Den mångsidige film- och kulturteoretikern Siegfried Kracauers livsgärning har nu för första gången blivit föremål för en omfattande biografi. Erik Tängerstad har läst den och tecknar konturerna av ett liv som rörde sig från Weimarrepublikens Frankfurt och Berlin till det kalla krigets USA.
Siegfried Kracauer är ett namn som dyker upp i sammanhang så olika att man kan undra om det handlar om en och samma person. Under Weimarrepubliken var han en tongivande tyskspråkig kritiker och författare. Under det kalla kriget var han en tongivande engelskspråkig filmteoretiker. Efter det kalla kriget har han fått ett postumt rykte om sig att vara en tongivande europeisk-amerikansk intellektuell och historiefilosof. Alla dessa rykten och föreställningar är på sitt sätt både orättvisa och rättvisande. Kracauer var på sitt sätt allt detta, eller så var han inget av det. Allt beror på det perspektiv som anläggs.
Mot denna bakgrund är det glädjande att det nu för första gången givits ut en samlad biografisk studie med vetenskapliga ambitioner: Siegfried Kracauer – Eine Biographie av Jörg Später (Suhrkamp 2016, 744 sidor). Även om Späters biografi naturligt nog har fokus på personen Kracauer, så är den även en historia över 1900-talets tysk-amerikanska intellektuella historia. Siegfried Kracauer hade en tendens att på överraskande sätt dyka upp i de mest skiftande sammanhang.
Siegfried Kracauer (1889-1966) föddes i en något egenartad tysk-judisk familj i Frankfurt. Det egenartade bestod i att två bröder Kracauer gifte sig med två systrar Oppenheim och sedan bodde grannar under hela livet. Dessa två familjer fick ett enda barn, Siegfried, som i praktiken kom att växa upp som ensambarn med två fäder och två mödrar. Av allt att döma var Siegfried ett begåvat men ensamt barn. Han var kortvuxen och hade ett särpräglat utseende samt ett svårt talfel som han tvingades dras med livet igenom.
Även om Frankfurt vid början av 1900-talet var en emanciperad stad med stor och i stora drag assimilerad tysk-judisk befolkning, kom Kracauer på grund av sitt utseende och sitt talfel att bli trakasserad under skoltiden. Trakasserierna var antisemitiskt färgade. Situationen blev inte lättare då han under tonåren upptäckte sin homosexuella läggning. Talfelet kom senare att bidra till att han inte kunde räkna med någon akademisk karriär helt enkelt för att han inte kunde föreläsa. Hans svårigheter med talet gjorde det också svårt för honom att skaffa sig någon större bekantskapskrets. Som ensamt barn i en ekonomiskt utsatt men intellektuellt rik omgivning kom Siegfried att ägna sig åt att läsa, skriva, se på film och åt intellektuellt stimulerande ensamlekar, något som tidigt gjorde honom till en läsande och skrivande intellektuell. Med tiden kom han att bli en av 1920-talets mest välkända och renommerade skribenter med en omfattande läsekrets i Tyskland.
Genom Späters biografi framträder något överraskande en kvartett vänner i det tidiga 20-talets Frankfurt, vänner som var för sig låtit tala om sig men knappast som sammansvetsat intellektuellt kollektiv. Kvartetten bestod, utöver Kracauer, av Walter Benjamin, Ernst Bloch och Theodor Adorno, den senare dåförtiden känd som Teddy Wiesengrund (Adorno var hans mors flicknamn, vilket han tog upp då han lämnade Tyskland). Denna kvartett kom så småningom att sprängas och de fyra kom att under resten av sina respektive liv ha ett passionerat hat-kärleksförhållande till varandra, framför allt efter andra världskriget och efter Benjamins förtidiga död 1940.
En aspekt av detta komplexa förhållande var att Kracauer vid tiden för första världskrigets slut hade lärt känna tonåringarna Teddy Wiesengrund och Leo Löwenthal, vilka båda var drygt tio år yngre än honom. Tillsammans läste de tre Kants Kritik av det rena förnuftet och kom på så sätt att inleda en livslång vänskap. Denna vänskap verkar ha varit ogrumlad vad gällde relationen mellan Löwenthal och Kracauer, men betydligt mer komplicerad då det handlade om Adorno och Kracauer. Av Späters biografi framgår att de senare två hade ett intimt förhållande under början av 20-talet, samt att Adorno av allt att döma var Kracauers livs stora kärlek. Möjligen kan man jämföra deras komplexa historia med den komplexa kärlekshistoria som samtidigt utspann sig mellan deras samtida Martin Heidegger och Hannah Arendt. Kracauer och Heidegger var födda samma år (1889) och Adorno var fyra år äldre än Arendt (födda 1902 respektive 1906).
Adornos och Kracauers arbete har otvivelaktigt kommit att påverkas av deras livslånga dialog. Det går inte att komma helt tillrätta med Adornos filosoferande så länge man inte sätter detta i direkt relation till hans täta och kritiska dialog med Kracauer, en dialog som oftast skedde brevledes och som många gånger bestod i att Adorno tog avstånd ifrån Kracauers idéer.
En annan aspekt av kvartettens gemensamma arbete i början av 20-talet är att Kracauers kritik av marxismen tog form samtidigt som de övriga lät sig påverkas allt djupare av samtidens marxistiska strömningar. Kracauers alltmer socialliberalt inriktade tänkande, tillsammans med hans både explicita och implicita ställningstaganden till marxismen, gjorde att han aldrig blev någon aktiv medlem av den så kallade Frankfurtskolan, alltså av Institutet för socialforskning, som steg för steg tog form i Frankfurt under 20-talet och där Adorno tidigt kom att spela en central roll.
Som intellektuell var Kracauer till stora delar autodidakt. Före första världskriget hade han visserligen studerat arkitektur och sommaren 1914 disputerat på en avhandling om smidesornamentik i Preussen under 1700-talet. När han senare kom att tituleras Dr Kracauer så var det på grund av denna avhandling. Han bedrev aldrig några organiserade akademiska studier i vare sig humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Det kan vara värt att notera, eftersom han ofta kommit att tituleras sociolog, filmhistoriker, filosof etc.
Efter kriget kom Kracauer att slå igenom som kritiker på Frankfurter Zeitung, en tidning med riksomfattande spridning och högt renommé. Under en stor del av 20-talet var han tidningens fast anställde kultursidesredaktör och som sådan en tung instans i mellankrigstidens tyska kulturliv. Från våren 1930 till februari 1933 var han ansvarig för tidningens Berlin-redaktion. Även om flytten från Frankfurt till Berlin kan ses som ett steg närmare händelsernas centrum så var det ändå en de facto degradering från den roll han innehaft i Frankfurt. Später visar hur Frankfurter Zeitung sedan hösten 1929 hamnat i såväl ekonomisk som politisk kris, och att tunga annonsörer i det läget motsatte sig den tämligen radikala och samhällskritiska journalistisk som Kracauer bedrev. Därav förvisningen från centralredaktionen i Frankfurt till den relativa periferin i Berlin.
Under 1920-talet hade Kracauer kommit att bli en av den tyskspråkiga världens ledande filmskribenter och -recensenter. Även om Kracauer sedan barndomen haft ett livligt intresse för såväl film som fotografi så var det dock inte film och foto som sådant som intresserade honom. Istället tänkte han sig att den kinematografiska bilden, liksom den kommersiella spelfilmen kunde användas som material för att sociologiskt studera samhället. I detta sammanhang utvecklade han en idé om ”social ornamentik” (en idé som inspirerats av hans tidigare studier i arkitektur).
I korta drag kan sägas att Kracauer vände upp och ned på den marxistiska föreställningen om kulturella uttryck som ett slags överbyggnad på en kapitalistisk bas. Snarare än att se film- och kulturkonsumenter som passiva objekt, exploaterade av någon form av ”kulturindustri” (Adornos begrepp), så menade Kracauer att filmindustrin receptivt tog upp och anpassade sig till det som filmpubliken efterfrågade, samtidigt som filmpubliken lockades av de tekniska framsteg och effekter som filmindustrin kunde tillhandahålla.
Tillsammans skapade filmpublik och filmindustri föreställningar om såväl det goda samhället som om samhälleliga avarter man ville undvika. Det dialektiska förhållandet mellan kulturkonsumenter och -producenter kom att konkretisera det politiska livet i ett samhälle, menade Kracauer, och som sådant kunde detta förhållande undersökas sociologiskt för att studera inte bara ett samtida samhälle, utan även hur det samhället skulle komma att utvecklas i den nära framtiden. Tanken ligger till grund för den bok som Kracauer kommit att bli allra mest känd för: From Caligari to Hitler. I boken, som skrevs i exil under andra världskriget, försöker Kracauer förklara hur rötterna till Tredje rikets uppkomst kan sökas tillbaka till 20-talets tyskproducerade spelfilmer.
Vid mitten av 20-talet gifte sig Kracauer med Elisabeth (Lily) Erenreich som vid den tiden arbetade som bibliotekarie vid det framväxande Institutet för socialforskning – en kontakt som visar att Kracauer hela tiden varit i närheten av den så kallade Frankfurtskolan även om han aldrig var någon integrerad del av verksamheten. Tillsammans flyttade paret till Berlin för att 1933, också tillsammans, tvingas fly från nazi-Tyskland via Frankrike till USA. Uppenbarligen var äktenskapet lyckligt, även om det förblev barnlöst, och Siegfried och Lily arbetade under hela sitt samliv intensivt tillsammans, varför mycket av Siegfrieds arbete sannolikt också bör tillskrivas Lily.
I exilen i Paris och så småningom i Marseille återförenades de gamla vännerna Kracauer och Benjamin. Tillsammans bedrev de ett intensivt intellektuellt arbete, även om de sällan var överens. Precis som i fallet med Adorno, och även då det gällde Bloch, kan Benjamins författarskap under denna tid ses som produkten av ett nära men komplicerat samarbete med en vän, i detta fall Kracauer. Tydligen hade paret Kracauer och Benjamin planerat att tillsammans ta sig över den fransk-spanska gränsen för att på så vis kunna ta sig vidare till USA, men i sista stund hade de valt att gå med en dags mellanrum. Som bekant kom Benjamin att begå självmord när han inte kunde ta sig över gränsen, medan paret Kracauer lyckades med detta.
Tack vare kontakterna från Frankfurt, inte minst med Leo Löwenthal, lyckades paret Kracauer ta sig till USA och New York, där de under största umbäranden levde som papperslösa flyktingar i exil. Trots dessa omständigheter lyckades Kracauer skriva From Caligari to Hitler på engelska, ett språk han lärde sig medan han skrev. Den gavs ut 1947, vid tiden för det kalla krigets utbrott. Mycket talar för att Kracauer själv inte var nöjd med boken. Han nämnde den praktiskt taget aldrig senare under sitt liv. Men den kom att bli en stor succé och lade grunden för Kracauers internationella rykte som sociologiskt inriktad filmvetare och historiker. Mycket av bokens attraktionskraft låg i att den aktivt kunde användas inom ramen för det kalla krigets logik för att motivera hur massmedia och populärkultur, inte minst genom spelfilmer påverkade ett samhälles politiska inriktning.
Under 1980-talet kom dock From Caligari to Hitler att bli alltmer kritiserad inom den filmvetenskapliga forskningen och lagom till Berlinmurens fall – som sammanföll med en större retrospektiv utställning i samband med hundraårsminnet av Kracauers födelse – nådde Kracauers ställning som filmteoretiker och sociolog en bottennotering.
Samtidigt kom dock hans tyskspråkiga författarskap från mellankrigstiden att översättas till engelska, vilket paradoxalt nog ledde till en intensiv Kracauer-renässans under 1990-talet: samtidigt som akademiska filmvetare tappade intresset för Kracauer kom akademiska kulturvetare att lyfta honom till skyarna. Genom dess originalitet och samtida genomslag framstår idag Siegfried Kracauers författarskap som en viktig nyckel till 1900-talets kulturhistoria.