De europeiska 1950-talen är märkligt anonyma i den samtida historieskrivningen. De verkar trista i jämförelse med 1920-talens mellankrigstid, 1930-talens fascism och kommunism, 1940-talens katastrofer, och sen allt det upproriska och framåtpekande på 1960-talen, kalla krigets 1970-tal, 1980-och 1990-talens demokratiska segrar. Mot dem 1950-talet: byggtid.
Den tyske journalisten och historikern Harald Jähner ser vad andra inte ser. I två mycket välskrivna böcker om tysk samtidshistoria har han först (i Vargatider) skingrat myter kring det ”tysta” årtiondet efter andra världskriget – som inte alls var så tyst – och sedan (i Hisnande tider) blåst bort en massa anekdotiskt damm kring den tyska mellankrigstidens Weimarrepublik. De båda första böckerna finns redan på svenska, man får hoppas och tro att det ambitiösa förlaget Daidalos också tar sig an den nya: Wunderland: Die Gründerzeit der Bundesrepublik 1955-1967. Här lyfts det anonyma västtyska 1950-talet ut ur skuggorna, men vi väntar något med själva undret.
Den 12 oktober 1955 var det lätt att tro att det andra världskriget tog slut på allvar för Tysklands del. Då passerade de sista krigsfångarna gränsen mellan den sovjetiska ockupationszonen, sen några år döpt till DDR, och de västallierades zoner, nu kallade BRD. Men det skulle dröja 35 år innan vi på nytt kunde tala om ett Tyskland igen utan förkortningar.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Konrad Adenauer, den åldrige tyske förbundskanslern (född 1876) hade just återkommit från ett besök i Moskva och lyckats få med sig en uppgörelse om de sista fångarna. De var 9 624 stycken, av sammanlagt tre miljoner krigsfångar (varav en miljon hade avlidit i fångenskapen). Bland de dryga niotusen fanns krigsförbrytare och massmördare, men nu var det inte läge att prata om skuld, nu skulle männen hem till sina familjer för att därefter hugga i för fosterlandet.
Tio år senare skulle historien definitivt hinna upp många om inte alla av de skyldiga. Mellan 1963 och 1968 genomfördes de tre s k Auschwitzrättegångarna i Frankfurt som utgör den dramatiska avslutningen på Jähners bok. Mellan dessa laddade händelser äger alltså det tyska undret rum, den otroligt snabba och exempellöst framgångsrika återuppbyggnaden av det fysiska och mentala ruinlandskap som Tyskland ännu utgjorde tio år efter krigsslutet.
Jähner har en enkel men väldigt fruktbar metod, här som i de tidigare böckerna. Han läser liksom av samhället på dess yta. Han fångar upp vad människorna pratade om, vad de läste, såg på bio och så småningom TV, hur de möblerade sina hem och klädde sig, vad de var ense och oense om. Det är ett slags kulturhistoria, som samtidigt fångar den politiska och ekonomiska verkligheten. Det liknar mycket det sätt på vilket Henrik Berggren tagit sig och oss igenom det svenska samhället under andra världskriget i trilogin Landet utanför. Närsynt och vidsynt samtidigt. Föredömligt.
Det ekonomiska undret alltså. Efter de första efterkrigsårens kaos byggs ekonomin åter upp. Centrum är Ruhrområdet med sina kolgruvor och tunga industrier. Den otroliga rovdriften på människor och naturresurser som då ägde rum kunde bara förstås och ursäktas mot bakgrund av skulden för det tyska brottet mot mänskligheten. Men i stället för prat, på med pannlampan och ner i gruvan, en tillväxt som aldrig under decenniet underskred 10 procent vägde upp alla nackdelar. Jähner skildrar den unikt snabba välståndsutvecklingen i förbundsrepubliken genom några väl valda nedslag.
Först i utvecklingen av en modern handel där den smarte Josef Neckermans karriär är exemplarisk i god och dålig mening. Neckermans uppgång började på 1930-talet när han med hjälp av de nazistiska makthavarna ”ariserade” judisk egendom och startade sin verksamhet som handlande i kläder per postorder. Under kriget anförtroddes han uppgiften att samordna produktionen av kläder såväl åt armén som åt utbombade tyskar: ”Varje bomb betyder fler ’nakna’” skriver han i sina minnen. ”Nakna” var myndighetsslang för människor som kommit undan med blotta livet och nu behövde förses med nya kläder.
Efter en kort tid som krigsfånge, följt av ett kortare straff för att mot amerikanarnas order ha försökt bedriva sin verksamhet från lägret, ”avnazifierades” Neckerman, fick betala en liten bötessumma och sen var allt glömt och det blåstes full vind i postorderseglen. Nu med ett förment folkligt uppdrag. Kläder gör människor, Neckerman ville ”medverka till att jämna ut klasskillnaderna – åtminstone dem som föll i ögonen vid första anblicken”.
Josef Neckerman var inte den ende som snabbt la historien bakom sig. Det var närmast officiell politik, proklamerad av den extremt pragmatiske Adenauer, vars auktoritet byggde på att han aldrig samarbetat med nazisterna. Nu behövde han dem, avnazifierade eller inte.
Jähners skildring av den snabba utvecklingen av det tyska samhället följer upp ett spår från hans första bok om årtiondet direkt efter kriget. De enorma folkomflyttningarna och den därav följande rotlösheten var bra för den tyska moderniseringen. Ett i grunden konservativt tyskt folk hade nu lite eller inget ”gammalt” att hålla sig fast i, en utmärkt förutsättning för radikala ekonomiska förändringar, inte bara I Tyskland. Man kan lätt komma att tänka på vilka möjligheter den helt fredliga avfolkningen av den svenska landsbygden erbjöd för de moderna industrierna i storstäderna.
Men på ett område kunde den traditionella tyska konservatismen i alla fall hävda sig: familjens. Kriget hade lämnat också det tyska familjelivet i ruiner. I de fruktbara åldrarna rådde ett enormt kvinnoöverskott, vilket ledde till att nästan alla män i slutet av 1950-talet var gifta. Kvinnorna skickades tillbaka in i hemmen, männen fick företräde på arbetsmarknaden. Men den klassiska kärnfamilj som åter blev ideal hade också en annan bakgrund, och här bjuder Jähner på nya insikter.
Under nazismen var inte, som man ibland kunde tro av propagandan, familjen det allra viktigaste, menar han, utan modern och barnalstringen. I BDM, flickornas motsvarighet till Hitlerjugend, uppmuntrades sex före äktenskapet, utomäktenskapliga barn togs om hand av organisationen Lebensborn och fick Führern själv som tänkt fader. Jähner ser det därför som ganska naturligt att detta jämte krigets fasor ledde till den påbjudna småborgerlighet som närdes i de tyska kärnfamiljerna (lika väl som i de svenska). Det märkliga är väl att detta ideal har förblivit så intakt i det tyska samhället än idag. Det är egentligen det enda politikområde där Tyskland, och särskilt den gamla förbundsrepubliken, avviker från sin västeuropeiska omgivning. Inte ens den tyska socialdemokratin har varit särskilt intresserad av jämlikhet mellan könen. I Tyskland tillämpas än idag sambeskattning.
Ett ekonomiskt under, fyllda postorderkataloger, mys i familjen framför teven – alla borde vara nöjda och lyckliga. Nej, inte alla. Jähner har ett skarpt och ont öga till kritiken av tillväxt och välstånd som omedelbart följde på varje tecken på flykt in i konsumtion och välstånd. Kritiken kom från både vänster och höger. En ledande intellektuell som författaren Hans-Magnus Enzensberger (som pikant nog i unga år gjort sig en liten förmögenhet som svartabörshaj), blir beklämd när han bläddrar igenom en av de många postorderkatalogerna. Här förses de undre skikten med avskyvärda saker som lämnar dem i ett tillstånd ”närmare idiotin än någonsin förr”. Den enkle mannen som offer för bristande estetisk bildning.
Jähner konstaterar att Enzenbergers nedlåtande recension av småborgerskapets smak ”gör det tydligt hur intakta de övre skiktens anspråk på att leda landet ännu var 1960”. Att förbundsrepublikens väg till ett slags europeisk normalitet, bort från den klassiska tyska utvaldhetens alla ödesdigra vägar, beledsagas av den kulturella elitens nedlåtande hållning är ett uppfriskande tema i Jähners bok, och kommer sig förmodligen av att han innan han blev författare av banbrytande böcker om tysk historia var verksam som journalist i betydligt folkligare medier. Han gör sålunda en poäng av att ett av den unga tyskspråkiga dramatikens mest omtalade pjäser från den här tiden, Peter Handkes Publikumsbeschimpfung,bestod av just det: förolämpning av publiken.
En trailer från en nyare uppsättning av pjäsen på Deutsches Theater.
Klicka här för att se pjäsens slutscen i en uppsättning från 1960-talet.
Det rådde, tvärt emot vad som blivit myt, ingen tystnad kring kriget, slår Jähner fast, det var ”bara” Förintelsen av judarna som fortfarande var tabu. Men inte länge till:
”Man anade [i slutet av femtiotalet] att perioden av ostörd avnjutning av den rena nutiden gick mot sitt slut. Uppsvingets lycka hade gjort det möjligt för Tyskland att höja sig över sin närmaste historia och hänge sig åt glömskans fröjder”.
Han beskriver fängslandet av och rättegången mot Adolf Eichmann 1961 som den avgörande startpunkten för uppgörelsen med judeutrotningen. Äran för detta tillskriver han, och inte bara han, en enda man: Fritz Bauer, domare i Frankfurt. Under kriget i exil i Danmark som jude och homosexuell, var han nu åter i tjänst vid sin gamla domstol. När han på krångliga vägar fått bevis på att Eichmann levde i Argentina lät han den israeliska säkerhetstjänsten Mossad komma över uppgifterna genom ett planerat inbrott på hans kontor. Bauer misstänkte nämligen att den egna polisen, full av gamla nazister, skulle varna Eichmann, och tvingades därför avstå från möjligheten att lagföra Eichmann i Tyskland.
Några år senare skulle han ändå, under stort motstånd, lyckas åtala och sedan fälla ett tjugotal tidigare lägervakter under Auschwitzrättegångarna. Därmed inleddes den process i Tyskland som kallas ”Vergangenheitsbewältigung”, dvs landets så småningom mycket framgångsrika sätt att på djupet rannsaka såväl landets som tyskarnas ansvar för inte bara kriget utan också Förintelsen.
Den politiken skulle återge Tyskland en respekterad plats i världen. Att den nu av kritiker ibland beskrivs som ett slags tom ritual i form av obligatoriska skolbesök i de gamla utrotningslägren och högtidstal på de officiella minnesdagarna, minskar inte dess betydelse. Särskilt inte om man jämför med andra länder som dragit på sig skuld för förbrytelser mot mänskligheten med Ryssland som kanske det främsta exemplet.
Och uppgörelserna är inte slut än. Alldeles nyligen öppnades de amerikanska arkiven över medlemmarna i NSDAP, nazistpartiet. Tyska medier erbjuder nu sina läsare möjligheten att bara knappa in sina förfäders namn i sökrutan för att få reda på om de varit medlemmar. Intresset för denna specifikt tyska form av släktforskning uppges vara enormt.
Det andra världskriget är inte på långa vägar över än.
- Klicka här för att läsa Svante Weyler om Harald Jähners Höhenrausch, på svenska som Hisnande tider, om åren mellan de båda världskrigen