Stilla dagar i Kalliroi

Av JAN HENRIK SWAHN
Min ungdomstid kantades av murar. Muren mot grannen. Muren av Jean-Paul Sartre, Pink Floyds album The wall, Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren. En mur var något som spärrade vägen, ett tigande vittne till exekutionspatrullens skottsalvor, en gräns, en symbol för makten. Men också för rädslan.

En annan sorts mur finns på Limhamnsfältet i Malmö. På håll ser det ut som den sista återstoden av en ruin. En husmur nervittrad nästan till grunden. Man kan se hundar hoppa över den i väntan på att husse eller matte ska prata färdigt. Kanske är det helt enkelt en murad långbänk.

Sedan finns det kulturlandskap. Långt in i Blekinges och Smålands allra mörkaste skogar löper ändlösa murar med lager på lager av svarta stenbumlingar. Med oändlig möda har de grävts fram ur den magra jorden och lagts åt sidan för att inte störa. För varje år som går ser jag på de här murarna med allt större vördnad. De är vad människan lämnar efter sig, som blir kvar långt efter det att åkrarna växt igen och husen ruttnat och rasat. De står där som tysta vittnen till den tid som flytt.

En adekvat romantitel i sammanhanget är Rolf Johanssons Murarna kring mina ägor. Det handlar om åkerland men också om ensamhet. I Grekland finns liksom säkert i Sverige en gång en stark symbolladdning kring detta att gå på sina ägor och samla sten. Hur ska man lära känna sin plats om man inte tar hand om dess stenar?

Min olivlund ligger högt uppe på en sluttning där terrassmurarna löper som ränder mellan träden. I lunden finns så mycket sten att grekerna som kommer och tittar undrar varför vi inte byggt stenhus. Stenarna syns på flera kilometers håll. Jag har en dröm om att de en dag ska komma till användning.

I september vistades jag ensam några veckor i lunden. När jag är ensam utvecklar jag ett milt vansinne.

Den här gången fick jag för mig att jag skulle bygga upp några av de raserade terrassmurarna på nytt. Jag steg upp några timmar före gryningen, drack kaffe och åt skorpor. Därute låg stenblocken och väntade. De tyngsta hade använt de lättare stenarna som kullager och låg därför hundrakilostunga flera meter bort från muren.

Jag visste min begränsning. Bara en gång lyfte jag en sten som var så tung att jag svimmade. Bara en gång tappade jag balansen och föll baklänges och tvingades slå en kullerbytta åt sidan för att inte träffas av det stenblock jag just satt i rullning.

Jag arbetade tills solen gick ner. Efter det var jag så trött att jag stöp i säng vid nio. Ändå sov jag inte tungt. Jag drömde att jag skrev noveller.

Efter någon vecka började jag dryga ut lunchrasterna med läsning. Väggen av Marlen Haushofer och Sputnikälskling av Haruki Murakami.

Den unga tjejen i Murakamis bok drömmer om att bli författare. Någonstans har hon läst att en sann författare blir man inte förrän man suttit på en bergstopp och sett ut över världen så det vill hon allra helst. Jag kan inte tycka annat än att det känns märkligt att sitta på en bergstopp och läsa om en människa som drömmer om att sitta på en bergstopp. Det känns som att jag borde ha läst boken när jag var yngre och ännu inte hade någon bergstopp tillgänglig.

En liknande känsla får jag av Haushofers roman. Jag sitter vid mitt panoramafönster och ser ut över berget och läser om glasväggen som plötsligt uppstått under natten och nu skiljer det kvinnliga berättarjaget från resten av världen. Hon befinner sig på en alptopp och resten av världen på andra sidan glasväggen når hon inte. Som om någon satt en väldig glaskupa över henne.

Hur suggestivt Haushofer än skriver känner jag att jag kanske borde ha läst henne då när mitt liv kändes klaustrofobiskt och inte nu. Fel bok, än en gång.

Dagen innan jag lämnar lunden blir jag klar med muren. Sådant är mitt vanvett; jag missar aldrig en deadline. Om jag så ska jobba mig halvt fördärvad och tvingas ägna mig åt sjukgymnastik i åratal efteråt. Två veckor tog det och under den tiden lämnade jag inte lunden utan levde på vatten, skorpor, grönsaker, fikon och gick ner fem kilo.

Sista dagen vandrade jag genom skogen och upptäckte till min förvåning en bergsby med en stor tunna retsina som tillbads av männen där. Sedan jag styrkt mig vid denna källa vandrade jag genom övergivna byar och fyllde min väska med druvor och fikon som jag kokade marmelad på.

Först när jag kom hem hittade jag rätt i läsningen. En vän som fick höra om mina strapatser i lunden påminde mig om Christer Erikssons roman Handens hjärta.

Gamle Huller sörjer sin fru som gått bort och vill inte leva längre. Men på något sätt fortsätter livet ändå. Han löser ett korsord, går sina rundor och tänker tillbaka på hur Minna blev hans fru.

I centrum för berättelsen som gamle Huller minns fram finns gubben Stöten som tillsammans med den unge Huller bygger en stenmur. Muren blir en symbol för romanbygget – när muren är klar är romanen det också. Men muren berättar också något om våra minnen. Vi har ett antal och de är stora och små och vi måste välja vissa av dem framför andra om vi vill bygga historier av dem.

Stöten förklarar hur han utifrån de stenar som finns föreställer sig olika tänkbara versioner av muren innan han bestämmer sig för en av dem. Arbetet med snöre, spett och hacka som följer handlar om att förverkliga visionen. I det här fallet kompliceras det av att Stöten blir svartsjuk på Huller för att Minna dras mer till denne.

Jag hade ingen hjälpare och inget spett. Men jag lärde mig hur den tunna stenflisan kunde vara lika viktig som det stora stenblocket. Jag kom stenarna nära. Jag drömde om stenar på nätterna. Jag såg dem framför mig, de rödbruna som legat i jorden, de grå som blekts i solen och de gula som klyvts eller spruckit.

Och när jag kom hem läste jag en roman som handlade om exakt detta. Trots att det inte stod ett enda ord om bergstoppar i den.

Jan Henrik Swahn

1 kommentar

  1. Annette says:

    Härligt Jan Henrik – PF ”The Wall”…. har ett totalt sönderspelat exemplar…
    Snart kommer vi och sitter på Dina murar, när planerar Du att ”mura” härnäst?

Kommentera: