Sveriges litterära kanon

Målning av Gustave Courbet (beskuren)


Av JAN HENRIK SWAHN
Ihärdiga rykten har i ett par års tid berättat att DN:s kritikerlista över de tio viktigaste böckerna ”just nu”, ofta styr bibliotekens bokinköp i långt högre utsträckning än Bibliotekstjänsts kortfattade omdömen. På så sätt har den kommersiella listan ”pockettoppen” fått sin förment icke-kommersiella motsvarighet. Och det är ju bra. Om DN:s lista över aktuella boktitlar värda att läsa blir ett reellt alternativ att gå efter för hugade bokspekulanter, ja, då är mycket vunnet och läsningen sprids och omfattar fler titlar. Samtidigt får jag lust att påpeka att en bok teoretiskt sett har större chans att komma in på pockettoppen än på DN:s kritikerlista. På pocketlistan kan alla böcker placera sig. Det ”enda” som krävs är att de kommit ut i pocketupplaga och säljer tillräckligt mycket. På DN:s lista kan endast de böcker komma in som recenserats i tidningen. Eftersom en stor mängd böcker inte recenseras, för att de gallras bort olästa, kan dessa heller inte bli listade.

Som författare behöver jag inte alltid betala för böcker. Kolleger och vänner skickar sina alster, förlagen skickar böcker ibland, det händer att jag byter egna romaner mot andras. Därtill håller jag mig med två dagstidningar och får kataloger från ett flertal förlag, stora som små. Det ger mig en ganska god överblick över vad som ges ut. Av den totala utgivningen varje år läser jag kanske ett fyrtiotal titlar. Det är en försvinnande liten del men säkert ändå betydligt mer än vad de flesta i Sverige läser, med undantag för kritiker och bokslukare.

En egendomlighet i sammanhanget är att jag endast sällan läser böcker som funnits med på pocketlistan eller DN:s kritikerlista. Det beror inte på snobbism. Det har inte att göra med att jag bara läser Montaigne, polsk poesi eller grekiska noveller. Det är inte för att jag som författare gärna förkovrar mig genom att studera samtida tysk, fransk eller centraleuropeisk litteratur, exempelvis Sebalds samlade (Panacheserien, Bonniers 2011) eller Mircea Cartarescus Dagbok 1994-2003 (Panacheserien, Bonniers 2011). (Författare med världsstatus numera och som därför självklart recenseras och kanske rent av hamnar på någon lista, dock knappast pockettoppen.) Det har som sagt inte heller att göra med dålig ekonomi; många av de listade böckerna får jag och tänker att jag ska läsa en vacker dag, även om det inte så sällan händer att jag finner dem överskattade och använder dem till att göra upp brasor med.

Målning av Conrad von Soest (1403)

Många av de nyutkomna titlar jag läser varje år ges ut av små förlag och får få eller inga recensioner. Här hittar jag ofta pärlor, genuina läsupplevelser. Stefan Foconis egenartade bok Om trädgårdskonsten (Themis förlag, 2011), som på ett försåtligt heltäckande vis handlar om att plantera träd från när och fjärran i Norge, har nu sin självklara hedersplats i olivlundsbiblioteket. Håkan Sandells envetna arbete med att ge ut njutbara tolkningar av poesi från världens olika hörn och epoker fortsätter, om än på allt billigare papper.

Peter Lucas Erixons roman Silversnöret (Trombone, 2011) om ett tragiskt svenskt kvinnoöde under krigsåren, får de flesta kärlekshistorier att förblekna. Lars Hägers omilt absurdistiska dikter i samlingen Världens kärlek (bokförlaget edda, 2012) anses inte tillföra (tillhöra) någonting men är det verkligen så? Mirkka Rekolas lysande temperamentsfulla diktsamling En gynnsam plats för hjärtat (Ellerströms 2011), i översättning av Henrika Ringbom, har inte beretts tillfälle att rita om det svenska poetiska landskapet. Och så vidare och så vidare.

Jag inser naturligtvis att jag, genom min flitiga läsning av nyutkomna titlar som inte fastnar på de stora tidningarnas limstänger, är på väg in i en tilltagande isolering. Samtalen om litteraturupplevelser i vänthallar, under flygresor, på fester och busshållplatser blir allt mindre kommunikativa eftersom de inte längre handlar om gemensamma litterära upplevelser utom om listade respektive olistade böcker. Det jag har läst har inte de läst och det de har läst har inte jag läst. Det som skiljer oss åt ytterligare är att jag känner till böckerna de har läst medan de inte känner till böckerna jag har läst. Och det är inte för att de bara läser populistiska böcker och det är inte för att jag bara läser smal och snårig litteratur.

Så kanske det vore hög tid att lista även de olistade böckerna?

 

 

Print Skriv ut

Skriv en kommentar, ställ en fråga, skicka en hälsning här