Enligt den kristna läran dog Jesus på korset och återuppstod ”för våra synders förlåtelse”. Vi är alla syndare men genom hans lidande kan vi bli förlåtna våra synder och få ett evigt liv. Barmhärtighet, frälsning och förlåtelse är centrala inom den kristna tron (även om de troende inte alltid lever upp till det, för att uttrycka det milt).
Men, frågar den polske litteraturvetaren, historikern och Förintelseforskaren Jacek Leociak i sin senaste bok Zapraszamy do nieba. O nawróconych zbrodniarzach (”Välkommen till himlen. Om frälsta förbrytare”, 2022), kan verkligen vem som helst bli förlåten? Även de värsta brottslingarna och massmördarna? Svaret är ett obetingat Ja. Den som uppriktigt ångrar sina synder och förlitar sig på guds oändliga nåd blir förlåten – oavsett vad som gjorts. Det är antingen eller, här finns inget utrymme för halvmesyrer eller kompromisser.
Redan i samband med Jesu korsfästelse stiftar vi bekantskap med den förste, frälste brottslingen, ”den botfärdige rövaren” Dismas, som rent av vördas som helgon inom den katolska kyrkan.
Det finns förstås många fler. Leociak går i sin bok igenom ett antal mer eller mindre välkända fall med förövare som blivit frälsta efter att ha gjort sig skyldiga till brutala mord, våldtäkter, rånöverfall. Italienaren Pietro Maso, en lokal, arbetsskygg playboytyp, är en av dem. Han mördade i början av 1990-talet sina föräldrar för att komma åt arvet. Han planerade också att döda sina systrar, vilket alls inte hindrade honom att från fängelset kräva sin del av arvet.
Under fängelsetiden – han dömdes till 30 år och satt av 22 – blev han frälst, engagerade sig i en religiös radiokanal och blev lite av en berömdhet, en sorts katolsk popikon, trots fortsatta arvstvister och anklagelser om bedrägeri.
De förmodligen mest kända, eller snarare ökända, brottslingarna som skildras i boken är de som hörde till den så kallade Mansonfamiljen, som gjorde sig skyldiga till flera bestialiska mord i Los Angeles, bland annat på Roman Polanskis höggravida fru, skådespelerskan Sharon Tate. Sektledaren själv, Charles Manson, förnekade inte att han såg sig som både Kristus och Djävulen, han till och med påstod det ibland. Han var en flitig läsare av Bibeln, och hans favoritläsning där var Uppenbarelseboken. Det är oklart vilken påverkan detta hade på sektmedlemmarna, men tre av dem blev frälsta i fängelset.
Det är ganska uppenbart att tron kan skänka tröst åt den dödsdömde eller åt den som står inför perspektivet att tillbringa resten av sitt liv bakom lås och bom. Men det handlar om mer än tröst, menar Leociak. Omvändelsen leder också till glädje, harmoni, och den förtröstan och trygghet som de nya och oemotsägliga sanningarna skänker.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Men inte bara. För ofta, om än inte alltid och oberoende av om konversionen är äkta eller inte – det är inte föremålet för hans forskning – ser Leociak i vittnesbörden om många omvändelser ett klart mönster: eftersom Jesus tog på sig straffet för alla synder, innefattar det också det begångna brottet, och friar därmed brottslingen från synd. Genom att mörda oskyldiga förorättar mördaren egentligen mest sig själv – medan offrens lidande orsakar förövaren svåra plågor! Gud är framtiden, och samvetskval skulle därför stänga vägen till gud. Morden ses på så sätt som en del i guds plan, de var nödvändiga för förövarens frälsning.
Det säger sig själv att ett sådant resonemang förminskar inte bara den brottsliga handlingen utan också ansvaret för den, om det inte rent av utraderar den helt och hållet. Brottet hör till det förflutna, och förövaren en person som inte finns längre, som strängt taget ingenting har gemensamt med den nya, frälsta människan. Det som hände då var i någon mening påtvingat, bortom förövarens kontroll. Så förnekade också Susan Atkins, en av de frälsta medlemmarna i Mansongänget, egentligen all skuld, trots att hon bevisligen var en av de mest aktiva i allt mördande.
Men dessa kriminella, hur avskyvärda deras brott än var, går inte att jämföra med de nazistiska brottslingar som stod bakom Förintelsen. Också bland dem fanns några frälsta själar. Arthur Geiser, tidigare senatspresident i Fria staden Danzig, sedermera riksståthållare i Wartheland – det av nazisterna annekterade västra Polen – var en av de huvudansvariga för Förintelsen i Polen. Han dömdes 1946 av en polsk domstol till döden, bröt ihop och försjönk i bön. Den forne antikyrkliga och antikristna aktivisten, som inför döden blev djupt troende och sökte stöd hos Vatikanen, avrättades offentligt genom hängning inför 100 000 åskådare, den sista att äga rum i Polen.
Påve Pius XII hade dessförinnan förgäves engagerat sig för Geisers sak, något han gjorde också för många andra nazister. Den katolska kyrkan visade en förvånansvärt stor beredskap att förlåta de gamla nazistiska förbrytarna; man upprättade till och med regelrätta flyktvägar som gjorde det möjligt för många nazister att komma undan och leva i all välmåga i Sydamerika och Mellanöstern. Bland dem fanns både Eichmann och den illa beryktade doktor Mengele.
Vatikanens förlåtande attityd kan säkerligen förklaras med kyrkans och efterkrigstidens antikommunism. Den röda faran var trons främsta fiende, och gamla nazister förvandlades plötsligt till pålitliga allierade i den kampen.
En som däremot inte lyckades undkomma rättvisan var Hans Frank, ståthållare i Generalguvernementet, som inte bara på skämt gärna kallade sig ”Polens konung”. Han erkände aldrig någon skuld, men hans många och detaljerade tjänstedagböcker blev starka bevis mot honom. Han dömdes till döden i Nürnberg, blev frälst i fängelset, lät döpa sig, och enligt samstämmiga vittnesmål växte styrkan i hans tro ju mer rättegången närmade sig slutet och han förstod vilket öde som väntade. Han tog emot nattvarden inför avrättningen och dog åkallande gud och Jesus.
Ett specialfall utgör Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz, tidigare i Dachau och Sachsenhausen, initiativtagare till användningen av gaskammare och krematorier i Auschwitz/Birkenau och ansvarig för mord på mer än en miljon människor. Han var och förblev en övertygad nazist, trogen sin Führer in i det sista, men var villig att vittna och erkänna sin skuld, vilket gör honom helt unik bland de nazister som ställdes inför rätta. Han erkände brott mot mänskligheten, särskilt mot den polska nationen, men var märkligt förtegen om judarna som han inte ens nämnde.
I fängelset återvände han till sin barndoms katolicism, och innan han hängdes framför ett av krematorierna i Auschwitz biktade han sig och tog emot nattvarden. Blev också han förlåten och fick evigt liv – ”kom han till himlen”? Det får vi utgå ifrån. Som det står i Lukasevangeliet (15:7): ”Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.” Men om de frälsta förbrytarna kommer till himlen, vart tar deras offer då vägen? Om de, som de flesta av dem, inte har vederfarits frälsningens nåd?
Om den saken tänkte den polske författaren och poeten Tadeusz Borowski, som hade varit fånge i Auschwitz:
”Det blir en större glädje i himlen över omvändelsen av den syndige Kaltenbrunner än över sex miljoner ihjälgasade judar och tjugo miljoner ihjälskjutna kristna som var rättfärdiga.”
(Min översättning)
Det andas inte kristen förlåtelse direkt. Den judiske poeten Itzhak Katzenelson som mördades i Auschwitz i maj 1944 hann skriva att gud och Auschwitz utesluter varandra.
Primo Levi, också han fånge i Auschwitz sa att vi ska förstå – men inte förlåta. Ytterligare en Auschwitzfånge, den österrikiske författaren Jean Améry, ansåg att förlåtelse, liksom glömska, är djupt omoraliska, att förlåta skulle innebära att ”godkänna Förintelsen”, och det ska vi definitivt inte göra. Filosofen Jacques Derrida skriver att villkoret för förlåtelse är existensen av det oförlåtliga, och vidare att brott som berövar offret dess mänsklighet, som fallet var i Förintelsen, inte kan förlåtas.
Problemställningen gäller givetvis också utanför den kristna sfären och även för icke-troende. Vi är väl – ännu – många som anser att brottslingar (”syndare”) ska ha en andra chans, att hellre fria än fälla, att ha överseende och visa förståelse. Men hur långt? Ska de ges också en tredje, en fjärde chans?
Författaren, vars bok honom ovetande hamnat mitt i den svenska debatten om hårdare tag, ger inga svar. Jacek Leociak erkänner sin förvirring, och uppmanar läsarna att fundera och ställa frågor. Bara det borde kunna räcka en bit på väg.
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om barn som mördar
- Klicka här för att läsa om judiska barn under Förintelsen