Förord och översättning av Ulf Eriksson.
Juan José Saer (1937–2005) var en argentinsk författare med brett register – poesi, essäer, noveller och romaner. Han flyttade 1968 till Paris där han levde resten av livet, yrkesverksam som lärare vid universitetet i Rennes. Hans särpräglade universum träder läsaren tillmötes som en fenomenologisk, filologisk och ontologisk meditation över tillvaron, utmejslad i scener präglade av en intensifierad realism där det främmande aldrig är långt borta. Draget av enhetligt kosmos förstärks av att många personer och motiv återkommer i både romanerna och novellerna. Strävan efter både precision och utförlighet framtvingar en mäktig syntax vars rika skiktning och flätning ingår i hans förståelse av varat som något outtömligt, blivande och ofullbordat.
På svenska finns av Saer romanerna Upptäckaren (El entenado), från 1992 och Undersökningen (La pesquisa), från 1999, i översättning av Jens Nordenhök respektive Elisabeth Helms.
Novellen ”Kvällningen” (La tardecita), som jag översatt, ingår i novellsamlingen Lugar från år 2000, tillgänglig i Cuentos Completos (1957–2000), El Aleph Editores, 2012. Fler verk av Saer har nyligen återutgivits av förlaget Rayo Verde i Barcelona.
Juan José Saer
KVÄLLNINGEN
till ingenjör Saer
Historien – låt vara att sanningen om de glesa och enkla tilldragelser som konstituerar den, sedda utifrån de melodramatikens lagar som råder i dag på vad vi kunde kalla berättelsens persiska marknad, är att de inte räcker till för att bilda en historia – går mer eller mindre så här: en söndagsmorgon hittade Barco, som just hade fyllt femtiotvå år, när han letade efter en kort text att läsa före lunch, en version av ”Bestigningen av berget Ventoux” av Petrarca, och han satte sig tillrätta för att läsa på sitt advokatkontor, i en fåtölj lämpligt placerad nära det fönster som vette mot gården, detta för att så mycket som möjligt dra nytta av dagsljuset vars ivriga tillskyndare Barco var när det gällde läsning, fast han på grund av arbetet bara brukade ha tid över på kvällen för en stunds läsning innan det var dags att gå och lägga sig. Han hade inte läst Petrarcas text på många år, och han valde den snarast på grund av den ringa längden, så att han kunde avsluta den före middagstid eftersom Tomatis befann sig i Buenos Aires och hade sagt att han skulle vara på El Caballito till lunch för att ge honom hans födelsedagspresent och låta Barco och Miri bekanta sig med hans nya flickvän, en arkitekttjej som enligt Miris sarkasm ”säkerligen tack vare yrket vore kapabel att ta sig för mer konstruktiva saker än att bli flickvän åt Tomatis”, fast Miri glömde att för trettio år sedan hade Tomatis varit förälskad i henne och hon hade för åtminstone några veckor varit nära att falla för frestelsen.
Vad man vet är att Barco slog sig ned denna söndagsmorgon för att läsa Petrarca. Den helige Augustinus – eller för att sälla sig till vissa: det publicistiska kollektiv inom fornkyrkan som vi känner under namnet Sankt Augustinus – hävdar att han lyssnade till en predikan av Sankt Ambrosius som hade konverterat till kristendomen, vilket är samma sak som om han hade läst den, för på den tiden läste man uteslutande högt, så en predikan var helt enkelt en kommenterad läsning, ungefär som det vi i dag kallar ett föredrag, och man kan alltså knappast bestrida att så gott som alla de stora visionerna, hänryckningarna, omvändelserna och uppenbarelserna i modern tid härrör ur läsningen. Det kunde på vår arts aktuella stadium förefalla som om det lilla av verklig betydelse som händer oss först hade passerat genom någon annan, så att vi endast jämförelsevis kan komma att känna oss – tack vare ett övergående ljus och bara då och då, fragmentariskt och flyktigt – som det vi tror oss vara eller det vi kanske är.
Efter några få minuters läsning fick Barco en liknande upplevelse, men det som föresvävade honom var varken någon extas eller någon uppenbarelse, utan något intimare och för honom kärare: ett minne. Petrarca som sedan en tid hade för avsikt att bestiga Ventoux, berättar att ett av de dilemman han ställdes inför handlade om att välja ett sällskap som skulle vara på samma gång till nytta och behagligt, och att han efter att ha tvekat mellan flera vänner beslöt ta med sig sin lillebror som han höll mycket av, detta i tanken att bestigningen, som för att säga sanningen inte var mer än en lång och jobbig promenad och inget riktigt äventyr, skulle bli både lärorik och nöjsam för ynglingen. Och tack vare de bilder som alltmedan han läste vidare tog form i hans medvetandes klaraste del, framträdde minnet omedelbart ur det dunkel utan namn och utan utsträckning eller bestämd form där det glasklart och fullständigt, konstituerat av tusen myllrande detaljer, hade vilat förbisett, eller drivit omkring sedan mer än fyrtio år. Petrarca och hans lillebror i deras klättring uppför bergets dammiga och oländiga sluttning förknippades på ett förklarligt men oväntat sätt med en färd som han och hans storebror som då var ungefär tio år hade gjort en kväll om hösten. Under läsakten finns det alltid ett ögonblick, på en gång intensivt och fridfullt, då läsningen överskrider sig själv och då läsaren på olika vägar, när han upptäcker sig själv i det han läser, lämnar boken och låter sig försjunka i den förbisedda del av hans egen varelse som läsningen har uppenbarat: från vilken plats som helst, närbelägen eller avlägsen, kommer det skrivna för att blåsa liv i den lilla dolda lågan av någonting som kanske utan hans vetskap redan glödde inom läsaren. Så efter att i ett snarast neutralt tillstånd ha tagit sig igenom informationen i prologen, tillhandahållen av den översättare som gjort spanska av latinet, och hunnen några få minuter in i den egentliga berättelsen, såg Barco upp från boken, och med vidöppna ögon som emellertid inte noterade någonting av yttervärlden fäste han blicken på någon oklar punkt i rummet och förblev alldeles orörlig, fylld till brädden av det minne läsningen hade väckt:
en skymning i påskveckan, en onsdag mot slutet av kvällen för att vara exaktare, ty för att dra mesta möjliga nytta av ledigheten hade de beslutat ge sig iväg på äventyret redan på onsdagen så fort de lämnat skolan och utan att invänta nästa dag, detta i syfte att vinna onsdagsnatten och skärtorsdagens morgon i den by där de tillbringade alla sina ledigheter, om sommaren, om hösten, om vintern eller om våren. Nästan alla deras far- och morbröder, fastrar, mostrar och kusiner bodde i byn eller i grannbyarna, och åtminstone till hans sextonde eller sjuttonde år hade för Barco denna på slätten utslängda by, denna handfull geometriska kvarter, delad av järnvägsspåren, varit en sorts paradis: ingen annan form av lycka kunde liknas vid den som drabbade honom inför utsikten att åka dit på några dagar. Och det var just på grund av den otålighet som bemäktigade sig honom som han och hans storebror, vilken var fyra år äldre, befann sig i denna situation, det vill säga gående ensamma i skymningen mitt ute på den tomma slätten längs den grusväg på kanske femton kilometer som förenade byn med asfaltvägen där bussen från Rosario hade släppt av dem.
Efter att ha stigit av bussen hade de väntat i korsningen i en halvtimme utan att det kom en enda bil, och då natten nalkades hade de sedan bestämt sig för att börja gå i grusvägens dikesren där allt eftersom de fjärmade sig från asfaltvägen slätten blev ödsligare och tystare. I och med att de gick västerut tycktes solens röda skiva vänta på dem vid slutet av den raka, grå vägen, svävande enorm och pulserande strax ovanför horisonten, som om den hade för avsikt att hindra dem att fortsätta. Det hade regnat mycket på morgonen, och vägen var ställvis en lervälling där de motor- eller muskeldragna fordon som dristat sig fram hade lämnat djupa spår som ännu hade hunnit torka bara i de skrovliga kanterna. Väglaget efter regnet förklarade den ovanliga frånvaron av bilar, även om personbilar och lastbilar på den tiden ändå inte var alltför vanliga ute på landet, och hur som helst hade deras föräldrar förutsett den situation de nu befann sig i, för modern hade motsatt sig att de for iväg denna kväll just därför att det hade regnat och natten kunde överraska dem på vägen, men deras far, vilken hade viss förkärlek för hans storebror (eller det var vad Barco föreställde sig på den tiden och gjorde ännu i dag, även om hans far var död sedan trettio år och hans bror sedan förra året) hade sagt att tack vare hans brors försiktighet och ansvarskänsla skulle ingenting ont kunna hända dem – under alla omständigheter räckte det i denna sak eller vilken som helst annan, att hans mor hade en åsikt för att hans far skulle formulera den exakt motsatta, och detsamma inträffade fast omvänt när hans far var först med sin åsikt.
Saken är den att de fortsatte, ivriga att komma fram men långsamt på grund av leran, längs den ödsliga vägen i riktning mot den stora röda skivan vilken som man säger fick himlen att blöda i väster. Molnen som flockades i höjden täckte inte den rödglödgade skivan, som om de i sin formrikedoms orörlighet hade dragit sig åt sidan som vördnadsfulla hovmän för att inte med sina slappa och grova massor dölja den i sällsam närvaro glödande cirkulära perfektionen. Till skillnad mot denna diskretion i vördnad färgade solen in dem alla med sina oräkneliga nyanser, brinnande, skarpa och lysande i skivans yta, vilka oavbrutet mörknade och svalnade – apelsin, röd, rosa, violett, blått – medan de med ljus fyllde de bomullsaktiga tapparna som hängde där i öster, under den motsatta delen av himlen. Nu när hösten redan var långt gången liknade majsfälten ruiner, med brutna, grånade stjälkar och de blekbruna bladen hopkrullade, förtorkade och livlöst hängande, så att man fick intryck av en tallös, orörlig armé som tillintetgjorts vid ett slag helt nyligen och från vilken massan av gastar hade återvänt till denna jord och återupptagit vanan att ställa sig på led för att forma en tyst och hotfull teori över själar i nöd. På ett fält intill hade en flock svarta kor upphört att beta, och dessa djur som alla stod där vända åt motsatt håll mot solnedgången, med huvudet en aning höjt som om de försökte uppfånga en avlägsen signal, totalt stilla, alla med samma hållning som om de utgjorde fyrtio eller femtio kopior av en och samma platta bild, de väckte hos Barco i det ögonblick då han mindes dem tanken på dessa små hjordar som uppträder i grottmålningarna och ter sig så sällsamma, mer i kraft av det främmande inre liv som emanerar ur djuren än av intentionen hos de flyktiga människor som målade dem på stenen. Under några minuter av vandringen hörde de endast sina egna stegs ljud, tvekande och dröjande där de sökte fast mark bland stråken av undanpressad, mjuk lera och de släta, i kvällningen rödaktiga vattenpölarna, tills från något ställe långt borta på slätten ett osynligt kreatur började råma så att de inom synhåll rycktes ur den dvala de verkade ha försjunkit i och fick en impuls att fortsätta beta. Den omedelbart överhängande natten tycktes accelerera för att störta ned världen i det svarta och klämde åt kring Barcos bröst och fick hans inälvor att dra sig samman, så för att inte börja darra stack han den fria handen – den som inte höll i en liten resväska – i byxfickan. Efter ytterligare en stunds vandring urskilde de på kanske hundra meters avstånd kyrkogården. Av rädsla att hos sin bror märka samma undertryckta skräck som började bemäktiga sig honom själv kunde Barco inte ta sig samman och se på honom ens i ögonvrån, och det var i den stunden han noterade att slätten – på det här stället som de hade passerat hundratals gånger och som för den delen var identiskt med många andra inom sextio eller sjuttio kilometers omkrets (grusväg, taggtrådsstängsel, majsfält, små betesmarker, en enorm, röd rundel i kvällningen, en fyrkant av vita murar kring begravningsplatsen bakom vilka svarta cypresser stack upp) – hur bekant den än dittills hade varit, började bli oigenkännlig och främmande. Han var inte i stånd att formulera det så i den stunden, men ett flimrande ljus, utomjordiskt, förvandlade rymden och de former som fyllde den, varvid det blev uppenbart att det bekanta landskapet tillhörde en okänd plats där han tidigare inte vetat att han hade bott. Under åratal skulle han känna av obehaget inför denna uppenbarelse, även om lager efter lager av gradvis anlagd erfarenhet, som successiva penseldrag över en avskyvärd bild, slutligen fick honom att glömma den, tills denna morgon läsningen av Petrarca förde den tillbaka in i minnets levande ljus.
Stegen sögs fast i leran och lossnade med dämpade smällar som förtonade i den redan aningen blå luften, medan man av den ofantliga skivan som spärrade vägen vid horisonten nu inte såg mer än övre halvan, och sedan några minuter tillbaka började de nyss brokiga molnen bli svarta. Kyrkogårdens vita mur, över vilken några av dödshusens kupoler och cementkors stack upp vid sidan av cypresserna, lyste glödande i detta ljus som inte var av den här världen, och från den vid vägens slut fastkilade röda halvcirkeln emanerade en magmalik turbulens av alla slags rött i förening som beströk allt synligt med en självlysande substans där det svarta och det röda tycktes inbördes ta ut varandra och frambringa ett underligt isigt sken, ett himmelskt, på en gång ogripbart och magnetiskt mjöl som hade pudrat också dem själva, deras kläder, deras kroppar, deras inre organ och till och med deras önskningar och tankar. Även om han först denna morgon, fyrtio år senare, var i stånd att formulera det på detta sätt, hade Barco intrycket av att befinna sig på en avlägsen plats i en värld vars centrum kunde finnas på vilken punkt som helst i rymden, och om man på denna punkt kunde hitta meningen med helheten, så skulle den, även om den gränsade till det ställe där de vandrade eller rentav utgjorde själva detta ställe, alltid för dem förbli ouppnåelig och fjärran. För första gången kände – utan att veta att det var det han kände – och upplevde han utan att kunna njuta av den resignerade klarsynen fyrtio år senare, att världen fasansfullt nog inte fanns utanför dem, utan att det var de som var utanför, och att det välbekanta landskap där han var född och som han höll för att vara ett slags paradis, utgjorde ett slätt plan utan ojämnheter vilket för ett ögonblick tolererade att de tvärade över det, tills det plötsligt skulle svälja dem utan att på den neutrala och avlägsna ytan lämna minsta spår av dem. Den skräck som fick honom i sitt våld inbegrep okunnigheten om detta faktum; och skräckens avsaknad av namn mångfaldigade den så att han redan var på väg att börja yla och rusa iväg när hans brors mjuka, en aning fuktiga hand lades lätt på hans huvud, i en gest vars avsikt han inte riktigt kunde förstå över det särskilda slags intima avstånd som vanligen råder mellan bröder.
– Jag tycker jag hör en motor, sade hans storebror till honom. Och det var riktigt: hackande och krängande kom Haren, han som hade kiosken, i sin lilla lastbil bortifrån asfaltvägen dit han hade åkt för att hämta kvällstidningarna och veckotidningarna han brukade få med bussen från Rosario. Några minuter senare bromsade han in bredvid dem och hans rödlätta ansikte syntes i sidorutan med ett aningen spefullt leende på de små rynkiga läpparna som givit honom öknamnet, och utan ett ord, med en vänlig huvudrörelse, bjöd han dem att hoppa in.
När mörkret föll blev vägen ännu besvärligare. Haren körde spänt och koncentrerat, och samma kväll skulle hans bror i den allmänna munterheten vid middagsbordet berätta hur Haren – fastklamrad vid ratten, framåtböjd ända till vindrutan för att urskilja vägen bättre och hinna undvika farorna, ideligen bromsande och gasande, medan de båda inte tordes flytta blicken ur ljuskäglorna som lyste upp den leriga vägen – pratade med sig själv i tredje person och utslungade varningar, förolämpningar eller hot till sig själv så fort bilen hoppade eller krängde för våldsamt så att bilen kom ur kurs och verkade riskera att hamna i diket eller slå runt: ”Försiktigt nu Haren. Inga dumheter. Lätta på gasen, Haren. Se upp för den där pölen.” Och så fortsatte han under den timme det tog dem att tillryggalägga tio eller tolv kilometer. Men Barco fäste inget avseende vid honom: han blev långsamt litet lugnare, så som när man efter att ha vaknat ur en mardröm behöver en god stund för att riktigt fatta att man har återvänt till det vakna tillståndet och att drömmens pressande substans har skingrats. Vid infarten till byn återupprättades äntligen förtrogenheten: han var än en gång han, han, Horacio Barco på väg in i byn tillsammans med sin bror för att tillbringa påsklovet där. Men den här gången var det inte lycka han kände, utan endast lättnad. När de började rulla genom det skogsparti som omgav byn var det redan beckmörkt sedan en bra stund. Från de fattiga husen i utkanten kom skrik, skratt, hundskall utlösta av den lilla lastbilens motorljud, musik och röster ur radion, och
genom fönstren föll över gårdsplanerna, över väggarna, över gångstigarna av jord eller lagda med sten, och över trädens hängande lövverk vid de första gatukorsningarna, svaga men varma ljussken, betydelselösa i förhållande till slättens ändlösa svärta, men vänliga, helt nära, ytterst ömtåliga och födda, precis som han själv som såg dem glida förbi, i denna värld och inte i någon annan, även om det från och med den dagen återstod för honom att utröna, och fortsätta att försöka göra detta utan att lyckas, ända till sitt dödsögonblick, vad för slags värld detta var.
Översättning av Ulf Eriksson
Copyright © Heiress of Juan José Saer
I samarbete med Schavelzon Graham Agencia Literaria
www.schavelzongraham.com