För en handfull år sedan gav polyhistorn Gisela von Wysocki (essäist, dramatiker, litteratur- och musikvetare, filosof) ut sin självbiografiskt färgade prosabok och barndomsskildring Wir machen Musik (anmäld här på Dixikon). Det lyriska och stilsäkra tidsdokumentet från efterkrigstidens Tyskland är inte minst ett litterärt porträtt av hennes egen far, den legendariske musikproducenten Georg von Wysocki, vars magiska värld av toner och ljud präglar dotterns uppfattning av såväl den lilla som stora världen.
Wysockis nya bok Wiesengrund, med genrebeteckningen roman, är precis lika autofiktiv som den förra, och kretsar i hög grad också kring en tongivande – och verklighetsbaserad – fadersfigur.
Huvudpersonen heter här Hanna, och är i likhet med sin upphovskvinna i de äldre tonåren när hon på nätterna under täcket förlorar sig i de magiska rösterna från transistorradion. I synnerhet Radio Wiens nattsändningar fascinerar med sina inbjudna och prominenta gäster som varje natt i etern reflekterar över ett givet tema.
Hennes far, en berömd astrofysiker, får abslout inte höra att hon istället för att vara utvilad inför morgondagens skollektioner ligger vaken och lyssnar på filosofiska tankar i natten.
Särskilt en föredragshållare drar till sig Hannas odelade uppmärksamhet, en fascinerande röst tillhörande en viss Wiesengrund. Den som är någorlunda bevandrad i modern filosofihistoria och kritisk teori kanske kan identifiera detta namn som initialen W mellan filosofen, sociologen och musikvetaren Theodor Adornos för- och efternamn. Ingen slump att Wysocki väljer just honom som titelfigur, eftersom hon som ung student på 60-talet hörde till en av hans mer bemärkta studenter under den omtalade period då Adorno tillsammans med Max Horkheimer kom att grunda den tvärvetenskapliga och kritiska teoribildning som gått till historien som den så kallade Frankfurtskolan.
De politiskt turbulenta åren i Frankfurt och övriga Tyskland under det radikala 60-talet bildar så i romanen den fond mot vilken den unga Hanna upptäcker världen och sin egen plats i den. Wysockis förnåga att skapa ett slags sinnlig mystik ur allt från samtidshistorien, filosofin, sociologin och estetiken, hennes närmast vällustiga gestaltning av tingen, orden, musiken och synintrycken, bildar sammantaget en passionerad essäroman, en självbiografisk utvecklingshistoria karakteriserad av sin språkligt och intellektuellt stimulerande berättarmagi.
En fascinerande prosaberättelse för båda hjärnhalvorna och hela hjärtat.