Med utgångspunkt i frågan Vad händer med våra språk i en globaliserad värld? behandlade Tommy Andersson i föregående avsnitt dels språkets generella betydelse för individen och civilisationen, dels den flerspråkiga situationen i Europa. Här fortsätter nu diskussionen om globaliseringens positiva och negativa inverkan på språken.
Andra delen i en längre essä om Europas språkvärld
Från officiellt håll hyllas flerspråkighet vanligen som något principiellt värdefullt, särskilt i Europa, men i praktiken går utvecklingen här snarast mot ökande språklig likriktning och rentav diglossi, vilket betyder att språkbrukare – beroende på ämne och situation – föredrar det ena av två olika språk i ett samhälle och inte längre naturligt använder samma språk i alla lägen. Följden blir att det språk som väljs i dessa specifika situationer börjar fungera som högstatusspråk och att diglossin på sikt cementeras.
I vår tid består diglossin oftast av modersmålet plus engelska, eftersom kunskaperna i andra europeiska språk inte utnyttjas eller är stadda på tillbakagång. I egenskap av internationellt kommunikationsspråk tillmäts engelskan dessutom ofta hög status, vilket i vardagen märks på att engelska glosor gärna används, även om modersmålet erbjuder likvärdiga alternativ. Detta utgör dock sällan något hot, då sådana inlån, i mån av behov, inarbetas som synonymer i språket. Triviala exempel på detta är ord som tejp eller jumper vilka väl knappast någon längre uppfattar som främmande.
När däremot språkbrukare i olika länder med heltäckande förstaspråk börjar åsidosätta dessa till förmån för ett och samma högstatusspråk – vilket i extrema fall gör att även stora språk som tyskan och franskan börjar användas alltmer sällan inom vissa områden – uppstår ett tillstånd som för de olika förstaspråken är avsevärt mer problematiskt än inlån av främmande ord. Resultatet blir domänförluster, vilket innebär att man inom ett visst specialområde – till exempel tekniskt eller vetenskapligt – inte längre bemödar sig om att utveckla inhemska termer, metaforer och uttryckssätt för att förmedla budskapet på ett sätt som naturligt hakar i det egna språkets begreppsbildningsmönster, och i nästa steg helt övergår till att i stället använda ett främmande språk. Med en sådan utveckling börjar det egna språket ˮhaltaˮ och riskerar att framstå som odugligt, inledningsvis i vissa specifika sammanhang, men med tiden i allt fler situationer, tills det slutligen förefaller irrelevant.
Den amerikanske lingvisten K. David Harrison visar i sin bok When Languages Die förfärande tydligt hur hela föreställningsvärldar, sociala gemenskaper och kulturskatter utplånas när språk överges. Med exempel från nomadiserande renskötar- och fiskarfolk i Ural och Sibirien visar han hur språk som tuvinska och ös (båda inom familjen turkspråk) har utvecklat en så specialiserad begreppsapparat för exempelvis djurskötsel, jakt och orientering i landskapet att budskapet sällan kan återges lika effektivt på ryska, som är högstatusspråket i området, vilket leder till att kunskaper som förvaltats av generationer går om intet när originalspråken överges.
Nomadspråkens öde är extremt, men om domänförluster får fäste och börjar sprida sig är det inte bara de specialiserade områdena som drabbas utan även vardagsspråket, eftersom detta berikas av bilder och begrepp från de vetenskapliga och tekniska domänerna. Med sådana, inledningsvis partiella, avträdelser försämras i förlängningen också medborgarnas möjligheter att delta i det demokratiska samtalet och de samhälleliga processerna på likvärdiga språkliga villkor.
Fenomenet är känt från de flesta språk, eftersom olika språkbrukare inte bemästrar modersmålets alla register lika väl, men i regel är det förhållandevis lätt för den enskilde att hantera problem som främst är lexikala. Om centrala samhällsfrågor däremot diskuteras i ett internationellt sammanhang och på ett främmande språk, är uteslutningsmekanismerna avsevärt hårdare och de drabbar många fler.
Det finns otaliga historiska prov på hur individer eller grupper, av sociala eller andra skäl, valt bort modersmålet till förmån för ett högstatusspråk. För att närmare belysa detta problem är det intressant att anknyta till den tyske lingvisten Jürgen Trabant, som länge försökt ta ett helhetsgrepp på detta frågekomplex. I sin bok Globalesisch oder was? Ein Plädoyer für Europas Sprachen går han, med stöd i historiska och politiska utblickar, systematiskt igenom språksituationen i dagens Europa.
Grundtonen är ett starkt engagemang för språklig mångfald, och med den fyndiga devisen à ma langue fraternelle – till mitt brodersmål – som motto för boken ger Trabant en vink om sin bakgrund som romanist. När det i skolan var dags att välja främmande språk, stod valet mellan franska och ryska. Visserligen lockade ryskan, men det blev ändå franskan som vann hans intresse, främst därför att Frankrike låg närmast och chanserna att använda franskan därmed ökade. Valet resulterade i en amour vid första ögonkastet som sedan ledde vidare till andra romanska språk och så småningom också till språk utanför den gruppen. Men detta är inte bara en vacker anekdot, utan kanske främst historien om ett personligt språkmöte som blev avgörande för Trabants hela lingvistgärning och därmed också för hans senaste verk.
I sin bok behandlar Trabant engelskans alltmer dominerande ställning i Europa och världen. Drivkraften bakom hans arbete är en oro för följderna – på såväl individ- som samhällsnivå – av att ett språk börjar dominera över andra. Trabants djupa förtrogenhet med franska förhållanden gör honom väl skickad att utifrån historiska paralleller, som vi återkommer till, problematisera vår tids variant av detta fenomen: en värld med engelskan som lingua franca. Trabant förnekar inte att engelskans ställning i rent kommunikativt avseende är något mycket positivt och har myntat begreppet globaleiska för dess gångbara globala variant, men han ifrågasätter att vi inte gör mer för att stärka kunskaperna i andra språk. Vidare belyser han de tveeggade kommunikativa vinsterna med ett dominerande språk: Resultatet kan nämligen också bli förluster för den språkliga mångfalden, kulturlivet och demokratin.
Den som frivilligt eller av tvång överger sitt modersmål blir inte bara av med sitt främsta kommunikationsmedel utan förlorar också sitt yppersta intellektuella och känsloförmedlande verktyg. När en sådan utveckling blir en samhällstendens, har den vanligen inletts med att företrädare för de socialt framgångsrika skikten i allt fler sammanhang börjat välja bort det egna modersmålet till förmån för ett dominerande högstatusspråk. En sådan förändring påverkar inte bara den individuella identiteten, utan också den samhälleliga, eftersom förmågan till kommunikation över generationerna försämras och kontakten med det förflutna undergrävs.
Så långt har den nuvarande utvecklingen i Europa ännu inte gått, men begynnande domänförluster i kombination med de stora möjligheterna att använda engelska får människor att, som ett slags substitut för språklig mångfald, nöja sig med engelskan som sitt enda främmande språk. Effekten blir att vi européer kastar ut barnet med badvattnet, eftersom det egna modersmålets position försvagas samtidigt som våra försök att undanröja kommunikativa hinder nästan enbart med hjälp av engelskan leder till att vi gör för lite för att lära in, och dessutom använda, något av de andra språken i vår närhet.
Det är heller inte ovanligt att ekonomer och sociologer – särskilt inom den så kallade globala sociologin – i språkdiskussionen helt bortser från andra sidor av språket än den rent kommunikativa. Det påstås till exempel att den språkliga mångfalden skulle vara typisk för det förmoderna samhället och att vi skulle göra stora nyttovinster om den övergavs för en helt engelskspråkig värld. Detta ensidiga betonande av den kommunikativa sidan tyder på en blindhet för språkets sociala och kulturella betydelse och för det faktum att det egna modersmålet plus engelska (som ofta är det enda alternativet) är en kombination som sällan blir något mer än en ganska torftig form av diglossi. Allmänhetens engelskkunskaper överskattas, och man vill inte se att endast ett fåtal personer behärskar engelska så väl att den kan användas på både ett brett och fördjupat sätt.
Den relativa, och bitvis omotiverade, överbetoning av engelskan som vi ägnar oss åt i Europa får följder också på språkstudiernas och översättningens område, vilket diskuteras närmare i nästa artikel.