I Frankrike har valsystemet gjort att vänstern och högern kunnat regera med egna majoriteter. Sedan Le Pens högernationella parti nu också fått plats i parlamentet finns där, som på många andra håll, tre ungefär lika stora grupper, ingen med egen majoritet, något som lett till flera regeringsombildningar. Nyss utkomna La Meute handlar om en av de avgörande aktörerna i spelet om makten, vänsterns Jean-Luc Mélenchon.
”La Meute” betyder ungefär ”kopplet”, packet”, ”gänget”, ”de sammansvurna”. En brutal sammanfattning av ett parti och en politisk rörelse. I det här fallet av franska La France Insoumise (LFI), på svenska Det okuvliga Frankrike. Det rör sig inte om något litet gäng. LFI:s ledare Jean-Luc Mélenchon samlade 22 procent av dem som röstade i presidentvalet 2022. Partiet har drygt 70 mandat i Nationalförsamlingen, styr storstäder som Marseille, har ett redovisat medlemsantal på runt en halv miljon och har ingått framgångsrika allianser med andra delar av vänstern och miljörörelsen, senast en ny folkfront, som blev den största partigruppen vid extravalet till parlamentet 2024.
Som historien visat flera förfärande exempel på, behöver framgångar inte nödvändigtvis stå i vägen för beteckningen ”packet”. Författarna till den i maj i år utkomna boken La Meute: Enquête sur la France Insoumise de Jean-Luc Mélenchon, Charlotte Belaïch från tidningen Libération och Olivier Pérou från Le Monde, har använt två år och utfört 200 intervjuer för att pröva LFI:s karaktär och dess inre liv. Det har kostat på. Journalisterna har utsatts för svåra hot och förbjudits bevaka LFI:s sammankomster. Intervjuprocessen var svårartad, då ytterst få inom LFI vågade uppträda med sina namn. De som avslöjades utsattes regelmässigt för trakasserier. Inte utan skäl har LFI jämförts med sektliknande organisationer: extremt hårt sammansvetsade, trosvissa, medvetet avskärmade från insyn.
Något paradoxalt låter ”de okuvliga” sig styras av den auktoritäre ledaren Mélenchon. Vid de senaste två presidentvalen har LFI huvudsakligen varit en bas för dennes ambitioner att väljas till president. Kampanjerna har förutsatt obrottslig lojalitet och en bunkermentalitet som fördunklat insyn och fått ekonomiska manipulationer att frodas. Författarna skildrar de omfattande utrensningar som förekommit, de organiserade nätkampanjer som satts i gång för att eliminera dissidenter och visar också på den osannolika kulten av Ledaren. Mélenchon jämförs ibland med den karismatiske och manipulative huvudpersonen i den utmärkta TV-serien Baron Noir. För rättvisans skull existerar en ledardyrkan också inom president Macrons och högerextrema Marin Le Pens båda partier.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Mélenchon har tagit intryck av Maos princip: ”Man måste med regelbundenhet rensa ut och förnya partiets kader.” Syftet är främst att ingen ska växa sig så stark att hon eller han ska kunna utmana eller ifrågasätta ledaren. Boken ger en hel del obehagliga exempel på hur ledande aktivister elimineras. Ett sådant gäller änkan till François Delapierre, som stod Mélenchon mycket nära, både personligt och politiskt. Delapierres efterlevande, Charlotte Girard, jurist och central politisk gestalt inom LFI, ifrågasatte några av Mélenchons beslut vilket ändade hennes politiska karriär: ”François skulle känna skam över dig,” fick hon veta.
Förlåtelse finns det dock utrymme för, till exempel för Adrien Quatennes, en av ledarens närmaste favoriter. Han dömdes för hustrumisshandel men tröstades av Mélenchon: ”Det rörde sig ju endast om en örfil.” Quatennes kunde snart återvända till Nationalförsamlingen, påhejad av slagord från partiet: ”Adrien. Arbetarklassen behöver dig.” LFI svarar välvilligt på den manliga arbetarklassens misogyna fördomar.
Att berätta om partiet LFI är, skriver författarna, detsamma som att berätta om personen Jean-Luc Mélenchon, vars politiska historia till en del sammanfaller med plågsamma erfarenheter för den franska vänstern.
I Mélenchons politiska karriär har partibyråkraten förenats med revolutionären. Han följde en ganska konventionell bana som socialistisk politiker och hamnade som ung i Senaten. Samtidigt tillhörde han den generation som utbildades av den legendariske och gåtfulle trotskisten Pierre Lambert. En av rekommendationerna från Lambert var att i detta fall tillämpa ”entrism”, i den franska versionen att helt enkelt gå in i Socialistpartiet för att förändra det inifrån. En annan av Lamberts elever var Lionel Jospin, som blev förstesekreterare för socialistpartiet och med tiden premiärminister.
Bokens författare betraktar dock inte den unge Mélenchon som hängiven revolutionär. Han beundrade främst president Mitterrand för hans maktstrategi och för hans, under en tid, radikala politiska ambitioner. Med tiden blev Mélenchon en regeringslojal minister, välvillig till EU, till Israel och republikanismen. 2005 stödde han nej-sidan vid folkomröstningen om EU:s konstitution, vilket inte var så djärvt. Det gjorde också den förre premiärministern Laurent Fabius.
Brytningen med Socialistpartiet (PS) kom först några år senare, då Mélenchon 2008 var med om att bilda en socialistisk vänster, Parti de Gauche (PG) : klasskampsinriktad, disciplinerad och med betydande inflytande från kommunistpartiet. Det nya partiet hotade inledningsvis inte Socialistpartiets hegemoni inom vänstern. Styrkeförhållandena ändrades först efter François Hollandes bleka period som socialistisk president, 2012 – 2017. PS imploderade och Mélenchon kunde ta över och såväl 2017 och 2022 bli vänsterns främste kandidat till presidentposten.
Dessförinnan hade han 2016 bildat och var ledare för La France insoumise (LFI). Ambitionen var att bygga en folkligt förankrad vänster, knyta an till civilsamhället, till feministisk, ekologisk och facklig kamp.
Partiets struktur däremot följde andra principer: centralism och auktoritärt ledarstyre. Mélenchon och ett hov kring honom styrde och ledningen utsåg och gav order till de ”aktionsgrupper” som skulle föra ut den fastlagda politiken. En disciplinkommitté tillsattes med uppgift att pröva medlemmars och aktivisters lojalitet. De politiska riktlinjerna presenterades halvårsvis genom att högsta partiledningen då sände ut summariska rekommendationer.
LFI skulle, menade Mélanchon, vara snabbt och aktivt, inte upptaget av interna diskussioner. Extremt stor vikt lades vid sociala medier och teknologiska nyskapelser; partiledaren använde hologram för att på en gång kunna nå publik i såväl Paris som Marseille. Han höll fast vid ett slags avantgardistiskt eller leninistiskt perspektiv och hävdade att ”Hundra personer räcker för att störta en regering”. Han karaktäriserade sin partiorganisation som ”armar och ben i kampen.” Han själv var huvudet.
Mélenchon beskriver sig själv som en man som vädjar till människors samvete. Han vill inte styra en stad eller ta upp sin tid med praktiska politiska angelägenheter. Han säger sig föredra Jean Jaurès framför Léon Blum. Jaurès var den tidiga socialismens teoretiker och orator, Blum ledde som premiärminister arbetet under 30–talets Folkfront. Likt förebilden Jaurès är Mélanchon en formidabel talare, språkligt avancerad, retoriskt utstuderad och väl förankrad i fransk historia. Enligt La Meute är hans två favoritgestalter revolutionsledaren Robespierre och 1400-tals kungen Ludvig Xl.
Bildningselitismen har varit till hans fördel, i överensstämmelse med den franska kulturtraditionen. Däremot har hans sociala överlägsenhet skadat honom. I boken berättas om hans valduell med Marine Le Pen, på hennes hemmaplan i det arbetslöshetstyngda norra Frankrike. Mélenchon förlorade debatten och mandatet i valdistriktet. Han var missnöjd med arbetarväljarna, då de enligt honom ”doftade sprit redan på förmiddagen. Jag sätter aldrig mer min fot bland dem.”
Den valstrategiska kalkyl LFI gör är att partiet måste erövra de fattiga, tungt socialt nedslitna förorterna. Endast 30 procent röstar i de områdena. Partiet har mött visst gensvar men ställs samtidigt inför principiellt svåra avgöranden. Det finns inom LFI , visar boken, en viss lockelse men också tvekan inför att samverka med islamistiskt orienterade grupperingar. Hittills har man mest inriktat sig på att vinna förtroende bland muslimska ungdomar. Priset riskerar bli högt. Allianserna har fått LFI-aktivister och Mélenchon att avstå från att ta avstånd från Hamas terrorattack 7 oktober 2023 och tillåter sig inte att kalla massmorden för terrordåd. Extrema LFI–sympatisörer kallar till och med döda Hamasledare för ”martyrer.”
Mélenchon drar sig också för diskussionen om den tilltagande antisemitismen i Frankrike. Hans uttalanden är ytterst tvetydiga och vissa krafter inom LFI kallar kampen mot antisemitismen för småborgerlig. Också den för all vänster så självklara antiimperialismen är diffus hos Mélenchon. Han och hans parti förmår inte kritisera det ryska angreppskriget mot Ukraina.
Jean-Luc Mélenchon är 74 år och trots hans grepp över LFI är det svårt att tänka sig att han kan komma att kandidera vid presidentvalet 2027. Däremot vill han säkert påverka valet av sin efterträdare. Han har redan lämnat över arbetsuppgifter, främst till partiets ”samordnare” Manuel Bompard. En relativt ung ingenjör och disputerad matematiker, för övrigt den ende i LFI:s ledning som svarade på de frågor författarna till Le Meute ställde.
En mer sannolik vänsterkandidat är filmaren, författaren och journalisten François Ruffin, en gång närstående Mélenchon, senare en av hans främste kritiker. Talande nog finns det ett kapitel i La Meute som heter ”Ruffin sätter skräck i honom (Mélenchon)”. Åldersskillnaden mellan de båda är stor, 24 år, men också den sociala förankringen skiljer dem åt. Ruffin är aktivist på basplanet och har byggt en social kamporganisation i det fattiga Picardie. Han har skapat en egen tidning, Fakir och hans filmer har både nått en stor publik och belönats på exklusiva filmfestivaler. Hans Merci Patron! fick 2016 Prix César för bästa dokumentärfilm.
I motsats till Mélenchon solidariserade han sig tidigt med de Gula västarna. Efter att ha brutit med LFI sa Ruffin något överraskande att han skulle ”socialdemokratisera sig.” Möjligen för att nå väljare som ännu står nära det gamla Socialistpartiet och därmed skapa en bred allians inför presidentvalet 2027. Vänstern har dock inga möjligheter att vinna presidentvalet med mindre än att reformisterna kring Ruffin kan samarbeta med den auktoritäre Mélenchon och dennes anhängare.
- Klicka här för att läsa Olle Svenning om en bok om den franska romanen Socialistpartiets sista dagar
- Se en intervju med författarna här
- Se en trailer till filmen Merci Patron!