Ska jag förlåta min broder 7 gånger, undrade Petrus. Nej, 7 gånger 70 gånger, svarade Jesus, Kanske fler gånger än så, som i titeln på Lars Görlings roman 491? Gäller det också mördare? Aktuella frågor, när så många idag fordrar så många och långa straff, också för barn. I boken Seventy times seven berättas om en då 15-årig flicka som i USA knivmördade en äldre dam och dömdes till döden.
Det låter som en berättelse från den amerikanska södern, tidigt 1900-tal: fyra svarta flickor tar sig in hos den nästan åttioåriga Ruth Pelke, en vit änka som ägnar sig åt att undervisa barn i den kristna tron. De fyra flickorna är på jakt efter pengar och juveler, men det hela går fel från början. Den femtonåriga Paula Cooper slår omkull bibelfröken och hugger henne sedan ett trettiotal gånger med den förskärare hon haft med sig och gömt under jackan. Det förefaller vara en närmast gränslös vrede, eller är det rädsla? Bytet blev tio dollar – och Ruth Pelkes bilnycklar (bensinen räckte ända till Chicago). För dådet döms Cooper till döden.
Men året är 1985 och det hela utspelar sig i Gary, Indiana, en av de amerikanska nordstaterna, mest känd för sina storföretag, främst inom stålindustrin. Men Gary är också symbolen för ”rostbältet”, det som blivit över sedan den amerikanska basindustrins slagits ut. På bara trettio år har arbetsstyrkan på stålverket sjunkit med 80 procent, från 30 000 till 6 000 (och idag vidare till 2 000). Samtidigt har Gary förvandlats från vit arbetarstad till svart getto med en av USA:s för jämförbara städer högsta andelar svarta i sin befolkning, det gick på sextio år. På 1930-talet var 80 procent av invånarna vita, sextio år senare var 80 procent svarta och latinos.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det är bakgrunden till det drama som Alex Mar återger i Seventy times seven. A true story of murder and mercy. Som framgår av titel och underrubrik handlar boken inte bara om brottet utan än mer om den förlåtelse och nåd som, oväntat, ska komma förövaren Paula till del.
Ruths sonson Bill Pelke kan till skillnad från sin far och andra släktingar inte finna att döden är rätt straff för Paula Cooper. Han hör till de numera fåtaliga som har jobb på stålverket och under ett nattskift hör han sin farmor tala, närmast en uppenbarelse. Med tårarna rinnande längs med kinderna – det är Bill som berättar – säger den gamla kvinnan att hon förlåter flickan, att hon inte vill att Paula dödas för att sona sitt brott.
Det är en hållning som sonsonen nu gör till sin. Resten av boken berättar om hur han tillsammans med likasinnade som motsätter sig dödsstraff – och särskilt dödsstraff för barn – kämpar för att få Paulas dom omvandlad. Det tar tre år men så kommer beslutet: Paulas dödsdom omvandlas till ett tidsbegränsat straff på sextio år; med Indianas lagar kan hon bli fri efter halva tiden.
Från och med nu arbetar Bill Pelke oförtröttligt över hela USA för att avskaffa dödsstraffet, till att börja med genom att höja åldersgränsen så att barn inte kan dömas till döden, en lämplig gräns anses vara 18 år. Delstaten Indianas domstol är dock ovillig att höja direkt, första steget blir att sätta gränsen vid 16 år, vilket gör att Paula Coopers dåd hamnar på ”rätt” sida: hon var för ung när hon dödade Ruth Pelke för att dömas till döden. Nu blir dödsstraffet ett alltför grymt straff för en ung brottsling.
Här skiftar boken fokus, från Paula som sitter i fängelset till Bill som åker land och rike runt och propagerar mot dödsstraffet. Till slut har trettio år gått och han har berättat sin historia – hur hans farmor uppenbarade sig för honom och ville förlåta Paula, hur hon grät, hur han började gråta, hur han förstod vad han måste göra – i delstat efter delstat, överallt där dödsstraff utdöms.
Över tusen gånger har han talat inför människor som varken känner honom eller Paula, tusen gånger dödar Paula hans farmor, tusen gånger förlåter han Paula hennes hemska dåd. Det är en anspråksfull försoning han erbjuder, en där han står i centrum som den gode medan Paula är den gränslösa mördaren som trots det blir förlåten.
I New York Review of Books skriver John L Lennon en betraktelse över Bill Pelke och Paula Cooper. Lennon sitter själv på Sing Sing, dömd till livstid för ett brutalt mord, det är hans egna ord. Han vänder sig mot att Bill oupphörligt återger ”det värsta” som Paula gjort och ”det bästa” som han själv bidragit med. Lennon verkar mena att sonsonens kamp mot dödsstraffet håller Paulas sår öppna, får hennes namn att återkomma i berättelsen om Bills omvändelse från straff till försoning och förståelse, att den förvägrar henne den glömska som hon skulle behöva för att kunna börja ett nytt liv.
Hur går det då för Paula? Hon är, visar det sig, en begåvad ung kvinna som i fängelset förkovrar sig, och verkar när hon äntligen släpps fri anpassa sig ganska väl till ett liv i frihet trots den långa tid hon varit instängd. Men skenet bedrar: hon skaffar sig en pistol och skjuter sig i huvudet i en skogsglänta hon ensam sökt sig till, hon hade då inte levt lång tid i frihet.
Ett självmord, som – om John Lennon har rätt – har något att göra med Bill Pelkes ihärdiga arbete för dödsstraffets avskaffande. I sitt sista brev till den man hon var förlovad med vid denna tid hade Paula Cooper skrivit: ”Jag har tagit ett liv och aldrig känt mig värdig.”
- Ett samtal med bla Alex Mar och andra aktivister mot dödsstraffet