramagos hundraårsdag har det i Portugal kommit ut en ny upplaga av boken, illustrerad med foton av både fotografen Duarte Belo och Saramago själv.
Att reseskildringen har en lång historia i den portugisiska litteraturen är föga överraskande med tanke på landets förflutna som sjöfararnation och kolonialmakt. Författare som Luís de Camões och Fernão Mendes Pinto var själva upptäckare och äventyrare på 1500-talet, och deras böcker är inte bara skönlitterära verk och historiska dokument – utan också livfullt skildrade resor.
Romantikens centralgestalt Almeida Garretts (1799–1854) mest kända bok Viagens na minha terra (Resor i mitt hemland) förenar fragmentariskt olika litterära genrer utifrån en ramberättelse om huvudpersonens resa mellan Lissabon och Santarém.
För drygt fyrtio år sedan reste José Saramago (1922–2010) kors och tvärs i Portugal på uppdrag av förlaget och bokklubben Círculo de Leitores. Erfarenheterna under den nästan årslånga färden blev hans enda regelrätta bidrag till reseskildringens genre, Viagem a Portugal (Resa till Portugal, 1981), en bok som aldrig har översatts till svenska.
Med anledning av att det har gått hundra år sedan Saramago föddes, har dock en jubileumsutgåva nu kommit ut på portugisiska. Den rymmer dessutom svartvita bilder av både fotografen Duarte Belo och Saramago själv. Boken tillägnas just föregångaren Almeida Garrett, som i dedikationen kallas ”resornas mästare”.
Händelserna berättas i tredje person, och i bokens inledning blickar ”resenären” ner i Douros vatten på gränsen mellan Spanien och Portugal. Vid flodstranden håller han en ”predikan till fiskarna”, som är en blinkning till en annan av Saramagos stora förebilder, jesuitfadern António Vieira (1608–1697). Saramago tillstod själv att hans egensinniga och omständliga stil var påverkad av dennes formuleringskonst, som svenska läsare häromåret kunde stifta bekantskap med i Marianne Sandels översättningsvolym António Vieira – en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien (2020).
Det kan tyckas överraskande att den antikatolske Saramago, som valde att bosätta sig på den spanska ön Lanzarote efter att en kontrovers hade brutit ut kring hans roman Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991), hade en präst och missionär bland sina viktigaste stilistiska inspirationskällor. Men Vieira, som hade en generös inställning till de religiösa minoriteter som konverterat till kristendomen, hade hamnat i onåd hos inkvisitionen.
Samma inkvisition som Saramago långt senare skulle gå till attack mot i sin sublimt religionskritiska historiska roman Baltasar och Blimunda, som för övrigt publicerades året efter reseskildringen och senare skulle leda till hans internationella genombrott. Som första och hittills enda portugisiskspråkiga författare tilldelades han Nobelpriset i litteratur 1998.
Saramago hade i själva verket ett komplext förhållande till kristendomens arv. I någon mån var han en ateist, men besatt av att läsa Bibeln. Och även om han vände sig mot de mörkare delarna av den katolska kyrkans historia, var han högst mottaglig för skönheten i den arkitektur och konst som skapades i spåren av samma trosuppfattning. Det blir särskilt tydligt under hans resa genom Portugal.
I staden Guimarães – som brukar betraktas som Portugals vagga eftersom platsen är förknippad med nationens självständighetsprocess – kan han knappt slita sig från de religiösa målningarna på Alberto Sampaio-museet. Det må finnas ståtligare katedraler, men den i Évora – med magnifika apostelfigurer i portalen – skiljer sig från sina motsvarigheter i Lissabon och Porto genom sitt återhållsamma allvar och sin alldeles egna ton. När rösterna och orglarna har tystnat hörs här
”en djup musik, som kommer av en oöversättlig vibration i pelarna, bågvalven och i den ändlösa geometri som stenarna tillsammans skapar”.
Desto mer skeptiskt inställd är resenären till den pompösa estetiken och de religiösa souveniraffärerna i vallfärdsorten Fátima.
Efter att Fernando Pessoa (1888–1935) gått bort dröjde det mer än sextio år innan man publicerade det manuskript på engelska till en reseguide som hittades bland hans efterlämnade papper. I dag kan boken What the tourist should see köpas i otaliga turistbutiker i poetens hemstad Lissabon.
Medan Pessoas tänkta bok saknar litterära pretentioner och får ses som ett av hans många och misslyckade försök att tjäna pengar, är Saramagos Viagem a Portugal en betydligt mer personlig skildring. Han lyssnar till bybor och berättelser, betraktar gamla stenbroar och stadskärnor – från Trás-os-Montes i norr till Algarve i söder. Blicken är alltid uppmärksam, men ibland hastar han förbi alltför snabbt och glömmer bort den regel han själv formulerar i början av boken – ”att resa handla mer om att vara än att färdas”.
Den som söker oförglömliga Lissabon-skildringar bör istället söka dem i mästerliga romaner som Historien om Lissabons belägring (på svenska 1991) och Året då Ricardo Reis dog (1999). Eller varför inte i den tunna självbiografiska boken Små minnen (2011), som fint tecknar uppväxtåren i huvudstaden.
Även om Saramago emellanåt betar av orter och trakter i lite väl hög takt – däribland den egna födelsebyn Azinhaga i regionen Ribatejo – skapar hastigheten i prosan också en oemotståndlig vilja hos läsaren att själv ge sig ut på vägarna i Portugal. För som författaren skriver i slutet av boken:
”Slutet på resan är bara början på en annan. Man måste se det man inte tidigare såg, se det man redan har sett på nytt, se om våren det man såg på sommaren, se i dagsljus det man tidigare såg på natten, se i solljus det som regnet en gång föll över, se de gröna sädesfälten, de mogna frukterna, stenen som har flyttats, skuggan som inte längre finns kvar.”
