I anledning av att Olga Tokarczuk idag tilldelats nobelpriset repriserar Dixikon här en text av Jan Henrik Swahn från 2009 där han med utgångspunkt i hennes Bieguni (”Löpare”), Bolanos Los detectives salvajes (De vilda detektiverna) och Sebalds Austerlitz önskar sig att ett litterärt samtal växte fram, med ständigt nya uttolkningar, jämförelser, uppslag och perspektiv. Kanske kan det också uppstå nu?
Många nutida romanförfattares verk tar upp individuella, psykologiska konfliktområden som avspeglar samhälleliga, politiska fenomen. Dessa romaner rymmer ofta ett myller av röster men står långt från den traditionella kollektivromanen. Varje röst förblir enskild. Likväl är syftet ändå att tala för flertalet. Hur det vi förträngt eller inte längre minns styr varje steg i vårt liv.
I sin senaste roman Bieguni (”Löpare” på svenska 2009) driver den polska författarinnan Olga Tokarczuk till det extrema tesen att vår dyrkan av kroppen på själens bekostnad leder till minnets och historiens upphörande. När vi bara förstår kroppens skönhet och inte längre begriper människan som är inhyst i den, kräver vi allt högre doser av litterär kroppsfixering för att vilja avsätta tid för läsning. Tokarczuk tillfredsställer våra behov genom att fylla sin roman med plastinerade, uppstoppade kroppar och visar att dagens kroppskult har sin självklara pendang i upplysningstidens kuriosakabinett och anatomiska teatrar.
Därtill ger hon oss en rafflande historia om en viss Kunicki som under en semester på en liten kroatisk ö tappar bort frun och sin treårige son. Den fråga som upptar honom mest under de tre dygn som spaningarna – med skallgång, helikoptrar och kustbevakningsfartyg – pågår är inte frågan varför utan frågan hur. Hur kan två fysiska kroppar bli osynliga på en liten platt ö utan gömställen? Den fråga han kanske borde men inte förmår ställa sig är om hon inte i själva verket försvunnit från honom långt tidigare.
I W. G. Sebalds roman Austerlitz möter vi en man med ett stort intresse för oktagonala byggnader, väldiga fortifikationsverk. Efter att ett helt liv ha förfäktat åsikten att han ingenting minns av sitt förflutna går Austerlitz in i en depression och blir en vandrare. Kvällar och nätter irrar han omkring på gatorna. Sedan börjar han demonteringen av skyddsbarriären och hittar likt en detektiv tillbaka till ursprunget. Han har vuxit upp i Prag. För att rädda honom undan förintelsen satte hans mamma honom på ett tåg till England, där fosterföräldrar och en ny identitet väntade. När Austerlitz hittar tillbaka till huset som han tillbringat sina första levnadsår i upptäcker han att mosaikgolvet i trapphuset har ett oktagonalt mosaikmönster som med kuslig likhet motsvarar ritningarna till de fort han har studerat som vuxen. (Att Austerlitz sedan lyckas spåra sin mor till koncentrationslägret i Theresienstadt som även det var oktagonalt är nästan för svindlande att ta in.)
I Roberto Bolanos roman Los detectives salvajes (De vilda detektiverna) ska två poeter och vagabonder vid namn Arturo Belano (Bolanos alter ego!) och Ulises Lima leta rätt på en försvunnen kvinnlig poet. Ingen vet vart hon har tagit vägen. Finns hon ens? Lima och Belano blir själva mer och mer gåtfulla. En hel kör av röster delar med sig av sina minnen rörande dessa båda och det finns inte två minnesbilder som överlappar varandra. Vi minns inte vad vi kan minnas utan vad vi vill minnas och vad vi behöver minnas.
Kanske gick den enda möjliga vägen för Austerlitz genom förträngningens ändlösa och anonyma landskap. Den förträngningen är ju dessutom kollektiv och därför så mycket enklare att hantera så länge man inte tror sig kvävas av den. Kunicki å sin sida vars minne aldrig sträckt sig längre än två dagar tillbaka i tiden försöker att träna upp det i efterskott så att han ska kunna bygga en om än aldrig så bräcklig spång över minneslöshetens sankmarker. Det leder dock bara till att han förlorar sin fru ännu en gång och denna gång definitivt. Men kanske kan han nu hitta sig själv i stället.
Tre mäktiga romaner från tre olika hörn av Europa. Kring böcker av den här kalibern kunde man önska sig att ett litterärt samtal växte fram, med ständigt nya uttolkningar, jämförelser, uppslag och perspektiv. Ett samtal som i någon mån kunde balansera det faktum att den enda litteratur som diskuteras, stöts och blöts offentligt i Sverige i dag är deckarlitteraturen.
© Jan Henrik Swahn