Något jag nog delar med många är att jag under senare år har läst allt färre böcker. Men det beror inte på ökad ”läsning” av ljudböcker utan på att jag tagit mig an att översätta ett antal skönlitterära verk från polska, danska och franska. Som översättare känner jag att jag tränger lika djupt, ibland djupare, in i texten som författaren och om det är bra litteratur, och man ser översättandet som en form av högkvalificerad läsning, är det svårt att tänka sig något mer givande.
Att varva översättande med sedvanlig läsning har då börjat kännas motigt för mig. Vid sängen växer stapeln av påbörjade böcker. De är nog bra men jag läser för snabbt, om än långsammare än de flesta, och till slut tappar jag taget och halkar ner från sidorna. Vad jag behöver är litteratur som kräver långsamhet för att bli meningsfull och där jag med glädje tar emot svindlande, elaborerade meningar som inbjuder till omläsning.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ett exempel på sådan litteratur visar sig vara Rhea Galanakis roman Eleni eller Ingen, om Greklands första kvinnliga konstnär Eleni Altamoura Boukoura. Det är ett djärvt val av huvudperson eftersom Eleni gjorde allt för att utplåna spåren av sig själv som kvinna och konstnär.
Hennes far, sjöfararen Yannis Chrysinis Boukouras, var den ende som inte bara såg hennes konstnärliga sida utan även uppmuntrade henne att bejaka den, om än på ett villkor: att hon aldrig glömde att hon var grekinna. Eleni var hans ögonsten och det var han själv som likt en brudgum tog henne med på sitt med 18 kanoner försedda skepp Sjöhästen och förde henne till Italien.
Att utbilda sig konstnärligt vid någon konstakademi var i slutet på 1800-talet lika förbjudet för en kvinna som att läsa medicin. Lösningen stavades privatlektioner eller rätt att vistas i någon äldre konstnärs ateljé. I Elenis fall föll valet på den italienske konstnären och arkeologen Raffaello Ceccoli som levde i exil på Korfu efter att ha bannlysts av påven för sina aktiviteter under Bolognaupproret 1831.
Med hans hjälp lyckades Eleni så småningom bli antagen vid Konstakademin i Florens genom att klä sig i manskläder. Där blev hon vän med konstnären Sanerio Altamura. När det gick upp för honom att hon var kvinna blev han omedelbart kär i henne och de inledde ett förhållande. Snart stod hon med två barn födda utom äktenskapet och med ett tredje på väg. De tvingades leva i lönn eftersom de var ogifta. För att de skulle kunna sammanvigas krävdes att hon avsvor sig sin ortodoxa tro, något av det värsta man kan göra som grek. Ändå gjorde hon det, bara för att något år efter det tredje barnets födsel upptäcka att Sanerio övergett henne, försvunnit spårlöst tillsammans med konstnären Jane Benham och tagit det yngsta barnet, Ioannis, med sig.
Eleni lämnade Florens, begav sig till Aten där hennes syskon bildat familj och gjort karriär. Själv försökte hon livnära sig som konstnär. Sin förmögenhet som kom sig av faderns försäljning av skeppet Sjöhästen hade hon förslösat i Italien, närmast som om pengarna brände i fickan på henne. När först dottern Sophia och sedan sonen Alessandros tragiskt ryckts bort i lungsot återvände hon ensam till ön Spetses och huset hon växt upp i, med ”sexton fönster som vette mot havet” och levde sina sista tjugofem år där tillsammans med husan Lascarina, utan att lämna byggnaden en enda gång.
Den som hämtade posten och handlade var just denna Lascarina. Likt ett spöke släpade hon sitt lama ben genom korridorerna och den väldiga, inmurade trädgården. Ryktena sade att Eleni förlorat förståndet eller att hon ägnade sig åt häxkonst. Sanningen var att hon odlade sin andra personlighet, den att likt Odysseus kalla sig för Ingen. ”What’s in a name?” frågade sig redan Shakespeare. Alldeles för mycket enligt Eleni. Hon eldade upp sina oljemålningar. Gjorde vad hon kunde för att hennes namn skulle försvinna.
För hennes syskon var hon älskad men ändå det svarta fåret. Släktnamnet vägde tyngre. Syskonen var inte bara måna om, utan desperat beroende av dess goda rykte. Ingen handel utan vandel. När Eleni dog kom brodern från Aten och eldade upp allt i pappersväg han kunde hitta. Det blev en stor brasa ute i trädgården. Homeros och Pindaros, fransk och italiensk litteratur, böcker om historia och politik, brev, matrecept, tidskrifter på en rad olika språk.
Även i de mest intetsägande brev eller skrifter kunde det stå något som absolut inte fick gå till eftervärlden. Att han skonade en del teckningar och skisser i hopp om att kunna sälja dem i Aten, tillsammans med de tavlor som han hört skulle finnas förvarade i en gammal väderkvarn som Eleni hyrt för längesedan, får sägas vara undantagen som bekräftar regeln. Men vad brodern inte insåg var att ju mer man försöker utplåna något, desto tydligare blir spåren det lämnar efter sig.
Under de sista tio åren blev besöken allt färre. Elenis beslut att inte ta emot främlingar gjorde förstås sitt till. I Galanakis roman är det en enda person som är hårdnackad nog att efter flera dagars försök bryta ner Elenis motstånd. Det är kvinnosakskvinnan Kalliroi Parren som vill göra en intervju med henne för sin tidskrift Kvinnornas tidning. Eleni är på sin vakt, livrädd för att säga mer än det absolut nödvändiga. Ändå lyckas Parren få ihop material till två intressanta artiklar.
I mina ögon är det logiskt att Kalliroi Parren, den kanske enda kvinna som kunde läsa i Elenis själ, också var den som Eleni ställde sig mest avog till. Eleni hade tagit långt större risker än Kalliroi och var bränd för all framtid, vilket om inte annat visar hur smärtsamt lång vägen var och alltjämt är för kvinnor att fritt få välja hur de vill leva sina liv. Historien lär oss att människor som Kalliroi genom sitt hängivna arbete gör stora landvinningar för världens kvinnor. Men i skuggan därbakom fortsätter kvinnor som Eleni att gå samma väg som hon och varje sådan kvinna måste sedan i sin tur, så fort hon gett plats åt nästa, själv försvinna.
Rhea Galanaki är född 1947 och har bakom sig studier i historia och arkeologi. Lägg därtill ett gediget författarskap som omfattar inte bara romaner utan även lyrik och litteraturkritik och vi får bilden av en djupt påläst författare, översatt till ett flertal språk. Det ibland lätt akademiska, lite torra tonfallet som hon behöver för att nå fram till det hon vill säga, underminerar hon samtidigt genom att ösa ur källor av kvinnlig kunskap, som också Eleni Altamoura Boukoura hade tillgång till. Tragiskt nog saknade hon någon som kunde föra den vidare.
- Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om den grekiska poeten Krystalli Glyniadaki