Everyone understands English; no one understands the English. Det pågående kaoset i The United Kingdom bär syn för sägen. Efter den folkomröstning om Brexit som var tänkt att slutligt avgöra frågan, står istället folket mot folket, regeringen mot både parlamentet och det egna partiet, tories mot tories, labour mot labour och Storbritannien inför sin kanske värsta konstitutionella kris sedan unionens tillkomst år 1707. Erik Tängerstad ger här den historiska bakgrunden till dagens konflikt, och visar hur den inte är ny och egentligen inte heller har med Brexit att göra, utan grundas i djupt liggande, konstitutionella problem och dessutom väcker svåra frågor om demokrati och populism.
När Theresa May efter folkomröstningen om Brexit tillträdde som ny ledare för Torypartiet och därmed som ny – men inte folkvald – brittisk premiärminister, menade hon att ”det brittiska folket” som sådant gett henne mandat att regera och hennes regering att snarast möjligt genomföra Brexit. Något ytterligare mandat tyckte hon sig inte behöva. Hon deklarerade också tidigt att ett kommande avtal om Brexit aldrig skulle läggas fram för parlamentet, det skulle inte ens tillfrågas. Den icke folkvalda regeringen kunde ensam styra landet utan att behöva söka stöd hos det folkvalda parlamentet. Detta trots att majoriteten av Torypartiets egna parlamentsledamöter hela tiden varit emot ett EU-utträde.
Märkligt nog var det inte några parlamentsledamöter som reagerade mot denna tanke, utan en privatperson, Gina Miller. Efter att hon och andra helt enkelt stämt regeringen vid domstol uttalade Högsta Domstolen att det avtal om utträde ur EU som Mays regering skulle komma att förhandla fram visst måste godkännas av parlamentet för att kunna godtas som brittisk lag.
Det räckte inte för att få Theresa May att lämna den inslagna vägen. Med stöd av sitt ”folkliga mandat” skulle hon genomföra det hon såg som sitt historiska uppdrag – Brexit – och göra det på det sätt som hon själv fann bäst. Efter att ha lämnat in utträdesansökan utlyste hon ett nyval, som istället för det tänkta stödet ledde till ett svidande nederlag. Regeringen kunde inte räkna med säkert stöd ens från det egna partiet. De politiska förutsättningarna för Brexit var borta redan innan de egentliga förhandlingarna ens börjat, samtidigt som den populistiska viljan till Brexit växte sig allt starkare. Storbritannien höll på att slitas sönder inifrån, en risk Theresa May tycks ha betraktat som en icke-fråga. Hennes fokus låg enbart på Brexit.
Utnämningen av Boris Johnson har inte förändrat något i detta avseende. I intervjuer har han klart uttalat att Storbritannien kommer att lämna EU under Halloween i år. Inget får stå i vägen för ett brittiskt utträde, inte ens det brittiska parlamentet, trots att det tydligt deklarerat att det inte kommer att släppa igenom någon ”No-deal Brexit”.
Därmed står folket mot folket, den brittiska regeringen mot det brittiska parlamentet, Tories mot Tories, Labour mot Labour och Storbritannien inför sin kanske värsta konstitutionella kris sedan unionens tillkomst 1707.
När det brittiska underhusets talman John Bercow – välkänd numera genom sitt ”OOORDAAAAA!” – tidigare i år åberopade en lag från 1604 för att hindra May och regeringen att lägga fram sitt redan två gånger nedröstade Brexitavtal, förde han också in historien i den samtida politiska processen. Det var just en ökande konfrontation mellan parlament och regering som i början av 1600-talet utlöste det engelska inbördeskriget. Och Storbritannien tillkom 1707 som en kompromisslösning efter ett vapenstillestånd snarare än genom ett fredsavtal. Vapenstilleståndet har blivit känt som ”Storbritanniens oskrivna konstitution”. Och den konstitutionella kris som Brexit katalyserat idag, är uttryck för de latenta självmotsägelserna inom denna ”oskrivna konstitution”.
1604 var också året då Othello uruppfördes: en pjäs om passionerad kärlek, maktkamp, svekfull vänskap och tragiskt hämndbegär. Shakespeares tid speglas i vår egen samtid. Året dessförinnan, 1603, hade den engelska drottningen Elisabeth I efterträtts av den skotske kungen Jakob VI – som därmed kom att bli den skotsk-engelske dubbelmonarken Jakob I. Hans allt överskuggande politiska mål var att förena sina två kungariken till ett enda: The United Kingdom. Han hann avlida innan målet uppnåtts och efterträddes på de båda tronerna av sin son Karl I som inte var lika politiskt flexibel som sin far och dessutom var övertygad katolik i ett alltmer protestantiskt England.
Kung Karl hävdade bestämt att han regerade i kraft av ”Guds nåde” och att han därmed stod över alla andra människor, lagar och parlament. Det synsättet accepterades inte av det engelska parlamentet. När kung Karl försökte upplösa parlamentet utbröt det engelska inbördeskriget 1642. Detta våldsamma och blodiga krig nådde en första kulmen då parlamentet tagit Karl till fånga och dömt honom till döden för förräderi. Med hans avrättning 1649 avskaffades den engelska monarkin.
I dess ställe upprättades en republik: The Commonwealth. Ledaren, Oliver Cromwell, styrde som Lord Protector (en titel som i praktiken gjorde honom till en slags blandning av president, militärdiktator och ayatollah). Cromwells hårdföra regim – i praktiken en religiös diktatur – ledde till en ny omgång inbördeskrig i vilka Karl I:s söner Karl och Jakob förde krig mot The Commonwealth. År 1660 återinförde Karl II (som ända sedan sin fars avrättning varit kung av Skottland) den engelska monarkin. Samtidigt sammanförde han de engelska och skotska kungarikena under sitt eget majestät – men utan att kunna förena dem till ett United Kingdom. De underliggande problem som orsakat inbördeskriget hade inte lösts.
Efter Karl II:s död tog hans lillebror över som Jakob II, kung av Skottland och England, Wales och Irland. Jakob, men inte hans vuxna döttrar Mary och Anne, hade konverterat till katolicismen. Mary gifte sig med den nederländske ståthållaren och protestanten Wilhelm av Oranien som dessutom var hennes kusin. Tillsammans började Wilhelm och Mary en ny omgång brittiska inbördeskrig mot pappa/svåger/morbror Jakob II. I England avslutades kriget med något som närmast kan liknas vid en statskupp. Protestantiska engelsmän utsåg Wilhelm och Mary till Englands nya kungapar, medan Jakob II tog till flykten. Händelserna har gått till historien som The Glorious Revolution of 1688-89. Det som idag kallas Storbritanniens ”oskrivna konstitution” kan dateras till detta tillfälle.
Kriget fortsatte dock på Irland, där katolikerna ställde sig bakom Jakob II och protestanterna bakom Wilhelm av Oranien. Åren 1690-91 segrade Wilhelm militärt. Sedan dess, och ända in i vår tid, hyllas han bland Nordirlands protestanter som King Billy. Till hans ära och för att mobilisera i den eviga kampen mot katolikerna har Nordirlands protestanter bildat Oranienorden, The Orange Order, – orange var Wilhelms färg. I Ulster, dagens Nordirland, har 1600-talet definitivt inte tagit slut. Än idag kan man på husfasader i Belfast se muralmålningar föreställande King Billy på sin vita häst och med årtalet 1690 tydligt utskrivet. Samtidigt hatas King Billy av Nordirlands katoliker, vilka har sina egna muralmålningar målade på sina husfasader. Rädslan för en militariserad och hårdbevakad gräns mellan republiken Irland och Nordirland/Storbritannien vid en ”hård” Brexit tycks inte obefogad.
Också Storbritanniens tvåpartisystem kan härledas till sent 1600-tal, alltså till tiden före enandet 1707. Torypartiet sprang fram ur den landägande högadelns vilja att styra sig själv som den alltid gjort. Det andra partiet, Whig, företräddes av den allt kapitalstarkare lågadeln i de växande städerna. Partiets bas utgjordes av allt förmögnare handelsmän som tjänade sina pengar genom internationell handel. Medan Tories var emot skattehöjningar och maktens centralisering till London, var Whigs för höjningar av skatten på högadelns lantegendomar. Genom dessa skattehöjningar skulle det framväxande brittiska imperiets expansion säkerställas, krigen finansieras och London bli framtidens handelscentrum och en världsstad. Inte bara ett nytt Rom, utan bokstavligen Det nya Jerusalem.
Filmen The Favourite, nyss en biosuccé, utspelar sig under de första åren av sjuttonhundratalet. I centrum befinner sig drottning Anne av England och Skottland (Queen Anne). Jo, denna Anne var alltså lillasyster till den Mary som var gift med Wilhelm av Oranien och dotter till Jakob II. På en och samma gång bar hon traditionen från 1600-talets inbördeskrig och var garanten för det rådande vapenstilleståndet: krigen hade flyttat från de brittiska öarna till den europeiska kontinenten. År 1707 blev Queen Anne den första monarken över den då nybildade staten Storbritannien, The United Kingdom.
När filmen skildrar kampen mellan Sarah Churchill och Abigail Hill om vem som bäst lyckas vara drottningens favorit – och därmed den som i praktiken regerar landet – gestaltar den också en andra konflikt: den mellan drottningens regering och parlamentet, uppdelat i Tories och Whigs. Queen Anne visar sig vara en bräcklig människa och en svag regent som i praktiken styr genom att överföra makt till den som bäst når fram till hennes öra. Under början av sjuttonhundratalet – filmen utspelar sig kring 1707 – är det Whigs som har drottningens stöd. Whigs största tillgång är favoriten Sarah Churchill. Genom att spela ut henne mot Abigail Hill – som förvisso själv aktivt förmår styra sitt liv och den allmänpolitiska utvecklingen – kommer Tories till regeringsmakten.
Till sist är det varken Whigs eller Tories, parlamentet eller regeringen, eller för den delen Sarah eller Abigail, som suveränt innehar makten. Suveräniteten finns hela tiden hos den tragiska gestalten Queen Anne: själva symbolen för Storbritannien. Där filmen The Favourite slutar befinner sig UK ännu idag.
Kampen om Storbritanniens gunst står mellan regering och parlament, snarare än mellan de olika partierna i parlamentet. Samtidigt, enligt den ”oskrivna konstitutionen” är det parlamentet som tillsätter premiärministern, som i sin tur ska tillsätta drottningens regering och därmed representera Det förenade kungariket som sådant, inte endast parlamentet. För att systemet ska fungera fordras ömsesidig respekt och en allmän konsensus om att Storbritannien står över allt annat. Men Brexit har visat att denna respekt är en tunn fernissa och att det inte finns någon konsensus om att Storbritannien står över allting annat. Därmed finns heller inga garantier för att Det förenade kungarikets fortsatta existens är säkrad. Drottning Elisabeth II är 93 år. Vad händer när hon går bort? Ingen vet.
I skuggan av den pågående Brexit-debatten dyker också frågor om demokratin upp, frågor som borde ha ställts för länge sedan, redan före folkomröstningen, som May gav så stor betydelse. Storbritannien har traditionellt betraktats som den moderna parlamentarismens ursprungsland. De som stöder dess indirekta beslutsfattande – att de röstberättigade väljer sina beslutande ombud och inte själva fattar besluten – har en tendens att inte erkänna direktdemokrati som någon ”egentlig demokrati”. Och de som menar att den enda egentliga demokratin är direktdemokratin – folket utan valda mellanled – avfärdar parlamentarism som ”elitstyre”. De som förordar parlamentarisk demokrati har lätt att avfärda sina motståndare som ”antidemokratiska populister”, och de som förordar direktdemokrati lika lätt att avfärda sina motståndare som ”den antidemokratiska eliten”.
Frontlinjen mellan (illiberala) populister och (liberala) elitgrupper tydliggörs i dagens Storbritannien: båda sidor om frontlinjen kallar sig ”demokrater” och menar att motståndarna ”inte är några demokrater”. Brexit provocerar inte bara dem att kritiskt ställa sig frågan: Exakt vad är då demokrati för något?